ESSÄ. Christopher Ali Thorén, doktor i utbildningsvetenskap, har skrivit en essä om islams plats i det nya mångkulturella landskap som präglas av både ökad rasism och att muslimer och muslimska uttryck blivit del av många svenskars vardag.
Mångkulturens nya skepnad – förortens unga muslimer i segregationens och islamofobins skugga
Fotbolls-VM har inte bara bjudit på fotbollsfest, utan också väckt debatten om muslimers tillhörighet till den svenska gemenskapen. Detta efter att Yasin Ayari efter sitt andra mål mot sin pappas födelseland Tunisien gått ner i sujud, eller sajdah, bugningen i den muslimska bönen. Ingen ny syn inom internationell fotboll, men första gången i ett svenskt professionellt sammanhang. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Joel Halldorf menade att en ”blågulare islam är svår att tänka sig”. Medan Jimmies Åkesson på Instagram surnade till på vänsterliberalernas ”kulturkrigande” när de insinuerar att Sverigedemokrater inte gläds åt en svensk seger om det är en muslim som gör mål. Muslimer både hyllade målgesten och var tveksamma till om det verkligen är respektfullt i sammanhanget.
Oavsett vad man tycker om Ayaris målgest så visar den och den efterföljande diskussionen att islam både blivit vardaglig och fortsatt omstridd i svensk offentlighet samtidigt.
Vissa tendenser kan skönjas i Forum för levande historia senaste rapport ”Unga tycker om andra” som skapat både rubriker och oro för generation Z:s bristande tolerans. I ett allt hårdnande debattklimat borde i och för sig ingen förvånas att även ungas attityd gentemot minoritetsgrupper som muslimer, men även mot judar och hbtq-personer, har hårdnat. Exempelvis instämmer 34 procent av ungdomarna med påståendet att ”det är alldeles för många muslimer i Sverige”, och 36 procent säger sig vara negativt inställda till islam som religion. Visserligen inte en majoritet, men ändå tillräckligt många för att det ska bli olustigt att gå till skolan om klasskompisarna vädrar sina åsikter öppet.
Det finns dock en trend som inte följer tidigare mönster. 56 procent av ungdomarna svarade till exempel instämmande på påståendet att ”muslimer i Sverige ska ha rätt att bygga moskéer”. Ett lågt stöd för religionsfrihet kan tyckas, men då var det bara 42 procent som instämde med samma påstående vid 2013 års mätning. Numera är dessutom hela 78 procent positiva till att programledare ska tillåtas bära slöja i tv, jämfört med 55 procent år 2013. Intressant nog finns den ökade acceptansen även hos de som i övrigt visar en negativ inställning till islam och muslimer.
Kanske är det ett tecken på att svensk mångkultur gått in i en ny fas. En där relationen mellan grupper inte enbart handlar om ett gillande eller ogillande, utan en mer komplex inställning till mångkulturell samlevnad. Svenska städers segregation och politisk debatt upprätthåller fortfarande gränsen mellan ”svenskar” och ”muslimer”, men hur relationen mellan muslimer och majoritetsbefolkningen ser ut är utan tvekan i förändring.
Den turkiske sociologen Nülifer Göle menar att muslimer har gått från att vara den ”exotiske andra” i Västeuropa och numera kan betraktas som den ”bekanta andra”. Synliga muslimer väckte tidigare uppmärksamhet som något annorlunda i gatubilden. Numera är det inte längre någon som vänder huvudet på spårvagnen för en kvinna med sjal eller en skäggprydd farbror med särk och radband. Den som har receptbelagda mediciner har med stor sannolikhet vant sig att bli expedierad av kvinnor i hijab.
Denna situation, där människor med olika bakgrund lever i varandras närhet och influeras av varandra – om än i segregationens och rasismens skuggor – kallar den brittiske kulturteoretikern Paul Gilroy för konvivialitet. Ordet beskriver ursprungligen en festlig eller vänlig stämning och bokstavligen att leva tillsammans. Inom kulturstudier ringar begreppet in en mångkulturell samlevnad, även om det inte nödvändigtvis innebär en ”frånvaro av rasism eller toleransens triumf”, som Gilroy uttrycker det. Däremot förändras tidigare förståelser av ens egen och ”de andras” tillhörigheter och identifikationer.
