Ur En normal man

Annons.
”Det var maj och filmfestivalen i Cannes var återigen igång. Hela staden var prydd av Ingrid Bergman.”

PROSA. ”Vi bygger en relation och det tar tid.” Det var så han sa, Norman.

Paret hade träffats för första gången i London nästan ­trettio år tidigare, och med utgångspunkt i ett gemensamt musik­intresse utvecklat en nära vänskap. Han hade blivit en stor musikproducent i England, medan hon skapat sig en karriär i Sverige. Nu hade han helt plötsligt, utan att fråga, flyttat gränserna för deras relation, från vänskap till … Ja, till vad?  

Atti Wall går i Lena Anderssons fotspår i denna berättelse om ett katastrofalt förhållande två människor emellan och ställer frågan: Hur får man någon att ändra sitt beteende? Går det ens? Här nedan publicerar vi ett kapitel ur Atti Walls debutroman En normal man.

Kapitel 39

219 kr. KÖP HÄR>>

Det var maj och filmfestivalen i Cannes var återigen igång. Hela staden var prydd av Ingrid Bergman. Hon var årets affischnamn och filmen om henne, dokumentären Jag är Ingrid, hade premiär på plats. Filmen visade hennes drivkraft och hennes totalsatsning på karriären. Många i hennes närhet kände sig nog trampade på. Jag tänkte på mitt möte med henne fyrtio år tidigare. Hennes styrka kändes redan då, även om hon vid det tillfället var märkt av den sjukdom som senare kom att avsluta hennes liv.

Det var festivalens sista dag och jag promenerade längst hamnen där de privata båtarna låg på rad, alldeles bakom Filmpalatset. För många år sedan besökte mamma och jag Cannes under några år. Vi hyrde en fantastisk lägenhet på Rue de Mimont som vi båda stortrivdes i, högst upp i huset med en balkong som aldrig tog slut.

Mamma lyckades smälta in i alla möjliga sammanhang. I Cannes handlade hon mat och lagade den till oss, det var något hon var expert på. Jag fick en god hemlagad måltid varje gång jag kom hem mellan filmvisningarna. När vinet var slut bytte hon den tomma vinflaskan mot en ny i kvartersvinbutiken, mot några francs i tillägg.

Då hon gick ut på stan tycktes hon alltid hitta människor som var vänliga mot henne, trots att hon saknade den språkkunskap som krävdes för att göra sig förstådd. En dag kom hon hem med en stor guldmedalj om halsen. Hon visste inte varför men någon tyckte att hon var värd den. Hon var glad för den och jag blev också glad.

***

Nu var jag tillbaka på samma plats igen, den här gången ensam, men minnena fanns kvar.

Fortfarande snurrade många tankar i huvudet kring vad jag varit med om tillsammans med Norman och jag försökte sätta ner allt på pränt, ännu en gång. Fokus låg förstås på det som hänt de senaste tio åren tillsammans, men även alla åren vi känt varandra, det kändes som om det också hörde dit. Bakgrunden måste också presenteras för att ge en tydlig helhetsbild. Vi fick trettioåtta år tillsammans. Han fanns visserligen kvar hos mig men numera på ett sätt som gick att hantera. Mitt idoga arbete att finna svar gav successivt resultat.

Jag arbetade med mitt nya manus där jag lade till, drog ifrån och ändrade när jag kom på något som förde berättelsen framåt och förtydligade. Först när alla frågorna fått sina förklaringar fanns det möjlighet för vila och återhämtning. Jag var starkare nu och hade viss kontroll.

***

Det fanns ett specifikt mål med promenaden i hamnen. Tidigare hade jag sett en båt, i samma hamn, med ett namn som inpräntats i mitt huvud. Jag undrade över namnet och tänkte ofta på det. Jag tog vid det tillfället en bild på båten och dess namn och
skickade fotot till Norman. Det var när vi fortfarande umgicks. ”Haha”, var hans kommentar och han kände sig säkert träffad. Jag ville leta upp den och fråga ägaren hur båten hade fått sitt namn.

Det kändes som om jag i stunden fått tillbaka min gamla drivkraft. Jag tänkte inte ge upp förrän jag funnit båten och fått svar på frågorna.

Solen gassade och jag kände mig varm. Jag försökte slappna av trots att jag var väldigt ivrig att hitta det jag sökte. Tänk om jag hittade den. Vad skulle jag göra då? ekade det i mitt huvud.

