LYRIK. I samband med allhelgonahelgen har vi i Littestraden valt att publicera en dikt av Ivars Jegers. Den handlar om hans hustru som avled för två år sedan.
Ivars Jegers är åttio år och bor i Forsbacka strax utanför Gävle. Han har tidigare skrivit flera böcker om samhället, ledarskap och värderingar. Numera skriver han framför allt litterär prosa och poesi.
Dikten ”Den sjunde december”, som vi nu har äran att presentera, handlar om Jegers hustru som avled för två år sedan. Den börjar i en psykiatrisk journal och slutar i en kärlekshistoria. Eller kanske tvärtom? Jegers skriver: ”Den sjunde december 2021 upphörde tvångsvården av min hustru Inger. Ingen berättade det för henne. Ingen berättade det för mig. Tre dagar senare utsattes hon ändå för tvångsåtgärder. Jag gör en anmälan till IVO. Flera år senare konstaterar IVO allvarliga brister i vården. Ur journalanteckningar, datum och myndighetsspråk växte dikten fram. Jag ville se vad som händer när poesin går in där protokollet tar slut – när orden LPT, ECT och tvångsinjektion ställs bredvid en mycket enklare mening: Hon heter Inger.”
Jegers återkommer till kärleken, minnet, åldrandet och människans värdighet – och till frågan om vad som blir kvar av en människa när hon har blivit ett ärende. ”Den sjunde december” är ett försök att ge henne tillbaka sitt namn.
CAROLINA THELIN
DEN SJUNDE DECEMBER
8 november 2021
De skriver in dig.
Ett rum.
En säng.
En dörr som stängs.
De säger:
svårt sjuk
komplext sjuk
ingen sjukdomsinsikt.
Jag säger:
Hon heter Inger.
Jag säger:
Får jag komma?
De säger att du sover.
Du sover första dagen.
Du sover den andra.
Den tredje dagen
börjar ordet sover
betyda något annat.
Jag står utanför
med ditt namn i munnen.
10 november 2021
De frågar mig om dig.
Jag berättar.
Det finns så mycket att berätta
om en människa
som levt ett helt liv.
De antecknar det
som får plats.
De säger ECT.
Jag säger:
Kommer hon tillbaka?
Det finns ingen ruta
för den frågan.
11 november 2021
Tvångsinjektion.
Skälet skrivs inte ned.
Någon håller en spruta.
Någon håller kanske din arm.
Någon skriver en rad.
Det märkliga med en journal
är hur lite plats
en kropp behöver.
14 november 2021
Nu får du inte lämna rummet.
MRSA.
Ett nytt ord
mellan dig och världen.
Jag lär mig orden.
LPT.
ECT.
SIP.
MRSA.
Jag blir allt bättre
på bokstäver.
Allt sämre
på att hitta dig.
Någon har röntgat ditt huvud.
En sköterska säger:
normala åldersförändringar.
I förbifarten.
Som om åldrandet
var en korridor
man passerade på väg
till något viktigare.
5 december 2021
Du får komma hem och träna.
Det går lugnt till.
Det står så.
Lugnt.
Jag undrar ibland
vem som uppfann
det ordet.
7 december 2021
Tvångsvården upphör.
Ingen märker det.
Klockan fortsätter.
Lysrören lyser.
Vagnar rullar genom korridoren.
Någon kokar kaffe.
Någon går hem efter sitt pass.
Och du
är plötsligt fri.
På papperet.
Ingen berättar det för dig.
Ingen berättar det för mig.
Kanske vet friheten själv
inte heller om det.
10 december 2021
Tre dagar har gått.
En läkare ordinerar en spruta.
En annan ordinerar två.
De ges med tvång.
En gång håller någon fast dig.
Jag vet inte vem.
Jag vet inte hur många händer.
Jag vet inte om du ropar.
Jag vet inte om du förstår.
Jag vet bara detta:
du är frivilligt vårdad.
De håller fast
en frivillig människa.
Det är en mening
som inte borde kunna skrivas.
Ändå skriver jag den.
14 december 2021
Någon upptäcker
att lagen tog slut
för sju dagar sedan.
En kort anteckning görs.
Ingen avvikelse.
Kanske är det så
ett övergrepp blir litet:
först händer det
med en hel människa,
sedan skrivs det
med några få ord.
15 december 2021
SIP-möte.
Vi sitter runt ett bord.
Människor med pärmar.
Människor med befattningar.
Människor som vet
vilken punkt som kommer härnäst.
Någon nämner vårdhem.
Jag tittar på dig.
Du tittar kanske på mig.
Vi har varit gifta
nästan ett helt liv.
Det finns ingen punkt
på dagordningen för det.
20 december 2021
Du ska hem.
Vi väntar.
Ingen hjälper dig packa.
Dina skor är borta.
Jag tänker:
Hur kan en människa
försvinna så mycket
på sex veckor
att till och med hennes skor
har glömt henne?
Till slut går vi.
Eller:
jag går.
Du följer med.
Hemma ser jag blåmärket
i pannan.
Ingen har berättat om det.
Jag frågar dig.
Du kan inte svara.
Sedan börjar sömnen.
Arton timmar.
Nitton.
Tjugo.
Dina händer skakar.
Håret faller.
Jag samlar ihop
det jag kan.
Hår från kudden.
Tabletter.
Papper.
Frågor.
Dig.
28 december 2021
Jag skriver ett brev.
Det är vad man gör
när man inte längre vet
vad man ska göra.
Man skriver.
Datum.
Namn.
Händelser.
Man försöker göra
det obegripliga kronologiskt.
14 mars 2022
De medger brister.
Kommunikation.
Delaktighet.
Bra ord.
Runda ord.
Ord utan händer.
Ingen skriver:
Vi höll fast henne
när vi inte längre
hade rätt att göra det.
Åren går.
Du blir sjukare.
Jag blir bättre
på att vänta på svar.
19 september 2024
En läkare skriver
att hon inte visste.
Inte visste
att tvångsvården upphört.
Det är möjligt.
Det är just därför
jag inte kan släppa frågan:
Vem skulle veta?
22 januari 2025
Nu vet de.
IVO skriver:
allvarliga brister.
Tvångsåtgärder
under frivillig vård.
Bristande journalföring.
Patient och närstående
informerades inte.
Fyra år har gått.
Orden har hunnit i kapp
det som hände.
Men du är inte här
för att läsa dem.
Jag sitter med beslutet.
Där står att du hade rätt.
Där står att jag hade rätt
att fråga.
Där står, med andra ord
och många fler sidor,
att den sjunde december
blev du fri.
Jag försöker föreställa mig
den friheten.
Den måste ha varit mycket liten.
Kanske stod den
utanför ditt rum
och väntade.
Kanske knackade den.
Kanske hörde ingen.
Kanske hörde du.
Och kanske tänkte du:
… kom och hämta mig.
info@opulens.se