Inom en konvivial kultur är det alltså ingen motsägelse att muslimer som grupp kan ses som ”de andra” samtidigt som uttryck för islam uppfattas som vardagliga. Ömsesidiga influenser kan alltså prägla vår samtid på samma gång som muslimer allt oftare framställs som ”problem”. De klär sig fel, praktiserar sin tro fel, uppfostrar sina barn fel, har fel värderingar, röstar fel och förstår sig inte på yttrandefrihet. Men de är här nu, och de flesta partiers retorik handlar inte om att köra ut dem, snarare om att de som är här ska anpassa sig.
En sådan förståelse av integration uppvisade exempelvis utbildnings- och integrationsminister Simona Mohamsson (L), hon som egentligen var den som dammade av det 25 år gamla begreppet ”blågul islam”: ”Islamisterna i förorten och radikala imamer i källarmoskéer hotar den svenska demokratin och vår värdegemenskap” slog hon fast i ett pressmeddelande. Dessa personer, menar hon, utgör en motpol till de ”blågula” muslimerna som likt henne själv i stället omfamnat de svenska värderingar som islamisterna föraktar. Statsvetarprofessorn Mahmood Mamdani, far till New Yorks första muslimska borgmästare Zoran Mamdani, pekar på att denna typ av indelningar inte är något oproblematiskt. Det riskerar att leda till en indelning av muslimer i de ”goda” (de ”blågula”) och de ”dåliga” (de extrema i förorterna), där den senare gruppen till slut kan inkludera nästan vem som helst.
Begreppet blågul islam diskuterades på 90-talet bland forskare för att sätta fingret på islams etablering i Sverige, med uttalat svenskmuslimska moskéer, föreningar och scoutkårer. Religionshistorikern Simon Sorgenfrei, aktuell med boken ”Öppna era hjärtan” (Norstedts 2026), har i en tillbakablick konstaterat att det dock aldrig blev någon enhetlig ”blågul” islam som många trodde eller önskade sig. I stället blev det ett heterogent svenskt muslimskt landskap – inte helt olikt den svenska frikyrkorörelsen – med allt från sufier, salafister, shiiter och sunniter till de med svalt eller inget intresse för religion.
Det gör att nya sätt att leva som muslim formas, vilka överskrider äldre etniska och religiösa grupperingar. En utveckling som inte minst är tydlig bland unga muslimer i förorten där det är allt svårare att se var svensk förortskultur – något slarvigt uttryckt – börjar och var svensk muslimsk ungdomskultur tar vid. Sociolingvisten Karin Senter visar exempelvis i en studie om att ”göra förort” att slanguttrycken – som ”wallah” (ungefär jag svär vid Allah) och ”jag svär på Koranen” – associeras till både islam och förorten. Dessa överlappningar speglas också i populärkultur som både muslimer och icke-muslimer konsumerar: ”Ända sedan jag föddes, hela jag har varit politik/Jag är från orten, jag är svart, kvinna och muslim” som Imenella rappar i ”Go Showty”.
Bildkonstnären Nabila Abdul Fattahs tidigare utställning ”Grabbar” och hennes uppföljande ”Banats” (ungefär tjejer), som passande nog visades på Blå stället i Angered under våren i år, handlar inte specifikt om muslimer. Däremot finns islam med som ett naturligt inslag i hennes skildringar av förortsungdomar. De fixar faden på den lokala barbershopen, hjälper mamma med matkassar och ger henne en kyss på pannan. I det vardagliga skildrar hon ett gäng tonårskillar, med olika hudfärger men iklädda likadana svarta dunjackor, som faller ner på knä i gemensam bön. Islam förenar dem i tro; förorten som konvivial gemenskap.
Associationerna mellan islam och förorten är dock i sig inte ett nytt fenomen. Per-Markku Ristilammi nämner redan 1994 i sin avhandling ”Rosengård och den svarta poesin” att moskén i utkanten av området framstår som ett materiellt uttryck för Malmöförortens ”annorlundahet”. Samma stadsdel som 2009 var föremål för den omdiskuterade ”Rosengårdsrapporten” som, likt Mohamssons utspel, varnade för muslimska parallellsamhällen där svensk demokrati satts ur spel.
