Littestraden: Novell av Jocke Anakin

PROSA. Under den pågående påskhelgen har vi valt att i Littestraden publicera en novell av Jocke Anakin med titeln ”Son of Jesus”.

 

Jocke Anakin är en författare och konstnär med rötter i Västmanland och bas i Eskilstuna. Han skriver mörk, psykologisk prosa med poetisk nerv – texter om identitet, skam, rykten och hur språk kan bli makt. I sitt skapande återkommer han till frågor om kollektiv, kontroll och människans försök att återta sitt eget narrativ. Vid sidan av skrivandet arbetar han även med kreativt skapande och projekt inom Skillztuna, i form av konst, text och musik.

Nu är vi glada över att få presentera novellen Son of Jesus – en berättelse om narrativ makt, identitetsövertagande och återtagande. Det är en mörk, stiliserad prosatext i kort format om hur ett rykte kan bli en identitet och hur en människa långsamt börjar spela den roll som omgivningen kräver.

Berättelsen kretsar kring en karismatisk religiös auktoritet (”Kristi brud”-gestalten) och de mekanismer som gör att språk, ritual och gemenskap kan äga någon inifrån.

CAROLINA THELIN

 

 

 

 

SON OF JESUS

EN BERÄTTELSE OM NARRATIV MAKT, IDENTITETSÖVERTAGANDE & ÅTERTAGANDE.

Denna text är fiktiv. Alla personer, platser och händelser är påhittade eller används i ett fiktivt sammanhang. Eventuella likheter med verkliga personer eller händelser är oavsiktliga.

 

När tillräckligt många människor säger att du är något

börjar du leta efter bevis i dig själv.

 

Det är så skvallret fungerar.

Det börjar som viskning.

Det slutar som identitet.

 

Uppenbarelsen

Det började inte med tatueringen. Det började med hennes uppenbarelse.

I den lilla byn – röda trähus med vita knutar, en ensam grusväg som ledde in mot samlingshuset, björkar som viskade i vinden – stod hon en söndag längst fram under lysrören i det enkla kapellet. Hon bar vitt. Inte bröllopsklänning, men något som liknade löfte. Byn kallade henne Kristi brud. Det var den titel hon gett sig själv, och ingen hade ifrågasatt den. I deras ögon var hon redan helig.

Hon förkunnade att hennes riktiga son hade kommit. Orden föll tungt i rummet. Ingen ifrågasatte. Man gjorde inte det i Knutby. Man tog emot.

Hennes blick landade på mig. Inte sökande. Inte frågande. Bestämmande. Som på ett objekt hon redan ägde.

Det var då det började.

Men innan hon sa det högt hade hon redan sagt det i små rum. Till de närmaste. Till de lojala. Till dem som viskade vidare. Hon spred ryktet om att jag var märkt.

Och plötsligt började skvallret växa. De visste saker om mig som jag aldrig sagt. Att jag alltid känt mig annorlunda. Att jag burit ett uppror i kroppen. Någon påstod att jag haft drömmar. Någon hävdade att jag sökt tecken. Någon sa att jag en gång sagt att jag var utvald.

Hade jag det? Eller hade de sagt det tillräckligt många gånger för att det skulle kännas sant?

Kristi Brud var skicklig. Hon tog små fragment av mitt liv och vävde dem till profetia. Hon behövde ett tecken. En rörelse, en uppenbarelse. Formade ord utan kropp.

Jag var ung och sökande. Redan med ett namn som kunde tolkas eller misstolkas. Hon påpekade att Jocke Anakin var ett namn som bar på något. Jag invände – förklarade att det bara var ett artistnamn. Hon log och svarade att inget någonsin bara är.

Hon började omtolka mig. Min osäkerhet blev ödmjukhet. Min ilska blev kallelse. Min ensamhet blev förberedelse. Hon sa att jag alltid vetat men ännu ej förstått.

Och sakta började jag undra om hon faktiskt hade rätt.

• • •

 

Ceremonin

De kallade det inte märkning. De kallade det förbund.

