
MOTORKULTUR. I Veckans DDR skriver Jesper Nordström om Trabant. Den östtyska bilen kom att symbolisera nationems stagnation men åtnjuter kultstatus i dag.
Tidigare avsnitt av Veckans DDR hittas här.

Jag hade vid ett tillfälle förmånen att få åka i min kusins Trabant som ett slags upplevelsejulklapp. Som om det inte var nog så var det en Fahrschulevariant med dubbelkommando.
Då jag saknade körkort fick jag nöja mig med att trampa på bromspedalen på passagerarsidan och kalla det att jag kört Trabant.
Jämte tjeckiska Skoda är det solklart den bil som har sämst rykte. Trabant framstår närmast som den arketypiskt usla kommunistblocksbilen.
Internationella Skodaklubben har en sektion där man byter vitsar om hur dålig bilen är rent tekniskt. Vitsarna om ”Trabbien” handlar ytterst om samhället i stort.
Självaste Ronald Reagan drog en av dessa mitt i senaten och kort sagt handlade den vitsen om att leveransdagen om tio år riskerade krocka med när rörmokaren äntligen kunde komma.
Fast om man tar några djupa andetag och ser på bilen mer seriöst i dess urspungskontext var det i och för sig en billig bil, men inte så dålig.
Den tyska efterkrigstiden hade flera små ekonomibilar, som Messerschmitt Kabinenroller – Stig-Helmer Olsson-bilen – och BMW Izetta.
Något mindre känd är väl Gutbrod 600, och man kan fråga sig om det är en slump att Trabanten också hade 600 som modellbetecking.

Trabanten togs fram under 1950-talet som DDR:s svar på Västtysklands Volkswagen. Det var året 1954 som politbyrån tog beslutet att tillverka en småbil med västtyska Lloyd som förebild. Eftersom det var brist på råvaror i DDR tillverkades Trabantens karosspaneler av hårdplast, så kallad duroplast.
När den började produceras 1957 var Trabanten ingen drömbil men likväl inte den närmast tekniskt usla plåtlåda som den framställts som senare. I slutet av 50-talet var den en helt okej bil.
Tre decennier senare, 1989 var den emellertid ett skämt i ett samhällssystem som stod på randen till kollaps.
Den sista Trabanten som lämnade fabriksbandet var knallrosa och gick raka vägen till teknikmuseet i Berlin.
Den oljeblandade tvåtaktaren var inte heller ett direkt nerköp utan legio i den tidens vardagsbilar. Som västtyska DKW S 1000 och ursprungliga versionen av svenska Saab 96.
Bilens karaktäristiska ljud gav upphov till en torr pappavits; då motorsport i Västtyskland heter Rennsport så heter det Rengdengdengdengsport i Östtyskland.
Med Trabanten hostade vi oss runt i beskedliga 60 km/h i Malmös periferi och då föraren var datortekniker och jag har en bakgrund som svartklädd aspirerande hacker så enades vi om att bilens hela konstruktion är ”öppen källkod”. Det vill säga att den är så primitivt konstruerad att den är lätt att modifiera.
Fast är det ändå inte som vitsen i London på 50-talet att det är bra att rören sitter på utsidan av huset då de fryser sönder för då är de så lätta att komma åt och laga?
Slutsatsen är således att det som går lätt sönder också går lätt att laga. Nylonstrumpor och silvertejp lär ha varit närmast standardreservdelar.
Att prata om trimning och tuning när det gäller Trabant känns kontraintuitivt men bland det märkligaste är att de exemplar som nått USA efter murens fall har gett upphov till något slags DIY/hillbilly-kultur. Bland de roligaste exemplen finner vi en Trabant som importerats från Bulgarien och blivit ombyggd till pickup. Med namnet El Trabino.
Det där är ju en nördig ironisk attityd till denna kultbil men redan under dess levnadsår på 60-talet uppstod tendenser runt den som jag inte kan undvika att finna sorglustiga.
Det fanns en lyxmodell. Det innebar en vip-strömbrytare för kunna koppla in en reservtank och minsann en dörrhängd blomvas på passagerarsidan.
Ett snäpp roligare är att det hos Östtysklands motsvarighet till Buttericks gick att köpa en växelspaksknopp i form av en sådan där snöglob med runtvirvlande glitter. Julpynt till Trabanten, det är på gränsen till vits snarare än verklighet.
I Chemnitz (före detta Karl-Marx-Stadt) pågår för närvarande kulturhuvudstadsåret 2026 och projektet #3000garagen.
Hela den umgängeskultur bilmekare emellan som uppstod i DDR genomlyses. Inte bara runt Trabant bör väl tilläggas, men till stor del. Totalt tillverkades drygt tre miljoner Trabanter i bilfabriken i Zwickau.
För att uttrycka sig lite pretentiöst, knappt någon annan bil är så kultursociologiskt intressant. Få tekniska produkter har blivit en så tydlig symbol för en hel nation, och knappast då i positiv bemärkelse.
Kusinen som bjöd på rundturen sa dock att det var roligaste bilen rent socialt i hans samling.

Att komma med Ferrarin eller AC Cobra-replikan skrämde bort folk eftersom sådana bilar väcker reaktioner i stil med ”den där snobben vågar man inte ens gå fram till”. Trabanten däremot inbjöd till långa roliga samtal. Man kan ju spekulera lite om det inte faktiskt också var så i DDR, för vad gör det egentligen med ett folk om en stor majoritet av landets bilförare kör samma sorts bil?
Man kan föreställa sig något slags humoristiskt raljerande à la ”gamla Bettan”.
Bilfabriken Sachsenring låg i landets mest kuperade region och en inofficiell sport hos montörerna lär ha varit att piska upp den till över hundra. Med nedförsbacke, solen i ryggen och hemlängtan som det heter inom veteranbilskretsar när det gäller fordom son är mer roliga är bra.
London har sina svarta taxibilar. New York hade sina Checkers.
Många Trabantägare i Berlin har börjat ansluta sig till Uber och marknadsföra den gamla DDR-bilen som något mitt emellan turistkuriosa och seriöst transportmedel.

jesper.nordstrom@opulens.se




