Efter en dramatisk händelse återvänder Alexandra till Cypern för att begrunda den oförrätt som utspelade sig tjugofem år tidigare och som sedan dess har format hennes liv. Människor från det förflutna träder oväntat fram och nya bekantskaper görs som leder till att oanade händelser utspelar sig. Den tragiska oförrätten nystas långsamt upp och dess konsekvenser leder till stora förändringar i Alexandras liv.
Andrea Kontros debuterade 2013 med romanen ”Förlorad vid Medelhavet”. Nedan publicerar vi ett kapitel ur henne roman ”Vilda nätter heta dagar”, med huvudpersonen Alexandra, som kommit ut på Visto förlag.
Intro till kapitel 20
Alexandra har under Cypernresans gång blivit känd med Jannis, en grekisk arkeolog bosatt i Sverige som just nu tillbringar sin semester på Cypern. De har åkt bilturer tillsammans och letat efter arkeologiska fornlämningar, som Alexandra tyckte var spännande. Nu har Jannis bett henne att följa med på en kvällstur längs den klippiga stranden. Men vägen mot stranden väcker olustiga minnen i Alexandra om en tragisk händelse som utspelade sig där 25 år tidigare…
Kapitel 20
Den krokiga stigen där de går är full med olikformade, terrakottafärgade små stenar. Värmen stiger från marken, från stenar och jord som har belysts av solen ännu en dag. Torrt gräs och andra växter kantar stigen och då och då springer någon skalbagge förbi mellan stenar och grästuvor.
Alexandra och Jannis har passerat stadens utkant där de flesta husen är lägre och mindre välvårdade än i centrum. Några magra hundar skäller högljutt innanför ett rostigt ståltrådsstaket. Det är sen eftermiddag och solens orangeröda klot dalar nerför himlen. Den envisa vinden håller på att mojna. De går förbi ett vitputsat stenhus med torn vid hörnen utåt gatan. Jannis går nära Alexandra och deras fingrar nuddar ibland vid varandra.
“Vart ska vi”, frågar Alexandra plötsligt.
“Jag gick den här stigen för någon dag sedan”, svarar Jannis snabbt. “Den är väldigt fin. Den går norrut och för till ett brant och klippigt område nära stranden där vågorna långt nere i viken ihärdigt slår mot klippkanten. Och när solen går ner färgas hela havet rosa. Jag tänkte när jag var där att det här tror jag du gärna vill se.”
Hon stannar framför huset. Tvekar. En olustig känsla går igenom Alexandras kropp. Det här huset har hon sett förr. Tornen och fasaden har inte ändrats men huset har fått en rejäl upputsning. Och trädgården är vacker nu.
Alexandra vill gärna rygga. Gå bakåt. Vända, springa härifrån. Hon ser hur Jannis tålmodigt väntar på henne några steg framför. Vad ska hon göra? Ska hon säga att hon inte vill gå här. Eller ska hon bara låtsas som ingenting och följa med honom? Hon kan inte bestämma sig snabbt, står kvar och tittar in i trädgården framför sig där stora buskar av granatäpplen är planterade på ena sidan. Och så plötsligt bestämmer hon sig och går emot honom. Men hon känner sig olustig inombords.
“Vad är det”, frågar han plötsligt, “Mår du inte bra?”
“Jo”, ljuger Alexandra, “det är ingen fara med mig. Det var en så fin trädgård så jag ville titta lite.”
Nu kommer hon ihåg allt igen. Det var här de sprang. Johan ursinnig med rasande fart och hon efter så fort hon kunde, skrikande att han skulle stanna. Hon hade panikkänslan inom sig då och nu kom samma känsla tillbaka. Att hon måste göra något så att det fruktansvärda inte skulle hända. Johan var kapabel till allt. Så pass gott hade hon lärt känna honom. Han var snäll och tuff på ytan men inuti hade han den där snabbt uppblossade aggressiviteten som kunde tändas av minsta gnista. Och gnistan hade kommit. Från Anne. Hon menade säkert inte det hon sa men det räckte att få Johan helt utom sig av ilska. Han sprang så fort att Alexandra knappt kunde följa med, fast hon var en bra sprinter.
“Det är något med dig Alexandra, det ser jag.” Jannis står nära henne. Hans mörka hår är slarvigt fäst i en hästsvans och hans ögon letar sig djupt in i hennes med en allvarlig blick. Hon tittar upp på honom, ser att han inte har rakat sig de sista dagarna. Därefter sänker hon blicken mot marken. Hon vill inte möta hans blick. Jannis hade redan märkt något och hon vill inte spä på det ytterligare. Han var en bra människokännare. Hon går förbi honom, tvingar sig vidare på stigen.
Husen har försvunnit vid slutet av vägen, som gick bakom husen, och ett tiotal meter bort reser sig en liten fallfärdig taverna. Några bilar står parkerade på det dammiga fältet bredvid och Alexandra kan känna doften av stekt kött osande i luften. Grekisk folkmusik hörs när de närmar sig ditåt på stigen som är kantad med högväxande gräs. Plötsligt springer en liten röd kattunge ut framför Jannis. Han stannar och böjer sig ner, försöker locka till sig det lilla magra djuret.
“Har du sett Alexandra! En så näpen liten krabat! Men den borde få en rejäl portion med mat den stackaren!”
