ESSÄ. ”Under den synliga skriften av småvägar, grusvägar, brukningsvägar… går en annan skrift: de gamla stigarna.”
Finns det en likhet mellan den svenske författaren Lars Gustafsson och den österrikiske liberalkonservative samhällstänkaren Friedrich Hayek? Ja, inte som helhet måhända, men kanske kan man hos Gustafsson hitta en av de bästa formuleringarna av Hayeks syn på samhällsutveckling.
När stora män dör är det alltid många som vill rekrytera dem till sitt läger. De kan ju inte försvara sig längre. Till och med Jesus Kristus har man i Sveriges riksdag kunnat slå varandra i huvudet med. Är han månne borgerlig tro? Kristdemokrat kunde man ju tro. Eller är socialismen närmast? Liknelsen om punden står mot urkyrkans egendomsgemenskap i Apostlagärningarnas beskrivning.
Samma sak gäller stora författare, är de riktigt stora finns det ofta skilda citat för olika uttolkare att slå varandra i huvudet med. Ibland är de själva tydliga med sin position i andra utspel än de rent konstnärliga.
När författaren Lars Gustafsson för snart ett år sedan gick bort var det ingen större tvekan om att han inte tillhörde vänstern. Han hade egentligen alltid definierat sig som liberal, även om uttolkningen varierat från en frihetlig vänster till en i många avseenden konservativ röst.
I romanen ”Herr Gustafsson själv” från 1971 – med ett diktarjag väldigt likt den i verkligheten existerande herr Gustafsson – konstaterar han att 60-talets poeter nu är överspelade. Såväl han själv som Tranströmer, Sonnevi, Forsell med flera måste ställas inför den nya verklighet som krigen, miljöförstörelsen och studentrevolten skapade. Samtidigt förklarar han sig vara liberal, men stoltserar över att han som sådan alltid haft tillträde till de mest revolutionäras edsvurna sällskap – pålitligare vänsterförfattare lämnades utanför!
Och romansviten ”Sprickorna i muren”, riktad mot det välordnade Folkhemssverige med dess svårgripbara men ändå så fasta maktutövning, kompletterades med samarbete med Jan Myrdal och en närmast entusiastisk reseskildring från Maos Kina.
Kring 1980 har han tagit en tydligare borgerlig position. Via ett tidigt flirtande med ”regionernas Europa” – lika lyhört som han skrev in en Vietnamdemonstration i romanen Yllet kunde han i ett Sommarprogram förklara att vänsterrevolten hade avlösts av den nära regionen och dess historia – från Palestinasjal till knätofs kunde man säga, inget av det passade honom särskilt bra. I hans idévärld skiftade den uppdiktade västmanländska gerillan i Väster-Våla från maoistisk bondemilis till regionpatriotisk befrielsefront.
Vintern 1979/80 satte han sig i styrelsen för moderatledda linje 1 under folkomröstningen om kärnkraft. Där samarbetade han vad jag vet för första gången med politikern Per Unckel, som han sedan skulle ha nära kontakt med när denne var utbildningsminister 1991-94. Det var uppenbarligen två Politiker-Per, som passade hans intellektuella stil bäst: moderaten Unckel och folkpartisten Ahlmark.
Sommaren 1980 var också tiden för den så kallade vänsterfascismdebatten där för första gången en grupp författare klart tog ställning mot socialdemokratins Sverige. Visserligen med Jan Myrdal i förbund men ändå främst icke-socialistiskt. Gustafsson, Sven Delblanc, Sven Fagerberg.
Sina argument sammanfattade Lars Gustafsson i den korta skriften ”För liberalismen”. Trots det begränsade formatet hinner Gustafsson i den såväl mynta begreppen ”problemformuleringsprivilegiet” som upprätthåller maktstaten och ”mediavänstern” som är dess väktare. Han snuddar därmed vid det som i dag kallas åsiktskorridorer. Och vad mera är, som komplement till problemformuleringsprivilegiet finns informationsprivilegiet, som innebär makten att välja fakta, hur de skapas och hur de förs fram. Fake news helt enkelt. Kanske skulle han även gillat den amerikanska vänsterns slagord: Check your privilegies!” Fast omvänt.
Denna om än intellektualiserade men dock dagspolitiska debatt är kanske ändå inte platsen för Lars Gustafssons kraftfullaste politiska uttryck. De finns i stället i romanerna, i ”Sprickorna i muren”, men också i de senare ”Sorgemusik för frimurare” och ”Bernad Foys tredje rockad” (1983 respektive 1986), som man återfinner tendensen. Och kanske ännu mer i Gustafssons poesi.
