Prosa: Leonardos hågkomster

Annons
Collage: Opulens.

HISTORISK ROMAN. Vad gör en ung man som vaknar upp i ett främmande rum i en okänd stad, utan varken familj, vänner eller yrke? Frågan blev akut för Leonardo efter att han en junidag i mitten på 1850-talet hade slängts ut från benediktinerklostret i Genua. Leonardo är en föräldralös yngling som tillbringat en stor del av sin uppväxt hos munkarna i klostret, men redan i kapitel 2 får vi vara med om den omvälvande händelse som utgör början på berättelsen om denne unge man med hemsnickrad gudstro och oupptäckt erotisk längtan.

Kapitel 2

Magnus Ahlén är född 1946 och bosatt i Stockholm. Han är socionom och arbetade i perioder inom socialtjänsten, men under större delen av sitt yrkesliv var han verksam som frilans på Sveriges Radio där han gjorde radiodokumentärer för P1. Leonardos hågkomster är hans romandebut.

169 kr. KÖP HÄR>>

Det rasslade till, dörren gled upp och där stod broder Tobias och vred sina händer.

– Voj, voj…

Leonardo satte sig upp i britsen, både skärrad och förvånad. Vad gjorde den gamle munken här inne hos honom?

– Voj, voj, fortsatte klosterbrodern sin klagan och tog ett steg in i rummet. Nu är det dags, förstår han! Nu har det tydligen kommit till en yttersta gräns. Biskopen har i alla fall sänt hit kardinal Figuera för att rensa upp i ormboet, som elaka tungor uttrycker det. Vad de nu kan mena med det… jojomensan! Och efter vad som hände i refektoriet i förra veckan går det inte att blunda längre. Nehej, minsann!

Det var sällan som någon av bröderna gjorde sig ärende hit till Leonardo i hans cell och särskilt inte före morgonväkten. Ville man honom något sökte man vanligtvis i stallet eller i köket, där han var satt att sköta sina sysslor, eller möjligtvis i biblioteket. Förutom broder Bernhard då, från dominikanerorden, som kunde tränga sig in i hans cell på de mest udda tider.

– Vad i Jesu namn är det ni brukar syssla med här inne? Han och den där dominikanermunken, fortsatte broder Tobias sin klagan.

Ja, vad var det de brukade syssla med, när broder Bernhard kom på besök? Leonardo förstod det inte själv. Munken kunde komma in i hans cell långt efter kompletoriet, då allt ska vara tyst och stilla inför natten. Eller så dök han upp vid timmen för den sakrala tillbedjan, som är dagens första bönestund, vilken ska förrättas i enskildhet i vars och ens cell. En stund som gjord för att skaffa sig sovmorgon, enligt Leonardos förmenande. Men det gick ju om intet de morgnar som broder Bernhard behagade stövla in och slå sig ner på hans brits. I början nöjde han sig med att sitta där, tung och tårögd, och betrakta Leonardo, som vanligtvis hade krupit upp till huvudändan av bädden med filten tätt svept om sig, medan djupa suckar fick den vördnadsvärde mannens väldiga kroppshydda att skälva. Han upplevde det hela som inte bara oförståeligt utan också som allt mer olustigt. Ibland hände det att munken grep efter hans hand för att hålla den mellan sina båda nävar, vilket bara ökade obehaget. Det kunde nämligen få hela rummet att gunga, och det i en sådan grad att han till slut måste slita åt sig sin hand och ta tag i britsen för att inte falla ur den.

Han var ju inte ens novis här i klostret, utan bara en föräldralös femtonårig yngling.

Samtidigt var det ju också svårt att förstå varför denne ansedde broder från en närstående munkorden över huvud taget visade ett sådant stort intresse för honom, Leonardo. Han var ju inte ens novis här i klostret, utan bara en föräldralös femtonårig yngling, som fick mat och husrum och en viss undervisning mot att han gjorde vad han blev tillsagd att göra.