En särskild kväll utsågs. Fasta. Bön. Ingen fick tala högt under dagen. Atmosfären i hennes hus på kullen var tät, nästan elektrisk. Som inför något övermäktigt.

Jag började tvivla redan då, men när jag sa det till henne log hon och menade att jag bara var rädd för min kallelse. Jag minns att jag sa att det kändes fel. Hon svarade att det kändes fel för att jag ännu inte var färdig.

Det var första gången hon tog min känsla och gjorde den till bevis emot mig.

Jag fördes in i kapellet där ljusen redan brann. De stod i en cirkel runt mig. Hon stod i mitten och förkunnade att det synliga skulle bekräfta det osynliga.

Någon läste ur en uppenbarelse hon påstod sig ha fått. Där stod mitt namn – Jocke Anakin – nedskrivet i en anteckningsbok med gulnade sidor. Hon sa att hon sett det långt innan jag kom. Att jag ju själv sagt att jag känt mig utvald hela livet.

Hade jag sagt det? Kanske. Eller hade hon sagt det först och jag nickat?

Hon förkunnade att jag bar revoltens namn men var kallad till lydnad. Två av de närmaste la sina händer på mina axlar. De försäkrade att detta inte var våld, utan upphöjelse.

Maskinen surrade. Inte högt, men tillräckligt. De sjöng medan det hände. Långsamma, monotona lovsånger. Orden upprepades tills de nästan förlorade mening.

När det var klart klev hon fram, la handen över det färska märket och förkunnade att det nu var fullbordat.

På min hud stod: Son of Jesus.

Inte konst. Inte val. Utan ritual. För henne var logiken oundviklig: om hon var Kristi brud, då var jag Kristi son. Märkningen var inte symbolik. Den förstärkte identitet.

Hon lät orden vara på engelska. Det lät större, sa hon.

När hon la handen över märket och såg mig i ögonen förstod jag senare vad hon egentligen menade: nu finns det ingen återvändo. Inte min tro. Min bindning.

Och när orden stod där på min hud var det som om byn drog en kollektiv suck. Nu fanns det inget tvivel längre. Det de viskat om hade blivit verklighet.

 

• • •

 

Upphöjelsen

Från den dagen var jag inte längre en medlem i församlingen. Jag var ett tecken från gud, genom henne, blivit hennes son.

Hon talade om mig i predikningar. Hon kallade mig beviset. Arvet. Hennes. När någon såg tveksam ut sa hon att det är svårt att förstå när Gud gör något stort. Om någon viskade att det gått för fort hävdade hon att de var rädda för det de inte kunde kontrollera.

Hon omtolkade varje reaktion. All kritik blev rädsla. All oro blev avund. All tvekan blev köttets uppror.

Jag började höra hennes röst även när hon inte talade.

Andra fick träda tillbaka. Andra fick vänta på samtal och vägledning. Men jag kallades in sent på kvällarna för undervisning, för rening, för förberedelse.

Mitt rum flyttades närmare hennes. Jag skulle formas, sa hon.

Hon började tala om min barndom. Hon påpekade att jag alltid känt mig annorlunda. Det var sant. Hon sa att jag alltid sökt något större. Kanske. Hon förklarade att detta var det jag sökt.

Och sakta började mina minnen ändra form.

Byn började viska. Inte högt – aldrig högt. Men jag såg blickarna. De såg mig som något större. Något farligare. De undvek att se mig i ögonen. Vissa bugade sig när jag passerade.

Hon skapade en hierarki där jag stod högt – men bara så länge jag stod under henne. Gud. Kristi brud. Sonen. Byn. Resten. En perfekt pyramid.

 

• • •

 

Isoleringen

Telefonen togs bort. Hon sa att jag inte behövde världen.

När jag sa att jag saknade mina vänner svarade hon att det var band som hindrade mig från att bli den jag var. Besöken stoppades. De kunde inte förstå vad jag bar, förklarade hon.

Spegeln försvann från rummet. Jag skulle inte identifiera mig med kroppen, menade hon.

När jag sa att jag kände mig instängd korrigerade hon mig: jag var skyddad. När jag sa att jag kände mig kontrollerad rättade hon även det: jag var buren.

