MUSIK. I början av veckan publicerade vi ett minnesord över Dolly Parton. I den här krönikan reflekterar Jesper Nordström över countrystjärnans karriär och symbolvärde i ett polariserat USA.
Första mötet med min svåger var såklart pirrigt. Inte på nivå med att träffa sin svärmor, men det handlar ju i alla fall ändå om att kunna trivas tillsammans under kommande julfiranden och släktmiddagar.
Det tog mig 20 minuter att sjunka in i en diskussion om sovjetiska dieseltraktorer och sedan yttra en replik som ”hur coolt är det väl inte att du har byggt en egen dator som duckar allt insamlande av big data”.
Svågern är socialdemokrat och bodde tidigare i det Skåne som är raka motsatsen till de nejder där man finner krukdrejande tanter i linnedräkt och det arrangeras vittvinsvernissager.
Nej, mitt i detta SD-land med pilsnerbilar, bilbingo och tomter med skräpiga, rostiga järnsängar och eternitvillor med pangade rutor bodde denna vandrande anomali, den vänsterintellektuelle hillbillyn, för att nu citera min karaktäristik av honom efter två öl på ett Malmösjapp.
Dolly Parton var också en sådan anomali. Hon tillhörde den alltmer utdöende livsformen ”woke hillbilly”, som någon kallade Willie Nelson, i syfte att förolämpa men en fras som countrysångaren genast tog till sitt hjärta.
Hennes död i år 2026 framstår närmast som symbolisk. Föreställningen om det småskaligt inkluderande, varma USA hade sin inkarnation i henne. Och – nu säger jag det – hon spelade smart, slugt på white trash-klyschan.
Det finns Dylanmän, men färre Dollymän. Ändå är det som om Dolly Parton är mer lämpad att lite torrt teoretisera kring. Det kan konstateras att Bob Dylan är en sur, vresig kulturman, och så är vi färdiga med det. Dolly Parton däremot var en komplex gränsgångare som hade att hantera frågor som ”vilket fack hör jag till, vem är jag att berätta om mina erfarenheter?”
Det är klassresans främsta signum, ängsligheten i båda lägren, som man också kan låta slå gnistor kring. Dolly hade mörkret och problemen men sjöng om det varmt allmängiltiga.
Det finns ett tyskt ord som ringar in denna känsla: ”Zackarinromans”. Det syftar på det lite för klistrigt sentimentala, syntetiska. Men Dolly tog Harlequin-romanernas sockrighet och adderade den kärva amerikanska landsbygden och blev därigenom ett fenomen som möjligtvis har ett slags svensk motsvarighet i Kicki Danielsson.
Ja, den där lite ”trots allt”-hjärtligheten. Det avväpnande allmängiltiga. Som grilltavernan i Mittskåne hos svågern, med riktigt mos med smör, fast flagnad fasad och någon slags längtan bort också.
Trump påbjöd flaggning på halv stång vid dödsbeskedet och jag kämpar för att inte bara se detta som ren opportunism, ett sätt att rida på en ikons frånfälle.
Dolly Parton själv stod emot all trumpism. Samtidigt leker jag med tanken på att om man spelat hennes musik helt utan hennes persona, närmast som ett blindtest, hade det också slagit an en sträng hos den bittraste MAGA-man.
Den sista förenande länken i det splittrade USA har nu gått ur tiden. Är det för mörkt tänkt?
Sedan en sista sak. De män som var Dollys vänner var också ofta ”vän med Dorothy”, för att nu använda det gamla fina risqué-uttrycket. Susan Sontag skrev om det där, hur det campa, kitschiga, ”too much” slår an en sträng hos många homosexuella. Dolly var förvisso inte ”Öknens drottning”, men kan ses som den heteronormativa Söderns förunderliga ros.
jesper.nordstrom@opulens.se