Under den senaste tiden hade besöken urartat fullständigt. Numera kunde broder Bernhard störta in spritt språngande naken under munkkåpan, som han glatt drog upp för att därigenom blottlägga sin fullständigt groteska lem. Den hängde inte och dinglade på ett naturligt sätt, utan var istället stor, styv och glänsande och stod rakt ut likt en stångjärnshammare. Helt abnorm, med andra ord!

Varje gång det hände vädjade Leonardo att hans oinbjudne gäst måtte uppsöka klostrets sjukstuga för att få hjälp med det sjuka organet, men på det örat ville munken aldrig höra. Nej, med uppdragen klädnad och tunga andetag närmade han sig Leonardo för att… ja, vad var det han ville göra… gnugga sig mot honom? I vilket fall som helst slutade dessa besök med att Leonardo fann sig tvungen att fly ut ur sin egen cell för att i något skrymsle vänta på att broder Bernhard till slut skulle ge upp och lomma tillbaka till sin egen kammare.

– Ja, herre min skapare, suckade så broder Tobias, som fortfarande väntade borta vid dörren på att få ett svar på sin fråga. Jag tror nog att historien i refektoriet blev droppen, slog han åter fast.

Refektoriet ja, erinrade sig Leonardo. Vad som hänt var att han en förmiddag i förra veckan, efter att klosterbröderna avslutat sina ottemål, höll på att torka av bord och stolar, och medan han uppehöll sig i närheten av det lilla altaret som var placerad mitt i rummet dök broder Bernhard helt oväntat upp. Munkens ansikte lyste av förtjusning när han tog sikte på Leonardo, som genast kunde konstatera att stångjärnshammaren pendlade fram och tillbaka i full frihet under munkkåpan. Snarare än att uppsöka sjukstugan envisas han alltså med att komma till mig, som om jag kunde hjälpa honom med hans åkomma, hann Leonardo tänka innan han instinktivt avvärjde en stor omfamning. Det hela skedde så snabbt och så olyckligt att broder Bernhard miste fotfästet, föll och hamnade på rygg på golvet, samtidigt som ändalykten dunsade till mot altaret. Där låg han så och skrevade med blottat underliv.

Som om inte allt detta var uppseendeväckande nog, visade det sig att på altaret stod en skål, fylld med flortunna små papperslappar, på vilka klosterkyrkans korgossar hade nedtecknat vilka synder var och en var beredd att omgående upphöra med. Det hela var en del av den pågående konfirmationsundervisningen, och meningen var att dessa skira små biljetter skulle välsignas under mässan kommande söndag, efter att varje korgosse med en kyss på sin lapp hade bekräftat sin genuina och oförfalskade strävan efter ett renare liv. Men när nu altaret stöttes till av broder Bernhards bastanta bak, välte skålen och de spröda små papperen singlade tyst och stilla ner över munkens blottade skrev.

Tumultet i refektoriet fick några klosterbröder i angränsande rum att titta in, och när de fått situationen klar för sig skickade de Leonardo till husarrest i sin cell under resten av dagen. Därefter förvissade de sig om att broder Bernhard var vid medvetande och att han inte brutit några ben. Så tog de sig an den grannlaga uppgiften att ur den gästande munkens underliv, med dess många håriga hudveck, plocka fram den ena småfuktiga lappen efter den andra. Från själva lemmen, som nu mest liknade en praktfull calzone, frigjorde man många fläckiga och illa medfarna biljetter. Vissa återfanns aldrig och till slut stod man där med en skål innehållande en samling kladdiga löften till Vår Herre. Dessa hopklibbade lappar gick naturligtvis inte att välsigna, än mindre att bli beseglade av unga gossars oskyldiga kyssar, vilket fick stiftsledningen, som var direkt ansvarig för konfirmationsundervisningen, att vid underrättelsen om det inträffade reagera mycket starkt.

