FILM. Den här veckan funderar Jesper Nordström över varför den danska filmserien om Olsenbanden blev så populär och folkkär i DDR.
Tidigare avsnitt av Veckans DDR hittas här.
Bilden av Östtyskland
När det på sociala medier uppstår diskussioner om rivningen av exempelvis Klarakvarteret i Stockholm eller Lugnet i Malmö, ja då kan man ge sig bövelen på att nån medelsvensson eller för all del representant för Arkitekturupproret kommer med kommentaren att det är ”rena rama DDR”. Som om dessa tre bokstäver signalerar allt som är fyrkantigt dystert och monotont. Ja, bilden av Östtyskland är rätt fastnaglad. Det är föreställningen om ett slags grått ghetto med retrofuturistiskt dystopiska drag.
Verkligheten var dock delvis en annan. Ser man på bilderna i bland annat Katja Hoyers ”DDR bortom muren” ser det ofta mer ut som gamla tiders Köpenhamn. Det var sneda vinda korsvirkeshus, trevåningshyreskaserner med rappning som fallit, typiska sekelskifteskvarter som inte såg ut att ha renoverats efter bombskador från 1945. I 1970-talets Dresden gick kor och betade på gräsbevuxna ödetomter. Det vill säga att många inslag låg i linje med den där sortens slumromantik som får somliga att drömma sig tillbaka till fastigheter som tjänat ut för länge sedan.
Sedan var det fenomenet att olika slags teknik från skilda epoker existerade parallellt. I värsta fall som komplement till fallerande teknik det inte fanns reservdelar till. Vilket gav upphov till ett slags steampunk-känsla. Oförglömlig är bilden av gubben som spänt hästen framför den lilla pickuplastbilen där rutan saknas.
Olsenbandens framgångar i DDR
Vart är jag nu på väg med detta resonemang? Jo, jag försöker ringa in ett slags förklaring till varför filmerna om Olsenbanden – den danska förebilden till svenska Jönssonligan – blev så populära och huvudrollsinnehavarna så folkkära i Östtyskland. I ett land med hård censur som DDR var det kanske lite så att man ”tog vad man fick” men det är nog inte hela sanningen.
Filmerna om Olsen-banden producerades under perioden 1968-1981 (men en sista film adderades 1998). Filmerna handlar om det kriminella geniet Egon Olsen och hans kumpaner Benny Frandsen och Kjeld Jensen.
Olsenbanden var småklantiga trixters som hade en plan. I DDR måste många medborgare av ren nödvändighet agera på trixteraktigt vis. Någon känner någon som har fått tag på kaffe, någon känner någon som behöver ett svartjobb utfört, någon tredje har lite prylar på svarta börsen att sälja. Det var, kort sagt, en värld som drev fram levnadskonstnärer.
Sedan är det ju likheter i fråga om miljöerna. En inrökt bodega i Köpenhamn eller en kneipe i Östberlin, det kan nog gå på ett ut. En Benny i för trång kavaj och med en skrynklig cigg i mungipan kunde nog slå an en sträng hos en fabriksarbetande Detlef eller Lothar.
Och så var det den där toffelhjältehumorn i stil med Selma och Lilla Fridolf. Den fanns också i Olsenbanden och förlåt fördomen men det är lätt att tänka sig nån barsk Gertrud som ser till att mannen håller sig på mattan och inte ränner på kneipen varje helg.
Slapstickhumorn och den där ”Springa-och-slå-i-dörrar-buskisen” som filmserien bjöd på bidrog förstås också till populariteten. Dessutom drevs det med överhet och auktoriteter i filmerna, något DDR-regimen kunde acceptera då handlingen tilldrog sig i Väst.
Olsenbanden lever vidare
Det är också mycket typiskt att när man 1982 beslöt att det var dags lägga ner filmserien så var skådespelarnas första tanke att ”nu måste vi i alla fall fara till Östberlin och medverka i ett stort tv program som gest gentemot våra mest hängivna internationella fans”.
Rollfigurerna i Olsenbanden lever vidare i Erzgebirgeregionens alla gamla teatertrupper. Uppseendeväckande många i östra Tyskland verkar nästan ägna sig åt ett slags Olsenbanden-reenactment.
Vid besök på en källarloppis i Berlin såg jag för övrigt ett barskåp i fejkad Franz Jäger-tappning. (Den fiktiva firman Franz Jägers kassaskåp förekom för första gången i filmen ”Olsen-banden i Jylland” (1971) och har sedan dess förekommit flitigt i den danska filmserien och dess motsvarigheter, norska Olsenbanden och svenska Jönssonligan.)
Outgrundliga äro kulturens vägar.
jesper.nordstrom@opulens.se