Att förorten är centrum för muslimsk kultur betyder dock inte att den är isolerad där. Muslimers plats i offentlighetens mainstream följer den konviviala logiken i att vara både omstridd och självklar. Den muslimska sjalen kan ifrågasättas politiskt, men bakinfluencern och entreprenören Camilla Hamids böcker fyller bokhandelns skyltfönster, och hon bjuder samtidigt in de numera närmast folkkära komikerna Kaeli Abdi och Ahmed Berhan till sitt ramadanprogram. Det gör att även icke-muslimer har lärt sig hänga med i muslimskt färgad vokabulär. Likt den svenska fotbollsdomaren Glenn Nyberg som blev viral i ett klipp från Fifa Arab Cup-finalen i Qatar mellan Jordanien och Marocko. Att Nyberg svarar den jordanske spelaren som protesterade mot en utdömd frispark med ordet ”wallah” fick den arabiska kommentatorn att vika sig i skratt, och internet att ivrigt dela klippet.
Det ökade antalet muslimer i Sverige spelar såklart en avgörande roll för denna konvivialitet. I slutet av 1970-talet var antalet muslimer i Sverige knappt 9 000. I dag beräknas någonstans mellan 500 000 och en miljon individer med någon slags muslimsk identitet leva i Sverige. Med bakgrund i länder som Somalia, Bosnien, Pakistan, Iran och stora delar av den arabiska världen, inte minst Irak och Syrien, har Sverige antagligen världens mest mångkulturella muslimska befolkning. Något som skapar en dynamisk situation där nationella grupperingar är för små för att helt hålla sig för sig själva.
Några ”somalitowns” som tidigare stadsminister Magdalena Andersson talade om, och fick ta tillbaka, finns alltså inte. Däremot är förorten utan tvekan den konviviala kulturens centrum. När Mohamsson associerar islam med förorten har hon alltså en poäng, och visst finns det problem även bland muslimer. När ungdomar reser till krigshärdar för att slåss för något de tror är ett upprättande av ett rättfärdigt kalifat har samhället misslyckats. Det är självklart allvarligt, men inte den mest framträdande utvecklingen för hur svensk islam kommer utvecklas.
Den konviviala situationen handlar inte om att alla i förorten är muslimer, eller att alla muslimer bor eller trivs bäst i förorten. Så är det ju inte. Men det är där muslimska gemenskaper har störst möjlighet att överbrygga och dynamiskt interagera med andra gemenskaper. Unga muslimer i förorten är inte knutna till sin etnicitet på samma sätt som sina föräldrar. Känslan för ”hemlandet” behöver inte helt ha förlorat betydelse, men den har inte samma definierande roll. På studenten kan elever springa ut med sin somaliska eller irakiska flagga som en identitetens mantel, men kompisarna som möter upp med sprutande Pommac har inte gått på samma modersmålslektioner. Namnet på moskén du ber i på fredagen kan ge sken av etnisk exklusivitet, men i raderna sätter kurder, araber och västafrikaner pannan mot mattan tillsammans.
Den prägel islam har börjat sätta på svensk populär- och ungdomskultur, och hur islam formas som en svensk muslimsk gemenskap är en långt ifrån enkel, färdig eller enkelriktad process. Ungdomarna kan tala bred göteborgska eller skånska och deras sätt att leva som muslimer har formats av en specifik svensk situation. Sverige är hemma för de allra flesta. Samtidigt är det svårt för unga att identifiera sig som blågula muslimer när samhället de bor i inte låter dem blomma upp utifrån deras egna förutsättningar och önskningar, utan i stället stämplar dem som ett problem.
De till synes skarpa gränserna mellan det svenska och muslimska har ännu inte helt upplösts. Däremot syns tecken på att vi trots rasismens skuggor successivt lär oss nya, konviviala, sätt att leva i ett mångkulturellt Sverige.
info@opulens.se
