OPERA. Rikard Rehnbergh har sett två aktuella operaklassiker av Puccini – ”Madama Butterfly” på Kungliga operan och ”Tosca” på Folkoperan. Han uppskattar att båda föreställningarna lyckas belysa den politiska dimensionen.
Madama Butterfly av Giacomo Puccini
Kungliga operan
Stockholm
Spelas t o m 27 maj
Tosca av Giacomo Puccini
Folkoperan
Stockholm
Spelas t o m 24 april
Att Giacomo Puccini komponerat några av de mest älskade och spelade (på radion, på scenen, i spellistor) ”örhängena” i operaariakatalogen känner de flesta till, men att han är så, om än subtilt, politisk i sina operor (tolv stycken) är nog färre på det klara med. I huvudstaden ges just nu två klassiker som belyser detta med fin regi och medveten vinkling utan att det blir till banderoller och plakatpolitik utan snarare brasklappar och påminnelser om det förgångna.
Madama Butterfly
På Kungliga operan spelas Madama Butterfly (1904) i Sofia Adrian Jupithers regi. Det är bra. Jupither har med förtjänst och en särskild udd satt upp bland andra Salome där och Tolvskillingsoperan på Dramaten tidigare. Utanför det nedslitna teaterhuset vid Gustav Adolfs torg, något av ett sorgebarn tillika het potatis inom kommunalpolitiken, står byggnadsställningar och ”big bags” och skvallrar om nya tider: Inne i huset vill operan och Jupither ”göra upp med Madama Butterflys romantiska skimmer”. Helt rätt och på tiden. För faktum är att ”kärleksparet” inte är något kärlekspar, i ordets rätta bemärkelse.
Namnet till trots är Madama Butterfly ett barn – ”redan 15-år”, som hon sjunger i Izabela Matulas (sopran) stoiskt värdiga gestaltning – som tvångsprostituerats i Nagasakis ”red light district”. Dit kommer löjtnant B F Pinkerton (tenoren Dmytro Popov) vid USA:s flotta och köper – ja, köper – Cio-Cio-San, som hon egenligen heter, fjäril på japanska, i ett barnäktenskap. De har en kortkort ”romans” innan plikten kallar för Pinkerton och han drar åstad. Han lovar att vara tillbaka före näktergalen sjungit. Det gör han inte. Tre år går. Under tiden föder lilla Fjäril en son och hon väntar, och väntar.
Slutligen anländer Pinkerton, med en (ny) fru hemifrån – han är alltså både pedofil och hustruköpare, imperialist och bigamist – och Butterflys värld slås helt i spillror. Skammen blir för mycket för henne och hon begår harakiri.
Den nya frun verkar dock vara reko och vill ta sig an barnet. Paret flyr distriktet hals över huvud tillbaka till fartyget och så småningom, får vi anta, till ”the land of the free and home of the brave”.
Allt detta samtidigt som USA, med flottans hjälp, bordar venezolanska fartyg, bombar dito speedboats, kidnappar Venezuelas president (om än inte folkvald), stödjer Israel i folkmordet på det palestinska folket, vill ta över Gazaremsan och göra det till sin egen riviera i Mellanöstern, bombar Iran, dess flotta, baser och strategiska platser och hotar med att ”utplåna en hel civilisation”.
Puccini och librettisterna Luigi Illica och Giuseppe Giacosa hade väl sett vad USA var kapabelt till i Filippinerna och Puerto Rico, på Kuba och Guam (spansk-amerikanska kriget 1898) och såg måhända varthän världsutvecklingen barkade – en 125 år pre faktum.
I och med att hela föreställningen, tre akter, utspelar sig utanför Butterflys enkla hus får dramat ett tydligt drag av kammarspel.
Tosca
Detsamma gäller Eirik Stubøs (tidigare Dramatenchef) bejublade uppsättning av Tosca (1900) på Folkoperan – på svenska. Nypremiären ägde rum den 8 april. Fastän operan växlar scen för varje akt gör inte scenrummet det. Det är mörkt, kallt, kalt, går i grått såväl i kyrkan som i Scarpias arbetsrum och på avrättningsplatsen.
Platsen är Rom i början av 1800-talet under ”Napoleonkrigen”. Staden styrs av den diktatoriske polischefen Baron Scarpia (inte fullt så demoniskt förkroppsligad som brukligt av barytonbasen Anders Larsson): en föraning om en viss Benito Mussolini och de svartskjortor som ska komma att styra landet under nära 22 år.
Scarpia är, föga förvånande, rojalist medan hans antagonist, konstnären Mario Cavaradossi (tenoren Kjetil Støa), är republikan och verkar för Italiens frigörelse från kronan och oket. (Puccini verkade i likhet med Verdi och Rossini och Bellini för il Risorgimento, ”Resningen”, frigörelsen, enandet.)
Dramats huvudrollsinnehavare, sångerskan Floria Tosca (med glans gestaltad av sopranen Elisabeth Meyer) hamnar väl någonstans mitt emellan männen men blir, kanske något mot sin vilja, indragen i den republikanska frihetskampen – fast Napoleon var ju inte direkt republikan – på grund av sin dyra (på slutet dyrköpta) kärlek till Cavaradossi.
Under första akten sitter orkestern, som är nedbantad till ett tjogtal musiker, på scenen. Antagligen för att ge akten och scenrummet en känsla av ett myller av människor som kommer och går i kyrkan. Det hade inte gått vägen under hela operan, fast fungerar alldeles utmärkt som kontrast till de två efterföljande akterna då dirigent och orkester befinner sig bredvid eller bakom scenen.
Och under slutscenen, skenavrättningen som inte blir någon skenavrättning, träder bleckblåsarna in på den balustrad/balkong, som hukat, hovrat över ensemblen på scengolvet under hela operan, likt den exekutionspluton som ska ta Cavaradossi av daga. Det är ett smått genialt regidrag. Det förstärker (i både ton och symbolik) det allvarstyngda temat: Cavaradossi dör och så gör även Tosca då hon liksom Isolde offrar sig själv i en sorts kärleksdöd.
Starka kvinnoporträtt
Både Butterfly och Tosca är två starka kvinnoporträtt. Tosca i än större utsträckning då hon tar saken i egna händer och stöter dolken i Scarpias bröst, som tycks sakna hjärta.
Puccini och librettisterna Luigi Illica och Giuseppe Giacosa (återigen) har med Tosca utan tvekan skapat en av musikhistoriens klart starkaste porträtt och en av operarepertoarens topp-tio. Så förutom protoantifascist och antiimperialist var Puccini också en tidig feminist, i ett tämligen manschuvinistiskt land.
Om än det kan sägas att allt är politik så är Puccinis operor i allra högsta grad politiska. Mycket mer politiska än operor av kollegorna och kamraterna Verdi, Rossini och Bellini. Och Puccinis operor tycks aldrig gå ur tiden. I dem återfinns ekon från det förflutna och tecken i nutiden, den ovissa, den oberäkneliga, den allt annat än hoppfulla.
info@opulens.se