Hon bytte ut orden. Och plötsligt lät fångenskap som omsorg.

Jag började ifrågasätta mitt eget språk. Var jag verkligen instängd? Eller bara rädd?

Hon sa att jag var för viktig för att exponeras. Att jag måste skyddas från andligt avfall. För om någon behandlas som utvald tillräckligt länge börjar han se sig själv så.

 

• • •

 

Manipulationen

Hon började omformulera allt i teologiska termer. Inget var längre personligt. Allt var kosmiskt.

När någon ifrågasatte henne log hon och menade att det inte var henne de kämpade mot, utan Anden. När någon grät förklarade hon att det var köttet som protesterade. När någon tvivlade sa hon att det var dennes mänsklighet som måste dö.

Hon talade om relationer som om de var hinder. Om familjeband som om de var lägre lojaliteter. Hon betonade att den som är kallad måste vara beredd att lämna allt. Hon betonade ordet allt. Inte med vrede. Med övertygelse.

Hon beskrev världen i hierarkier och talade om andligt moderskap – att det fanns en högre form av föräldraskap än det biologiska. Att det hon födde i anden var viktigare än det som föds i kroppen. Hon hade själv levt efter den principen. Hennes egna biologiska barn hade hon lämnat bakom sig. Övergett. Inte i vrede, utan med samma lugna övertygelse som genomsyrade allt hon gjorde. De var köttets barn, sa hon. Inte andens. Och Kristi brud kunde inte vara bunden av jordiska band.

Det var så hon rättfärdigade sin fixering vid mig. Jag var inte ett barn hon fött, utan ett barn hon fått – genom uppenbarelse. Det handlade inte om val, förklarade hon, utan om prioritet. Därför märkningen. Därför ritualen. Därför förbundet. Jag var beviset på att hennes offer hade varit värt något. Att hon inte övergett sina barn för ingenting, utan för något större. Och när hon sa det lät det nästan vackert.

Hon använde dem mot mig. Om jag tvivlade kallade hon in två av de mest lojala och bad dem be för mig. De lade händerna på mig. Inte hårt, men länge. Hon lät dem vittna om mina tecken. De påstod att de sett hur jag skakat, att de hört hur jag tvekat.

Och varje gång någon beskrev mig blev jag mindre säker på vem jag var.

Det var så våldet fungerade. Inte genom slag. Genom spegling.

Byn fungerade som hennes nervsystem. Ett ord från henne blev viskning i köket. En viskning blev sanning i kapellet. När jag sa att jag inte bett om att bli Sonen svarade hon att jag bett om det hela mitt liv.

Och byn nickade. När tillräckligt många nickar så börjar sanningen luta.

Hon slog ibland. Hon höjde ofta rösten. Hon omdefinierade allt. Hon visste att en Son behövde både upphöjas och isoleras.

Hon sa att jag inte skulle se mig själv som de såg mig, utan som hon såg mig. Och det var där makten låg.

• • •

Splittringen

En natt, likt många andra nätter – när byn utanför låg stilla och endast en ensam gatlykta sken över gruset.

Jag låg då vaken och kände hur märket brände. Inte fysiskt. Men existentiellt. Orden var inte mitt rop. De var hennes.

Jag mindes hur hon sagt att om Sonen faller, faller församlingen. Och plötsligt slog en tanke rot: Tänk om hon hade rätt? Tänk om jag verkligen var kallad? Tänk om mitt motstånd bara var svaghet?

Jag låg där och kände hur två versioner av mig själv kämpade. Den som ville gå. Den som ville vara utvald.

Det var då jag förstod: min identitet var deras stabilitet. Inte min frihet. Och för henne var det ännu mer än så. Om jag gick förlorade hon inte bara en son. Hon förlorade rättfärdigandet för allt hon offrat – för barnen hon lämnat, för livet hon låtit brinna. Om jag gick blev hennes offer meningslöst. Och jag skulle bli beviset på hennes teologi.

• • •

 

Flykt

Dörren var inte låst. Den behövde aldrig vara det. Det var det mest geniala av allt.