Det var en snobbig miljö och jag passade inte riktigt in. Jag sträckte på mig och försökte se ut som om jag var ute på ett viktigt uppdrag. Jag ville smälta in. Det fanns människor som satt på däck med vin- eller champagneflaskan i en ishink av metall, men även personer som jobbade på och omkring båtarna. Till och med cykelbud, med de stora fyrkantiga ryggsäckarna innehållande hämtmat, rörde sig inne på området. Det kändes lugnande när jag såg de vanliga människorna, sådana som jag.

Minnena kom tillbaka från min fantastiska semester när jag var på en liknande båt. Det var en evighet sedan när jag upplevt det med min engelska pojkvän och hans bror. Då var jag en av dem som satt där med vinglaset och tittat på de som promenerade nedanför på kajen. De kastade avundsjuka blickar på oss som fick sitta däruppe på däck.

Nu var det ombytta roller tänkte jag, när jag tittade upp på båtarna. Jag hade fullt fokus och jag var enbart där i ett speciellt syfte – att hitta båten. Jag ville bara ställa frågan hur den fått sitt namn, ingenting annat.

Jag hajade till. Där var den! Den låg på en plats längre in i hamnen i år. Jag undrade för ett ögonblick hur hamnplatsfördelningen gick till. Tanken kom säkert bara för att jag blev aningen stressad. Automatiskt kändes det lite bättre att tänka på något helt annat i några sekunder. Pulsen minskade något, konstaterade jag.

Första gången jag såg den fick den mig att tänka och koppla ihop. Nu när jag såg den igen fick jag samma känsla. AB Normal stod det. Båten var från London. Jag fotograferade den igen, kanske för att bevisa för mig själv att den faktiskt fanns där. Jag tänkte också att bilden var bra som bevis om jag svimmade och vaknade upp någon annanstans och inte kom ihåg att jag hittat båten. En sak var i alla fall säker: jag skulle inte skicka bilden till Norman. Tidigare hade det varit en självklarhet.

Jag stod där en stund innan jag såg en man på däck som tittade åt mitt håll, han ropade på engelska. ”Hallå! Välkommen! Jag kommer ner.” Jag blev stum. När jag återfått talförmågan var mannen redan försvunnen från båtens däck. Väntade han att jag skulle komma? Märkligt. Men mitt i allt såg jag också en chans att komma ombord och få en pratstund. Jag lyckades koppla bort mitt analytiska tänkande och bestämde mig för att spela med, nu när allt bara hände och tycktes gå min väg.

Stevie, som han visade sig heta, var den som ägde båten. Han kom ner till mig på kajen och hjälpte mig upp på båten, som en riktig gentleman. Det var en smal ramp att gå på med endast ett rep som ledstång. Jag försökte verka van. Han märkte helt säkert min osäkerhet när jag försiktigt tog mig upp, kanske var det därför han var så vänlig.

Han erbjöd mig en bekväm fåtölj på fördäck och hämtade ett glas apelsinjuice. Vi satt tysta en stund och trots allt kändes det inte obekvämt. Värmen var tryckande, det var över trettio grader och det påverkade säkert att vi båda var lite ofokuserade och
trötta. Varje liten ansträngning krävde dessutom en stunds vila för att hämta andan.

Efter en kort stund började Stevie prata. ”Jag trodde att du ville bli hämtad på flygplatsen? Men det spelar ingen roll. Det är bra att du är här nu. Bara du kan laga mat är jag nöjd.”

Jag insåg förstås att det hela var ett missförstånd och det måste så klart redas ut. Jag sa att han nog tagit fel på person, men tillade snabbt att jag också hade ett ärende. Jag berättade att det var några frågor om båten som jag väldigt gärna ville ställa.

Stevie insåg sitt misstag och ursäktade sig. Han gick iväg till en man på fördäck som hade fullt upp med att reparera någon typ av vajer. De utbytte några ord. Han kom tillbaka. ”Jag har bett min medarbetare att åka till Nice för att hämta den nya flickan. Hon som ska jobba här. Jag misstog mig, att det var du.”

Jag sa att jag förstod och tänkte: nu eller aldrig. Nu fanns min chans. Jag måste ställa frågan som jag kommit hit för att ställa. Så jag frågade Stevie rakt ut hur båten som vi var på hade fått sitt namn. Jag berättade att jag kopplade ihop namnet med en tidigare mycket god väns artistnamn och att jag undersökte om det fanns någon koppling till honom. Nu fick det bära eller brista.

