KONSTRUNDA. Under den pågående Konstrundan i Nordvästra Skåne är Ulf Eklund en av de deltagande konstnärerna. Jesper Nordström fascineras av ett konstnärskap som kombinerar en kärv blick med värme.
Konstrundan Nordvästra Skåne. 3-12 april 2026. Ulf Eklund. Ringvägen 69, Viken. Måleri, grafik, teckning.
Ulf Eklund i Viken, Höganäs är lite som om en Otto Dix och George Grosz hade tagit en omväg via nordvästra Skåne med sina ljusa lite ”torrt genomblåsta” landskap, muttrat över samtiden – och sedan fortsatt jobba. Fast Ulf Eklund gör det på sitt eget sätt. För det här är inte konst som är retro eller pastisch. Det är mer som att Eklund plockar upp den där gamla, obekväma blicken på samhället och riktar den rakt mot vår egen tid.
Hans bilder slår an direkt. Lite skeva, lite obehagliga, ofta rätt roliga – men det är den där sortens skratt som fastnar i halsen. Figurerna stirrar, lufsar runt, gör märkliga saker. Man fattar ganska snabbt att det inte handlar om realism utan om något annat: en slags överdriven sanning. Typ “så här ser vi ut egentligen”, fast utan filter.
Ulf Eklunds parallellvärld
Och så är det en grej som återkommer, som man inte riktigt kan släppa när man väl sett den: vissa figurer ser ut som en sorglig version av Adolf Hitler. Inte som en direkt avbildning, utan mer som ett eko – en slags parallellfigur. Som om vi tittar in i ett alternativt universum, en annan tidslinje där saker gick lite annorlunda redan kring det tyska riksdagsvalet 1933. Inte nödvändigtvis ”bättre”, men annorlunda på ett sätt som gör allt mer skevt än storslaget.
Det är nästan som en sorts lågmäld, märklig ”steampunk-variant” av Tredje riket – inte med glänsande maskiner och hjältemod, utan med rost, trötthet och människor som mest verkar ha hamnat fel. Uniformerna sitter lite snett, kropparna ser slitna ut, blickarna är inte triumferande utan tomma eller förvirrade. Det är som om maktens estetik finns kvar, men innehållet har runnit ur den. Kvar blir något sorgligt, nästan patetiskt – och just därför ganska obehagligt.
Det där greppet gör mycket. För det blir inte bara historia eller referens, utan något som sipprar in i nuet. Man börjar tänka: vad är det egentligen vi upprepar, fast i annan form? Vad är det som fortfarande finns kvar i oss, men i mer vardagliga, mindre dramatiska versioner?
Mörk humor
Och humorn är om inte svart så brunmurrigt svettig. Inte charmig, inte inställsam. Snarare konstaterande: ”Jaha, där sitter vi allihop fast som en schimpans med en smartphone”. Den typen av bild som först känns absurd och sedan, tyvärr, ganska rimlig. Eklund har en förmåga att hitta de där enkla, nästan dumma motiven som ändå prickar helt rätt.
Det finns också något fint i att han jobbar med torrnål, lite i släktskap med Käthe Kollwitz. Det är ett rätt krävande, pilligt hantverk egentligen – inget man slänger ihop. Men paradoxen är att det ger en känsla av skörhet, som om linjerna nästan darrar. Det passar motivvärlden perfekt: allt ser ut att kunna spricka när som helst. Mycket jobb, mycket darr.
Ulf Eklund kör sitt eget race
Och trots att det är satir så är det inte bara ”kolla vilka idioter vi är”. Det finns något mer där, någon slags sned empati. Figurerna är inte bara offer eller skurkar – de är mer som vi. Lite vilse, lite komiska. Det gör att bilderna inte bara slår an, de hänger kvar också.
Ulf Eklund framstår som en sådan där konstnär som inte bryr sig så mycket om vad som är trendigt eller rätt just nu. Han kör sitt race. Lite som en gammal skön geezer som sett det mesta och inte orkar linda in saker längre. Och kanske är det just därför det funkar – det är rakt, ärligt och ganska svårt att värja sig mot.
Som en sista känsla som dröjer kvar: Ulf Eklund är lite som den där charmigt syrliga morfarn som muttrar vid köksbordet, himlar med ögonen åt världen och drar en aning för vassa skämt – men som innerst inne vill väl. En som kanske inte säger det rakt ut, men som ändå, i smyg, vill fylla fickorna på sina barnbarn med allt godis som finns. Det finns något i hans bilder som kommer från just den platsen: en blandning av kärv blick och värme. Som om allt det där skeva, mörka och absurda egentligen bottnar i en vilja att säga: ”det kunde vara annorlunda, det kunde vara bättre, och den världen glöder igenom i den jordiga koloriten”.
jesper.nordstrom@opulens.se