Från dörren hördes återigen broder Tobias som, efter att ha gett upp hoppet om att få höra några förtroliga bekännelser från Leonardo, nu bestämt sig för att rabbla upp vad han själv visste:

– Nu sitter de i alla fall i konselj, kardinalen och vår vördade abbot och även priorn är med, och snart har de fattat sitt beslut, och det får man förstå. Allt har en gräns och så som det har varit på sista tiden, så går det tydligen inte an. Det måste han förstå… Det måste vi alla försöka förstå…

Längre än så kom inte den gamle munken innan han blev avbruten av ingen mindre än broder Bernhard, som dök upp i dörröppningen. Utan att bevärdiga broder Tobias med så mycket som en blick föste han ut honom ur rummet i ett enda svep med armen, varefter han sköt igen dörren. Där blev så broder Bernhard stående tyst en stund, medan han lugnt betraktade den unge mannen som satt uppkrupen i britsen, nu med filten uppdragen till hakan.

– Leonardo, min gosse… sa han till slut och fyllde hela klostercellen med sin mörka och fylliga stämma. Jag är så ledsen att det har blivit så här. Tyvärr har jag inga möjligheter att påverka beslutet. Tvärt om, som dominikanermunk och gäst här hålls jag nogsamt utanför alla beslut.

I två långa kliv var han framme vid bädden, där han slog sig ner tätt intill Leonardo, som till sin lättnad kunde konstatera att munken var klädd i både benkläder och linne under kåpan, som hölls extra tätt intill kroppen av en grov snodd som var knuten runt magen.

– Vet du att vi båda är uppe som ärende på morgonkonciliet? I vilket fall som helst, du ska inte vara rädd, min gosse. Du är ju vuxen nu och det kommer att gå dig väl. Jag är ledsen över det som hände i refektoriet, men du ska veta att det inte är något som jag håller dig ansvarig för, sa han efter en liten paus, medan han förgäves trevade efter Leonardos hand.

Det verkade som om munken tvekade om han skulle gå vidare i sitt tal, eller så letade han kanske bara efter de rätta orden. Till slut släppte han fram ett osäkert och lite vädjande leende, som fick Leonardo att stelna till ännu mer. Broder Bernhards välformade läppar skälvde, de lite sorgsna ögonen blänkte och den väldige mannen lutade sig fram ytterligare en bit, så att ansiktet med dess grova porer och borst av vassa skäggstrån kom att täcka Leonardos hela synfält.

– Vi har inte så lång stund på oss, nästan grymtade den vördnadsvärde klosterbrodern, innan konciliet behagar meddela sitt beslut. Det kommer att ske nu vid ottesången och dit får vi absolut inte komma för sent. Men jag tänkte att du och jag ändå skulle kunna hinna ta avsked av varandra…

Han hade till slut lyckats få fatt i Leonardos ena hand, vilket fick till följd att hela rummet strax började gunga. Ju hårdare munken höll i hans hand, desto mer gungade britsen och hela rummet, och till slut var Leonardo tvungen att ägna all sin uppmärksamhet åt att hålla emot på alla sätt och vis för att inte falla ur bädden. Plötsligt kändes det som att rummet var fyllt med vatten och allt blev strax tyst och stilla omkring honom.

Kardinalen vände sig mot broder Bernhard, lyfte handen och pekade rakt på honom.

Så slogs dörren upp och självaste kardinal Figuera stegade in i rummet med abboten och hans prior i släptåg. Broder Bernhard for upp från bädden och ställde sig med sänkt huvud intill väggen. Leonardo satt kvar, uppkrupen som han var vid huvudändan av britsen. Abboten gav honom en frågande blick, som han inte kunde svara på med annat än en lika frågande blick tillbaka. Men en som inte skickade frågande blickar omkring sig var kardinalen, en tunn liten man som var känd för sina hårda nypor. Hans ansikte var vitt av vrede och Leonardo förstod att det var en kaskad av fördömanden och tillrättavisningar som kardinalen nu riktade mot honom.

Men det var fortfarande som om alla befann sig nersänkta i vatten, vilket gjorde att inga ord nådde fram till någon enda människa. Han såg bara hur de tunna, blodlösa läpparna rörde sig till synes meningslöst i Figueras magra ansikte, som var inramat av buskiga ögonbryn och en mörk skäggbotten. Kardinalen vände sig mot broder Bernhard, lyfte handen och pekade rakt på honom, medan nya anklagelser tydligen spottades fram. Dominikanermunken gjorde inga ansatser att säga något, men visade alla tecken på ånger och ruelse, och när kardinalens finger till slut pekade på dörren, var broder Bernhard inte sen med att snabbt slinka ut.