Stevie lyssnade och verkade inte misstycka att jag frågade. Jag drog med baksidan av handen över överläppen. Stevie uppmärksammade gesten ”det är varmt” och jag nickade. Han kände inte till några detaljer om namnet men han berättade att båten redan fått sitt namn då han köpte den. Kvinnan som ägde båten tidigare bodde i New York och det var hennes dotter som han väntade på, som skulle jobba på båten. Han frågade mig om jag önskade mer juice men jag skakade på huvudet och väntade ivrigt på mer information. Jag ville veta mer om de personer som hade samröre med båten.

Stevie fortsatte och berättade att dottern till helt nyligen bott i London och arbetat på en bank. Hon blev av med sitt jobb och gick igenom en svår period, det hade han fått reda på av hennes mamma. Kravet vid försäljningen av båten var att dottern fick möjlighet att arbeta här under en säsong.

Okej, svarade jag för att visa att jag hängde med och lyssnade men inte för entusiastiskt så att han tyckte att jag var överdrivet intresserad.

Stevie berättade att han lovade kvinnan att dottern gärna fick jobba i köket på båten, han behövde ändå någon där. Under några sekunder undrade jag hur det var möjligt att han förväxla mig med en kvinna som jag gissade var bra mycket yngre än jag, men jag ville inte byta ämne nu när allt flöt på mer än bra.

Jag fick verkligen mer information än jag vågat hoppas på och kände att jag ville gottgöra Stevie, som helt utan att känna mig hade berättat så mycket.

Jag började berätta om min båtsemester på Rivieran, mest för att ha något intressant att säga. ”För många år sedan var jag tillsammans med en kille från London. Hans familj ägde båtar som de hyrde ut till turister på franska Rivieran. På den tiden hade de tre båtar på plats i Antibes. En gång bilade vi ner dit från London för att stanna på en av båtarna i två veckor. Min pojkväns bror, Alex, var också med.”

”Heter han Alex Sind?” frågade Stevie. ”Ja, det stämmer”, svarade jag och undrade hur han kunde veta det. Stevie berättade att samma Alex var hans affärskollega. ”Han har sina båtar i Antibes och jag har mina här i Cannes.”

Vi såg på varandra och tänkte som man brukar när något sådant här händer, att världen var allt bra liten. Ja, det var den verkligen, många gånger. Vilken överraskning. Vi hade plötsligt gemensamma vänner. Den samhörighet vi känt redan från början fick en slags förklaring. Det kändes bra, verkligen bra.

Stevie föreslog att vi skulle sätta oss nere i salongen. ”Det är något svalare där.” Vi sjönk ner i de bekväma sofforna, helt i vitt. Så opraktiskt, tänkte jag. Stevie ville veta mer om varför jag var så intresserad av båtens namn. Han undrade om det hade med Alex familj att göra. ”Nej, inte alls”, svarade jag.

Jag upprepade att namnet på båten var mycket likt en tidigare god väns artistnamn. Det var bara prefixet AB som lagts till innan. Min tidigare vän kom från London och det tillsammans med namnet kändes som ett märkligt sammanträffande.

Jag tänkte säga att prefixet också gavs en ny speciell betydelse i sammanhanget som kanske inte många mer än jag kände till, men jag höll tyst om den saken. Jag fortsatte i stället att berätta att jag sett båten vid ett tidigare besök och det hade varit omöjligt för mig att släppa. Jag kände att jag berättat lite för mycket men jag ville samtidigt ge Stevie information eftersom han själv varit mer än villig att dela med sig av det han visste om båtens tidigare ägare.

Stevie tittade på mig och frågade vad jag hade haft för relation med den tidigare goda vännen. Jag fann mig snabbt och sa att han tidigare betytt mycket för mig men att vi inte umgicks längre. Jag berättade också att han varit så pass viktig för mig att jag faktiskt skrivit en liten bok om min relation med honom. Mest för min egen skull, lade jag till.

Jag tog upp den lilla boken som alltid låg i min väska och visade honom den. Stevie bläddrade, lite förstrött. Mest tittade han på de många små bilderna på bokens framsida. Om han hade tittat riktigt noga hade han hittat sin båt på en av bilderna. Bilden var tagen från förra tillfället jag såg båten, samma bild som Norman kommenterat haha på.

Han lade boken på bordet och satte sig tillrätta i stolen, tittade på mig och sa: ”Jag vet att kvinnan som jag köpte båten av kände till honom. Jag tror dottern kände honom ännu bättre. Hon kanske kan berätta mer när hon kommer?”

Han ursäktade sig eftersom det samtidigt kom ett meddelande på hans telefon. Han svarade på meddelandet och berättade att flyget som de väntade på var försenat.

