MEDIEKRITIK. I veckans krönika skriver Lars Thulin om hur SVT:s förra miljöreporter Erika Bjerström gjort ett misslyckat utspel i debatten om klimat och miljö.
Erika Bjerström har blivit hatad och hotad
SVT:s förra miljöreporter Erika Bjerström är en omtalad person. Först genom att berätta hur hatad och hotad hon blev för sin rapportering. Hat och hån som uteslutande kom från kränkta män. Fruktansvärt och helt oacceptabelt. Det värsta är inte att Bjerström drabbats. Utan att hon är en i en lång rad av kvinnor som råkat ut för samma sak.
Sedan skrev hon en krönika i Dagens Industri. Den handlade om hur vi i väst lever på ett sätt som är skadligt för miljön. Men det viktiga budskapet kom att skymmas av en hätsk och hatisk debatt om något annat – genusfrågor. Eller för att uttrycka sig drastiskt: könskriget.
Artikeln blev viral
Bjerströms artikel blev viral eftersom hon skrev att rika vita män var mest skyldiga till miljöförstöringen. Detta problem ansåg hon kunde adresseras bland annat genom en skatt på inköp via kreditkort av speciellt miljöstörande saker: typ kött, flygresor och liknande.
Detta fick givetvis klimathotsförnekarna och den högerlutande pressen att gå bananas. Dessa mörkermän hatade, förlöjligade och missförstod medvetet hennes text. Därmed flyttades debatten över till frontalangrepp från båda sidor i könskriget.
Några invändningar
Låt oss syna ett par detaljer.
För det första: är alla vita män, och endast dessa, skyldiga till överutnyttjande av jordens resurser? Nej, knappast. I så fall skulle inga kvinnor äta kött och fisk och inte heller grönsaker och frukt som flygimporteras från andra delar av världen. De skulle aldrig åka på solsemester. Aldrig duscha varmt och länge, aldrig överkonsumera kläder. Aldrig åka bil. Och syndernas-förlåtelse skulle skickas bakåt i tiden till medsystrar som glatt sprutade ut ozonförstörande hårspray i atmosfären.
För det andra: vad gäller förnekande av klimathotet är män i förkrossande majoritet, i alla fall om man följer debatt och inlägg i forum på nätet.
För det tredje: finns det skillnader i utnyttjande av resurser mellan olika grupper på vår jord? Ja. Är kön och hudfärg orsaken? Knappast.
Bjerström nämner i sin artikel att män står för ungefär 25 procent mer miljöstörande verksamhet än kvinnor. Hur en sådan beräkning ska göras och vilka faktorer som ska mätas och hur de ska viktas, är komplicerat. Men någon typ av sanning finns med största sannolikhet i påståendet.
Den brännande frågan blir: är kön och hudfärg den oberoende eller beroende faktorn? Inom vetenskapsteori är detta viktiga begrepp. Den oberoende faktorn är den man undersöker och kan ändra för att få olika utfall. Beroende faktorer är de faktorer som ändras när den oberoende ändras.
Samhällsposition trumfar kön och hudfärg
Jag hävdar att makt och position i samhället är den oberoende faktorn när det rör miljöstörande verksamhet. Inte kön eller hudfärg. För finns det bevis för att kvinnor i ledande positioner i politik och näringsliv lever väsentligt annorlunda än män i samma position? Eller att icke-vita politiker och företagsledare lever mer miljövänligt än deras vita motsvarigheter? Jag har inte funnit något som tyder på det.
Nåväl invänder någon: är det så farligt att skuldbelägga vita rika män? Är de så lättkränkta? Måste vi inte få slå på dem för att få en förändring?
Erika Bjerströms inlägg är kontraproduktivt
Givetvis måste det få ske. Men kritik måste också riktas mot övriga individer som lever på liknande sätt. Därför är den debatt som följt i spåren av Bjerströms artikel kontraproduktiv. Den skadar och stör den livsviktiga debatten om miljön, vilket ytterst handlar om utnyttjande av jordens resurser.
Varför är den kontraproduktiv?
Främst för att klimathotsförnekande män, vilka inte sällan finnas i ledande positioner i samhället, då enkelt kan göra miljöfrågan till en genusfråga. Och avfärda den som lögner från hysteriska fruntimmer. Just genom att hävda att västerländska kvinnor minsann också belastar miljön. Så det så.
Kontraproduktiv också för att kvinnor kan fås att luta sig tillbaka och inte ta sitt eget överutnyttjade av jordens resurser på allvar. Eftersom männen som vanligt är bovarna och orsaken till allt som är dåligt. Så länge de inte ändrar sig behöver kvinnor minsann inte bry sig.
Miljön är förloraren
I båda fallen är miljön den stora förloraren. Varför har debatten hamnat där den gjort? Både Bjärstöm och DI:s redigerare och rubrikmakare är medskyldiga. För deras agenda är att tränga igenom det massmediala bruset. Skriva något som får läsaren att haja till redan vid åsynen av rubrik och ingress. Skapa det som flertalet redaktioner vill ha – ett klickmonster. Vägen dit är det som kallas triggers – ord och begrepp som omedelbart skapar starka känslor.
Att vår miljö mår dåligt är dessvärre ingen trigger. Detta har vi vetat länge och det vill vi inte tänka på. Att ställa män mot kvinnor i könskriget väcker alltid känslor och det däremot tycks få tröttna på.
Därför har Bjerström och Dagens Industri använt den triggern. Och därmed gjort självmål. Krönikan Bjerström skrivit frälser möjligtvis de redan frälsta. Och ökar definitivt hatet från de ofrälsta. Leder detta till en förändrad och förbättrad miljödebatt? Knappast. Till ökad polarisering däremot? Ja.
Vinnare är klimatförnekande och misogyna män. Samt frontsoldater i könskriget.
Förlorare är vi som inser att alla, oavsett kön, hudfärg och plånbok måste göra allt vi kan för miljön och därmed ge våra barn och barnbarn en hyfsad framtid på ett hårt utnyttjat klot.
lars.thulin@opulens.se