Nu var det abboten som försökte prata med Leonardo, men när han inte fick något svar tog istället priorn helt enkelt tag och reste upp honom och pekade på kläderna, och till sin lättnad kunde han nu höra priorns uppmaning till honom att klä på sig.

Medan han snabbt drog på sig sina plagg samlade priorn ihop Leonardos få tillhörigheter och lade dem i en ränsel. Figuera pekade åter på dörren och med honom i spetsen lämnade alla rummet med raska steg. De var uppenbarligen på väg mot stora porten och Leonardo anade att hans tid hos benediktinermunkarna nu var över. Bakom sig hörde han hur abboten med ansträngd och aningen andfådd stämma försökte beveka kardinalen genom att bedyra sin och hela klostrets villighet att samarbeta och inte minst att rätta till de fel och brister som hans högvördighet kunde tänkas hitta, men att så här långt tycktes anklagelserna huvudsakligen vara riktade mot en gästande broder och den här kökspojken … vilket innebar det inte var alldeles lätt för en enkel munk som han själv, abbot eller inte abbot, att riktigt förstå uti vad själva klostret hade felat… vilket i sig försvårade för honom att inse vad som borde rättas till och hur denna förväntade korrigering… ens skulle kunna tänkas… komma till stånd.

En spontan ingivelse fick Leonardo att hejda stegen när de passerade klosterkyrkan. Han pekade på en liten sidodörr som ledde in till helgedomen och bad att få gå in där för en kort liten bön i all hast, vilket kardinalen med en kort suck fann för gott att bifalla. Inne i kyrkan, där två tända kandelabrar på var sin sida om altaret gav en mild gulaktig ton åt dunklet, föll han på knä vid altarringen, knäppte händerna och formulerade i tysthet de ord som spontant steg upp ur hans bröst:

Kära Guds moder, hjälp mig i min nöd och stå mig bi här i livet.

Kära Guds moder, hjälp mig i min nöd och stå mig bi här i livet. Varför skall jag kastas ut ur klostret? Vad har jag gjort för ont? Vad är det broder Bernhard vill med mig och varför är kardinalen så vred? Jag förstår ingenting och det är så svårt att samla tankarna. Så stå mig bi, kära Guds moder, speciellt nu när de tänker slänga ut mig härifrån. Visste du det, att de tänker köra mig på porten? Du måste hjälpa mig när jag hamnar där ute. Du måste ge mig kraft och insikt om hur jag ska klara mig… och visa mig hur jag kan bli framgångsrik och förmögen, slank det ur honom innan han visste ordet av. Så hjälp mig, kära Guds moder.

Styrkt av den korta bönen reste han sig och tog en sväng förbi kollektbössan, som var upphängd vid själva entrén och där den besökande allmänheten brukade lämna sina gåvor. Han fiskade snabbt upp ett ansenligt antal mynt, som låg kvar där sen senaste mässan, och gick så tillbaka ut genom dörren han nyss kommit in genom. Med ett stadigt grepp i nacken blev han så förd till stora porten, som tycktes öppna sig av sig själv när de närmade sig den, och med en knuff i ryggen stapplade han ut på den lilla piazzan, medan han hörde hur porten slog igen bakom honom.

Så stod han på ostadiga ben mitt på det folktomma torget och blinkade förvånat i förmiddagssolen. Ränseln om halsen svängde lite lojt fram och tillbaka. Nu, om inte förr, förstod han att åren av klerikal uppfostran var över och att ett nytt kapitel i livet hade börjat.

MAGNUS AHLÉN
info@opulens,se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Annons

Sorgens röster

INTERVJUBOK. Vad händer med oss som blir kvar? I Sorgens röster har

Testa nytt

I SAMARBETE MED EKSTRÖM & GARAY. Känner du dig död som poet?

Ur Mendelssohnkartan

BOKSLÄPP. Med nästan omättlig aptit på intressanta detaljer och stor portion humor