Stevie ville gärna visa mig runt på båten. Jag blev glad för förslaget eftersom stämningen hade förändrats. Jag tänkte på allt som jag hade fått höra och det var svårt att samla tankarna, det nästan tropiska vädret gjorde också sitt. Jag tänkte även på allt som hänt mig de senaste åren och kände hur ögonen blev fuktiga bakom de skyddande solglasögonen. Jag försökte ändå samla mig för jag ville inte att Stevie skulle tro att det var på grund av honom jag tystnade.

Egentligen ville jag fråga mer, men jag kände att det inte var läge att göra det just nu. Stevie visade mig runt och efter det bjöd han på ett glas vin nere i baren. Det var en overklig situation, precis lika overklig som den fyrtio år tidigare när jag fick följa med de båda Londonbröderna till Antibes för att bo på lyxbåt i två veckor. Den gången hämtade vi kokerskan vid tågstationen i Cannes men hon stannade bara en vecka. Efter det stack hon med killen som jobbade som alltiallo på båten. Därefter fick vi ordna vår egen mat. Jag hoppades att Stevie inte skulle råka ut för samma sak med sin personal.

Stevie märkte nog att jag blivit fundersam och han började berätta mer om sitt eget liv, kanske för att lätta upp stämningen. Han berättade att han alltid arbetat hårt, att han aldrig varit gift eller skaffat barn. Han var tillfreds med det. Jag kände likheterna tydligt. Snabbt snuddade jag vid tanken att han kunde ha varit min sjöman, men släppte den lika fort som den kom.

Det blev mer än ett glas vin och vi började prata mer ingående om det privata. Jag berättade mer om Norman. Det var förlösande att prata om det märkliga förhållandet jag haft. Det kändes mycket lättare att diskutera med en person som jag inte kände och som inte hade några förutfattade meningar, upplevde jag.

Stevie tycktes intresserad av det jag berättade men satt lugnt och lyssnade. Han var försynt och ville inte lägga sig i eller agera amatörpsykolog. Jag var bara glad att han lyssnade och att han verkade förstå.

Kvällen hade blivit sen och jag var tvungen att gå hemåt till den lägenhet som jag hyrde den här gången. Den låg nära Boulevard Carnot, i en brant uppförsbacke. Jag kände mig påverkad av vinet och var betydligt mer avslappnad och ostadig än när jag anlänt. Stevie följde med mig en bit längs kajen. Han ville röra på sig, sa han. Jag tror att han i själva verket ville se till att jag kom iväg ordentligt. Mötet hade varit händelserikt och givande på många sätt, likaså fyllt med information, på samma sätt som det många gånger var på Instagram.

Vi var de enda som rörde sig på kajen. Men på många av båtarna var det ännu aktivitet, prat och skratt, trots den sena timmen.

Till sist tackade jag Stevie för att han trodde att jag var mycket yngre än jag i själva verket var. ”Varsågod”, sa han och gav mig en vänlig blick. ”Nu måste jag skynda tillbaka till båten eftersom min kökspersonal kommer vilken minut som helst.” Vi skildes åt och jag började promenera hemåt.

***

Jag fick en viss förklaring av namnet på båten som var min ursprungliga mission med uppdraget. Men det som var spännande var att jag hade fått reda på en hel del annat som jag inte alls hade förväntat mig.

Plötsligt kom jag på att jag måste kontrollera om boken som jag låtit Stevie titta i låg i min väska. Jag sökte i väskan men hittade den inte. Jag var på väg att springa tillbaka efter Stevie, men han var för långt borta. Grindarna till hamnområdet visade sig dessutom vara låsta vid den sena timme som det hade blivit. Det var omöjligt för mig att komma in på hamnområdet igen. Jag kände mig ändå lugn och beslutade mig för att gå tillbaka till båten imorgon förmiddag för att hämta boken. Det skulle bli min sista dag i Cannes, för den här gången, innan jag var tvungen att åka hem igen.

Vinet hade påverkat mig mer än vanligt. Upplevelsen på båten berörde mig också. Det kändes kvavt och fuktigt, trots att det redan blivit nästa dag när jag promenerade hem.

Nästa morgon gick jag ner till hamnen för att fråga Stevie om jag glömt boken på bordet i salongen.

Jag gick tre gånger fram och tillbaka längs hamnpromenaden. Jag kunde inte hitta båten. Nej, den fanns inte där längre. Båten som jag varit på under flera timmar dagen innan fanns inte där. AB Normal var försvunnen från hamnområdet i Cannes.

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.