LYRIK. I Littestraden presenterar vi inför helgen fyra nyskrivna dikter av Erik Löfdahl Holm.
Erik Löfdahl Holm växte upp i Trångsund. Han flyttade till Kina och Peking vid tolv års ålder men kom tillbaka till Sverige sex år senare för att studera. Nu arbetar han som lärare i svenska för invandrare. Det som intresserar Löfdahl Holm mest med att skriva poesi är bilden som lyckas fånga en vändning i tanken.
Löfdahl Holm har varit publicerad här i Opulens en gång tidigare och nu är vi glada över att åter presentera ett antal nyskrivna dikter av hans penna.
CAROLINA THELIN
Fyra dikter av Erik Löfdahl Holm
Fiskaren
I djupet strök skeppets skugga
Och rörde vid sitt enda hem
På däck stred vi mot ytans kaos
I strävan efter havets kalorier
Ur intet kallade vinden på berg
Nätet låg vid våra fötter
Vi lyfte mot himlen och föll i en dal
Nätet kastades mot stormen
Vi var inte menade att vara här
I ett så argt och gränslöst rike
Vid gryningen tog vi farväl av land
Mörkrets ögon fångas i ett trassel
Vid skymningen ska vi få återse vår hamn
Stilla ögon stirrar ur en hög
Vissa stunder följer vi vår skugga
Annars lyser solen högt föröver
Källan
Trött föll jag ned vid källan
Efter långa svåra vandringar
Duggregn brände i nacken
Himlen var förmörkad
Bara en sista ljusstrimma
Lät mig se det heta vattnet
Jag drack mig törstig och yr
Långt ute i kroppens gränstrakt
Inget ska släcka min strupes brand
Själen
Din födelse i rök är svår
Fast virket hälsar dig
Och svarta flisor bugar
Du föds ur en antändlig natt
Ur ögonhålor skjuter gnistor
Och irisar slår ut i flammor
Ditt bränsle är dig främmande
Trots knastrande applåder
För intet skymtas i pupillen
Du vilar ej i vad du bränner
Men du bor ändå i branden
Du är förtärelse som lever
Önskan
Ur svavelmolnet kom han, djävulen,
Och erbjöd mig min önskan
Som han vikt och strukit själv.
Den osade av Gehennas eldar,
Men mina initialer var broderade
I silver uppå tygets heta flammor.
Vad annat än att bocka för hans gåva?
Vem vet ur vilken eld han hämtat den!
Jag svepte lågan kring axeln –
Den brände och svedde min hud.
Det var outhärdligt skönt.
Tre steg framåt brann jag
Innan asfaltsvägen rämnade.
En stjärna sken då jag föll ned
I en kokande kittel av järn.
Jag visste att det skulle smaka gott.
info@opulens.se
