Veckans DDR: Hemlandet som försvann

GÄSTSKRIBENT. Den här gången har vi en gästskribent i ”Veckans DDR”. Det rör sig om Christina Peters som växte upp i det land som försvann 1990. Här berättar hon både om uppväxten och sina band till Sverige.

Tidigare avsnitt av Veckans DDR hittas här.

En helg i augusti firades Schwedenfest i min födelsestad Wismar, mig veterligen den enda stad som firar en historisk ockupation. Må detta, förmodligen årets största event, vara den gamla Hansastaden i östra Tyskland väl unnat.

Firandet ledde mig till reflektioner kring var mitt Heimat egentligen ligger men också vad det är. För mig var det självklart fram till tidigt 90-tal, även om landet jag föddes i försvann den 3 oktober 1990. Ja, hur många kan säga så om sitt hemland, att det upphör att existera med allt vad det innebär.

Därefter började känslan för ett annat land formas. Ett land som jag så småningom skulle kalla mitt nya Heimat. Kopplingarna till just Sverige är många. Dessa går som en röd tråd genom mitt liv.

”Din svenska är fantastisk”, hette det vid flera tillfällen och jämförelsen med drottning Silvia dök upp utan att jag riktigt fattade vad folk menade. Men ändå log jag lite ödmjukt förstående. Människor som försökte koppla min svenska till någon svensk dialekt eller annat nordiskt land och började stolt rabbla ”der, die, das, mit, nach, bei, über, ohne, unter” när jag upplyste dem om min tyska bakgrund. Men de tystnade när jag frågade vad de skulle göra med denna kunskap. Senare förstod jag det var bättre att skippa kommentaren om konversationen skulle fortsätta.

En koppling till Sverige har alltid funnits. På sommarloven reste vi till Sassnitz på Rügen för att lämna över farmor till min farbrors fru, en bestämd, energisk och kärvänlig skånsk kvinna. Farmor fick nämligen resa till Sverige för att besöka sin son, som hade hoppat av ett östtyskt fartyg 1953, tillsammans med hela besättningen, förutom partisekreteraren förstås.

Landskrona blev hans nya tillflyktsort. Farmor fick resa utanför murens skyddande famn som staten skulle uttrycka sig. Henne hade det inte varit synd att förlora som medborgare eftersom hon för staten var en kostnad som pensionär.

Varje sommar såg jag min farbrors fru bokstavligen springa från den stora färjan med raska steg genom hamnen, upp för den branta trappan med enda stoppet vid vaktposten som kontrollerade passet, handväskan och Ica-kassen hon hade med sig. Vi såg henne direkt, det fanns knappt några passagerare till fots och vi kände igen hennes korta snabba, målmedvetna steg. Stående bland alla turister som längtansfullt tittade på hur färjan la till och senare åter försvann på Östersjön hoppades vi alltid att kontrollen skulle gå fort så att vi åtminstone hann byta några ord efter att ha kramats och tagit emot Ica-kassen. Den där kassen hade alltid samma innehåll och där ingick: Marabou mjölkchoklad, Zoégas Skånerost och tuggummin. Jag minns bilden av en sommaräng på kassen och den tryckta texten ”Glad sommar!”

Två veckor senare var det samma procedur. Vi hade därmed två Ica-kassar för varje glad sommar! Men jag blev förmanad att inte visa Ica-kassarna i skolan.

1976 var jag åtta år och gick i årskurs två i Friedrich Engels Schule. Det hade varit kungligt bröllop i Stockholm under helgen och jag ritade fullständigt detaljrikt kung Carl XVI Gustaf och drottning Silvia på den svarta tavlan på fritids. Fröken stod bakom mig och undrade vilka det var jag ritade. ”Det är det svenska kungaparet”, förkunnade jag stolt och hon svarade mig med ett simpelt: ”Hm. Aha”.

Dagen efter på Pioniernachmittag samlades hela klassen och klassföreståndaren frågade försåtligt: ”Vem tittar på Väst-tv hemma?” Några räckte upp handen, men inte jag för vi hade inte ens en egen tv. Läraren tittade direkt på mig och pekade med sitt finger demonstrativt mot mig: ”DU ljuger! Och vi kan inte ha en lögnare som klassrepresentant!”

Efter att jag blivit avsatt märkte mina föräldrar att något inte stämde och till slut berättade jag. Både mamma och pappa agerade direkt, in i den delfingråa (officiella färgen i produktionsserien det året) Trabant till klassföreståndarens hem. Hon tog motvillig emot och försvarade sig med: ”Hon har knappast sett bröllopet på våra tv kanaler, eller hur!” Efter mina föräldrars förklaring att jag hade besökt mormor den helgen bad hon om ursäkt med kommentaren det får räcka så.

Till saken hör att mamma var lärare och för henne hade det inte varit gynnsamt om någon trodde vi tittade på Väst tv därhemma. Jag fick senare bli sportansvarig inom klassrådet, kanske en ofarlig position för någon som jag.

När jag långt senare träffade det svenska kungaparet på riktigt på min arbetsplats och i landet jag numera kallar mitt hemland tog jag tillfället i akt att tilltala drottningen, på tyska. Vi delar ju samma modersmål. För mig var cirkeln sluten – jag hade blivit avsatt på grund av en frökens åsikt att ett kungligt bröllop inte hör hemma på den socialistiska svarta tavlan, men jag stod nu framför självaste kungligheterna som hade varit anledningen till det.

Ännu bättre – Wismar firar den forna svenska ockupationen medan jag firar att ha blivit ägare till en bit svensk mark och därtill möjligheten att bära en Ica-kasse när och hur jag vill.