Jag gick ut i den kalla natten. Gruset knastrade under skorna. En hund skällde i fjärran. Ett fönster på glänt släppte in vinden och gav luft under gardinernas vingar.

Ingen stoppade mig, och det var nästan värre. För en del av mig väntade att någon skulle ropa efter mig, att någon skulle säga åt mig att stanna. Och när ingen gjorde det kändes det som om jag redan fallit.

Jag fick senare höra vad hon sagt på söndagen efter min flykt. Hon stod där igen, längst fram. Vitklädd. Hon förkunnade att prövningen hade kommit och att Sonen hade fallit. Inte flytt. Inte lämnat. Fallit.

Den sanna Sonen måste falla för att uppstå, sa hon.

Hon gjorde min flykt till teologi. Hon sa att min frånvaro bevisade hennes sanning. Att motstånd alltid är ett tecken på betydelse.

Hon förlorade mig men behöll berättelsen. Det var hennes sista strategiska drag.

• • •

 

Parallell nutid

Det märkliga är att jag lämnade byn. Men byn lämnade aldrig mig.

År har gått. Jag bor i en annan stad nu. Andra gator. Andra ljud. Andra människor.

Men ibland händer det. Någon känner igen namnet. De frågar om det är jag. Inte aggressivt. Inte öppet dömande. Nyfiket. Och det är värre.

Det finns alltid en version av mig som går före mig in i rummet. Den som blev utvald. Den som föll. Den som inte klarade trycket. Den som ville bli något större.

Vissa säger att jag frivilligt lät märka mig. Andra säger att jag lät mig manipuleras av  henne. Några säger att allt var ett konstprojekt. Ryktet anpassar sig efter behov. Det är det som gör det odödligt.

Jag hör att hon fortfarande talar. Inte till mig. Om mig. Hon säger att jag bar tecknet, att jag var kallad, att jag valde världen.

I hennes version är jag fortfarande del av hennes teologi. Jag är den fallne sonen. Ett varnande exempel. Och det är nästan genialt. För oavsett om jag talar eller tiger lever hennes berättelse vidare.

Ibland står jag framför spegeln och ser märket. Son of Jesus. Och jag vet vad det betydde där. Men här? I nutiden är det bara bläck. Ändå ser jag hur människor läser det. De fyller i luckorna själva.

Och jag märker hur jag ibland börjar berätta historien som om det var jag som valde allt. Som om det var ett konstnärligt statement. Som om jag var i kontroll.

För mig är det är lättare så.

• • •

 

Märket

Jag har ofta fått frågan: Varför har du den tatueringen?

Svaret är inte enkelt. Det är inte tro. Inte provokation. Inte marknadsföring. Det är historia. Ett märke satt i ett sammanhang där jag blev en symbol i någon annans vision.

Det verkliga våldet var aldrig maskinen. Det var aldrig ritualen. Det var berättelsen. När människor börjar tala om dig som om du är en symbol slutar de se dig som människa.

Det farligaste med Kristi brud var inte hennes röst. Det var hennes säkerhet. Hon behövde aldrig höja rösten. Hon visste att ryktet skulle arbeta åt henne. Att byn skulle viska. Att någon skulle berätta. Att berättelsen skulle mutera. Och att jag, var jag än befann mig, skulle bära märket.

Men här är det hon aldrig förstod: Ett märke kan sättas på huden av någon annan. Men betydelsen kan tas tillbaka.

Förr betydde tatueringen hennes uppenbarelse. Nu betyder den min överlevnad. Förr var den ett förbund jag inte valde. Nu är den en påminnelse om hur lätt en människa kan bli ett verktyg i någon annans vision.

Ibland, sent på natten, kan jag fortfarande höra henne. Hennes röst som säger att jag är märkt. Och en del av mig undrar: var det jag som flydde? Eller var det hon som aldrig tänkte släppa?

Men när någon frågar varför jag har den svarar jag inte med hela historien. Jag säger bara att det är en påminnelse.

För sanningen är större än ryktet. Att identitet som påtvingas dig aldrig är helig. Att även den som utropas till Son kan vägra att bli ägd.

Och att jag äger den nu.