Alexandra sätter sig också på huk, plockar ett grässtrå och försöker leka med kattungen. Men den är skygg, springer iväg ett stycke och tittar misstänksamt på dem.
“Jag går och köper lite kött till den där borta”, bestämmer sig Jannis. “Det är djurplågeri att låta ett stackars litet djur svälta på det här viset. Följer du med?”
“Det var en bra idé! Gå du, jag leker med den så den inte försvinner.”
Alexandras hjärta mjuknar. För den lilla kattungen och för Jannis. En så god människa han är! Johan skulle inte ens ha lagt märke till den lilla kattungen och aldrig tänkt tanken på att ge den mat. För ett ögonblick glömmer hon var hon är och leker vidare med den lilla katten. Snart är Jannis tillbaka med väldoftande nystekt kött på en plasttallrik som han ställer under en buske någon meter innanför stigen. De ställer sig en bit bort och ser hur kattungen snabbt nosar sig ditåt. Snart blir flera små brokigt färgade kattungar synliga runt det varma köttet.
“Nu måste vi skynda oss om vi ska se solnedgången vid klipporna”, påpekar Jannis och går före på stigen. Alexandra tvekar igen. Den olustiga känslan har kommit tillbaka. Fast det har blivit svalare i luften känner hon sig plötslig febrig i hela kroppen och ansiktet hettar. Det känns extra pinsamt inför Jannis, han kanske tror att hon rodnat.
Vegetationen har försvunnit, bara stenig terrakottafärgad jord omger stigen, som ringlar sig vidare allt närmare strandkanten. Havet ligger blått och oändligt till höger om dem och Alexandra kan urskilja vågornas svaga brus. Ljudet får henne att stelna, hon stannar till. Nu rusar allt blod ifrån hennes huvud, hon håller på att svimma. Hon måste sätta sig på huk innan det sker.
“Hur är det med dig?” Jannis har oro i rösten när han böjer sig ner bredvid henne. “Det är något med dig Alexandra. Har du blivit dålig i magen?”
“Nej det är inte det”, förklarar hon bestämt.
“Vad är det då? Vill du berätta?”
“Jag vet inte”, skakar hon på huvudet.
Han dröjer med svaret “Varför inte? Tror du inte att jag skulle förstå dig?”
Hon stödjer sig mot hans rygg och reser sig sakta upp. “Det är inte det. Men jag tvivlar på om du skulle tycka att jag gjorde rätt.”
Jannis reser sig också och tittar henne rakt i ögonen. Nu värjer hon inte sin blick. Hennes ögon är klara och allvarliga, lite ledsna också, tycker han.
“Vad är det du inte tycker du gör rätt? Är det att du har träffat mig de senaste dagarna och pratar med mig?” Hans allvarliga blick utforskar henne.
Hon skakar snabbt på huvudet. Så konstiga tankar han har! Varför skulle hon må dåligt av att hon pratar med honom? “Nej, nej, det är inte det.”
“Vad är det då?” Han ser villrådig ut.
“Det är något som har hänt för länge sedan. Men jag vill inte berätta.”
“Varför? Jag vill gärna höra. Jag vill gärna veta allt om dig.” Hans röst är len och nästan viskande.
Ett litet flyktigt leende sköljer över Alexandras ansikte och hon känner hur ögonen tåras. Han är så otroligt snäll. Men hur ska hon berätta för honom det hon aldrig har sagt till någon? Det tar emot.
“För att det är min hemlighet”, viskar hon tillbaka. “Jag har aldrig pratat om detta med någon.”
“Då är det på tiden att du delar det med någon.”
Hon tittar ner mot marken, ser suddigt sina tårar droppa ner.
“Det var du som sa att du gillar människor som är öppna och rakt på sak och att du också är sådan”, fortsätter Jannis lågt när hon inte svarar. “Kommer du ihåg det.”
Hon nickar och torkar bort några tårar med baksidan av handen.
“Jag vet inte om jag orkar…”
“Det vet jag att du gör. Om du vill det.”
Hon tittar upp på honom. Ska hon verkligen berätta? Vill hon det? Tänk om han blir helt ursinnig på henne när han får höra? Han är en rättfärdig man och vill kanske aldrig mer ha med henne att göra om han får veta att hon har skyddat en mördare i hela sitt liv. Eller kommer han att tycka synd om henne? Eller tycka att hon varit feg? Eller dumdristig? Men det är kanske lika bra att se hur han reagerar. Hur är han egentligen? Tycker han så mycket om henne så att han vill skydda henne även efter att ha hört detta? Eller kommer han att ta avstånd från henne? Då är det inte lönt för henne att bry sig om honom mer.
Hon vet inte vad hon ska säga. Hon bara nickar och tittar neråt igen.
“Vill du följa med mig hem och berätta?”, säger han lågt. “Då kan du prata i lugn och ro, utan att någon annan än jag hör vad du säger.”
Hon skulle kanske känna sig mer fri om hon berättade. Berättade om allt hon varit med om den hemska natten. Som någon sorts bikt för att sedan få syndernas förlåtelse.
Hon nickar igen, tittar upp och ser honom i ögonen. Hans ögon är blanka och döljer något outgrundligt.
Andrea Kontros
