FILOSOFI/POLITIK. Žižek påvisar att vi lever i ett system som vi varken kontrollerar eller fullt ut förstår, men ger ingen lösning, menar Nette Wermeld Enström som läst boken ”Nollpunkt – Om kriget i Gaza och det nya barbariet”.
Nollpunkt – Om kriget i Gaza och det nya barbariet
av Slavoj Žižek
Översättning: Henrik Gundenäs
Fri tanke
Det finns skeenden som inte låter sig beskrivas och där vi helt måste tänka om för att komma vidare. Slavoj Žižek kallar dem nollpunkter, med anspelning på Lenins idé om att förkasta det gamla för att kunna bygga något nytt.
När Žižek applicerar idén på samtiden blir kontrasten skarp till historiska nollpunkter. För i dag, med extremhögerns globala framfart och inte minst med folkmordet i Gaza, har politiska och moraliska skiljelinjer ersatts av något mer fragmenterat.
Medierna synliggör våldet och lidandet överallt, men det är desto svårare att orientera sig. Varje intagen position riskerar framstå som komprometterad och varje ställningstagande infogas i ett flöde som neutraliserar dess konsekvenser.
Žižek beskriver flerdimensionell kollaps
Detta skapar en form av paralyserad empati, resonerar Žižek. Vi reagerar men våra reaktioner saknar riktning, kraft och fäste i verkligheten.
Solidariteten finns kvar men i en annan och mer verkningslös form, som impuls snarare än strategi, som uttryck snarare än handling.
Samtidigt så är vår samtida nollpunkt för Žižek inte bara en kris utan också ett förlopp där hela regelsystemet krackelerar. Han beskriver en flerdimensionell kollaps genom samhällets alla dimensioner och ner till dess yttersta fundament, dess ekologiska grund.
Konkret nollpunkt i Gaza
I Gaza blir nollpunkten som mest konkret och i framväxten av artificiell intelligens som mest svårbegriplig.
Gaza är platsen där makten visar sitt filterlösa ansikte och där hela idén om mänskliga rättigheter och internationell rätt faller samman inför ett våld som inte ens längre behöver rättfärdigas och som därtill knappt kan beskrivas.
Det som uppstår är dessvärre inte ett undantag, utan en ny regel och ordning där vissa liv räknas och andra måste dö.
Med detta växer nya teknologiska krafter fram som både hävstång och spegel av denna ordning, vilken konkret befästs genom både bomber och kod, territoriell kontroll och (des)informationsflöden.
Där Gaza visar våldets råa materialitet visar AI dess abstrakta former genom system där beslut fattas utan tydligt ansvar och där makt verkar genom strukturer snarare än människor.
Hos Žižek binds fenomenen samman. AI är ingen teknisk detalj utan del av samma historiska rörelse som leder till folkmord.
Det är en värld där kontrollen centraliseras samtidigt som ansvaret upplöses. Resultatet är en paradox med total(itär) kontroll utan subjekt och kanske är det här som Žižeks position blir både tydligare och mer motsägelsefull.
Žižek rör sig i ett mellanrum
Om Žižek ibland låter som en postmodern kommunist så är det för att han skriver från en plats där kommunismen förlorat sin form och postmodernismen sin trovärdighet, men där båda fortsätter spöka i språket.
Han rör sig i ett mellanrum och försöker ihärdigt formulera något universellt, men det i en tid som misstror alla universella anspråk.
Det är också därför svaren uteblir.
Žižek visar möjligen hur krigen och teknologin blottlägger samma grundproblem, att vi lever i ett system som vi varken kontrollerar eller fullt ut förstår, men ger ingen lösning.
Idéer som förblir svävande
Han krossar illusionen om att problemet kan lösas inom ramen för det bestående men när frågan om handling uppstår drar han sig tillbaka.
I stället får vi antydningar om behovet av ett radikalt uppbrott, av nya former av global organisering, av något som ibland liknar en återuppfunnen kommunism.
Men dessa idéer förblir svävande. De pekar bortom det varande men landar aldrig i något och det är ingen tillfällighet, för Žižek misstror också svar som levereras för snabbt. Kanske misstror han alla lösningar och svar som gör anspråk på verkligheten?
För Žižek är falsk handling lika farligt som passivitet och han varnar för all handling som riskerar reproducera systemet genom att ge sken av förändring.
Att vägra enkla lösningar är en form av intellektuell disciplin. Men inför krig och pågående folkmord blir denna disciplin svår att försvara.
I Gaza är förintelsen inte en filosofisk möjlighet utan en konkret verklighet, och i en värld där AI omformar hur beslut fattas, hur information sprids och hur makt utövas, blir frågan om handling ännu mer akut.
Att bara analysera är otillräckligt
Att bara analysera och försöka förstå systemet räcker inte. Det måste motarbetas och framför allt krävs det att vi organiserar oss.
Men det är en lösning som bryter med Žižek.
Där han ser nollpunkten som ett slut på våra begrepp kan man också se den som en början på nya praktiker.
Vi skulle kunna prata om självorganisering, teknologiskt övertagande underifrån och solidaritetsnätverk som inte väntar på de institutioner som redan har misslyckats.
Folkmord och krig ska inte bara analyseras, de måste upphöra. Teknologin behöver inte bara förstås, den måste demokratiseras. Gaza är inte bara en symbol, det är en plats med människor som förtvivlat ropar på vår hjälp, handling och solidaritet.
I skenet av pågående katastrofer blir ”Nollpunkt” därför en bok som klargör men inte vägleder. Den visar hur världen faller samman, hur våldet och teknologin sammanflätas i nya former av makt och hur våra gamla språk inte längre räcker till. Men sen är det stopp, vi lämnas i labyrinten utan den riktning som vi behöver för att ta oss ur den.
Kanske är det också där dess värde ligger, att Žižek inte erbjuder någon kompass. Att han på sin höjd räcker fram en stormsliten karta, full av sprickor och revor.
Frågan är vad vi gör med den, i denna nya auktoritära och högteknologiska världsordning som växer fram och där vänstern hopplöst tycks ha tappat fotfästet.
nette.wermeld.enstrom@opulens.se