Inte minst gäller detta den diktsamling som också kom det omvälvande året 1980: ”Artesiska brunnar, cartesianska drömmar. Tjugotvå lärodikter”. I den finns fortfarande vissa referenser till hans svärmande för till exempel Kina och Mao Zedong. Men också en diskussion om Människan och Friheten som slutar i att båda är bortom det rationella, de har sin grund i Gåtan:
”Människan. Den bit som inte passar in
i något pussel. Och allra minst sitt eget.
Och det är i det som friheten består:
att något i oss alltid vill något annat.
En god styrelse är en som glömt oss.”
Friedrich Hayek (1899-1992) är en ekonom och filosof som verkade i den klassiskt liberala traditionen. När han fick riksbankens Nobelpris 1974 delade han det med svensken Gunnar Myrdal, vilket kanske kunde ses som ett utslag av ironi om inte riksbanken vore så bortanför all misstanke om att agera ironiskt.
Hayek ägnade mycket kraft åt att studera hur samhällen formerar sig och vad som styr utvecklingen. Hans förklaring och tes, att planering sällan fungerar och att samhälleliga institutioner när de är framgångsrika snarare har sin grund i de mångas oberoende handlingar av skilda motiv. Samhället är liksom till exempel språket ett resultat av mänskligt agerande, men inte av mänsklig planering.
Hayek skulle knappast säga att det är Gåtan som är ursprunget, snarare skulle han tala i termer om vår bristande information om verkligheten och att det alltid finns en kostnad för att nå kunskap – om den ens är möjlig att nå. Och att dessa transaktionskostnader gör att institutioner och fasta regler blir effektivare än att i varje enskilt fall fatta totalt rationella beslut.
Denna Hayeks syn, i mycket hämtad från skotten David Hume (1711-1776), kan faktiskt återfinnas just i ”Artesiska brunnar, cartesianska drömmar” och närmare bestämt i dikten ”Ballad om stigarna i Västmanland”. Gustafsson beskriver i den stigarna i barndomens skogar och hur de tycks innefatta en mängd information om omvärlden.
”Under den synliga skriften av småvägar,
grusvägar, brukningsvägar…
(—)
går en annan skrift: de gamla stigarna.”
Dessa går från trakt till trakt, följer de vägar som människor behövt färdas – eller djur. Ibland gör stigen en omotiverad sväng. ”Vad vill stigen nu?” frågas i dikten. Svaret: Den visar sig då ofta bero på en inneboende kunskap om hinder i den raka vägen: en myr, en obestigbar brant. ”Den för oss runt, med tryggheten hos en som har varit med förut. Den vet var myren finns.”
Ibland hittar man en anlagd bro, stigarna har ett syfte, de har gåtts av många förut:
”…Vem gjorde stigen? Kolare, fiskare,
kvinnor med magra armar som samlade ved?
(—)
Alla och ingen. Vi gör den tillsamman,
också du gör den en blåsig dag, när
det är tidigt eller sent på jorden:
vi skriver stigarna, och stigarna blir kvar,
och stigarna är klokare än vi,
och vi vet allt det vi ville veta.”
Med Friedrich Hayeks ord är stigarna en spontan ordning, ”the result of human action but not of human design” – resultatet av mänskliga handlingar men inte som helhet av mänsklig planering. Ett synsätt som kan appliceras inte bara på slingrande skogsstigar utan även på många andra regelstyrda mänskliga relationer eller till och med institutioner. En konservativ grundinställning? Ja, kanske, även om både Hayek och Gustafsson nog skulle ha avvisat den etiketten. Och viktigt både för Hayek och Gustafsson är att denna ordning i samhället måste vara resultatet av ett fritt samhälles interaktioner mellan individer, familjer och gemenskaper.
I en senare dikt i samma diktsvit – ”Om den goda styrelsen” – skriver Lars Gustafsson om den kinesiske filosof han kallar Mo Ti (vanligen Mozi, 470 fKr-391 fKr). Denne ville se samhället som en strikt geometri där var och en visste sin plats, vilket Gustafsson kraftfullt avvisar:
”…Mo Ti var en narr, glöm honom! Där det finns ett mönster finns bara tomhet.”
info@opulens.se
