LYRIK. I veckans upplaga av Littestraden presenterar vi nyskrivna dikter av Per-Erik Cassel.
Per-Erik Cassel bor i Österbybruk och började skriva poesi i juli 2023. Sedan dess har han skrivit dagligen. Cassel har tidigare varit publicerad här i Opulens, senast med två dikter.
Nu är vi glada över att få presentera några av hans nya dikter som handlar om människor och djur och om att ta sig bortom det som är för handen och få syn på något som är ännu mer verkligt.
CAROLINA THELIN
Cykeln
hon frågade oss om vi saknade livet
om vi önskade oss tillbaka till jorden
tillbaka in i tiden igen
jag svarade att jag inte saknar smärtan som fanns där
men jag kan sakna dofterna om våren
jag kan sakna ljudet av malmtågen när de far förbi
och de lågmälda samtalen nerifrån gården
jag saknar kvällarna
och cykeln
jag skulle vilja cykla igen
jag saknar att cykla i den svala sommarnatten
Sfinx
det är sommar
vi går tysta längs den gamla infartssvägen strax utanför stan
en invuxen väg kantad av trävillor och fruktträdgårdar
och vi vet att snart är vi bortom allt vi ser omkring oss
vi vet inte åt vilket håll staden ligger
vi ska inte till staden
vad skulle vi göra där?
vi går i vägkanten men vi är inte på väg någonstans
du säger att vi inte kom hit för vår egen skull
och att vi borde böja oss ner mot marken för att be
du säger att vi kom hit för de stora katternas skull
att vi är här för djuren och att vi ska be för djuren
vi behöver böja oss mot jorden och minnas
vi ska minnas när vi lämnade djuren bakom oss
och hur annorlunda allt blev sedan
vi talar sällan med varandra om de riktigt stora katterna
du säger att våra ansikten skymmer synfältet
och att världen består av det vi inte ser
du säger att vi behöver ta farväl av våra ansikten
vi ska lämna dem, de är för tunga för oss att bära
du säger att den här världen är täckt av spår från trampdynor
och att våra liv följer katterna
att deras rörelser är lätta att följa
och vi ska lägga oss ner och bli stilla, som sfinxer
du säger att vi aldrig någonsin kommer att dö
och att nu är tid att vaka och be
och jag tänker att du är så mycket äldre än du själv vet om
och sen går vi tysta i vägkanten och staden ser vi inte till
Kattluckan
du väntade hela livet på en uppenbarelse
men häromdagen upptäckte du en kattlucka i väggen
och du insåg att den hade funnits där hela tiden
och du tänkte att mycket snart ska du ge dig av
du sa att du var på väg ut för att bryta tystnaden
men vi förstod inte vad du pratade om
ut genom kattluckan, det lät ganska märkligt
vart tänkte du ta vägen egentligen
du började prata om våra mödrar
om hur det var när vi föddes och hur tysta vi var
hur vi föddes utan kläder och hur tyst vi andades
vi sökte efter luft och vi bar med oss väldig hemlighet
du sa att vi ska återfödas i form av lergökar
men det krävs att någon blåser i oss
någon måste spela en melodi genom våra kroppar
en melodi som bryter tystnaden
och du sa att alla behöver en kattlucka
en lucka som leder ut ur världen
du sa att vi behöver lämna världen bakom oss
och låta en ny melodi bryta sig ut ur tystnaden
det var som om du hade arbetat klart och var på väg hem
som efter en lång dags arbete i solen ute på fälten
du sa att du var på väg ut nu
för den här världen kom till oss oombedd, så sa du
De riktigt stora katterna
de riktigt stora katterna syns ibland i slutet av augusti
när de rör sig i skuggorna genom villastädernas trädgårdar
som om de var ute efter äpplen
trädgårdar som tystnar när människorna går in i husen
men de rör sig sakta österut
katterna
jo jag sa att katterna rör sig österut
katterna rör sig österut
de är inte ute efter några jävla äpplen
de vandrar mot solen, de stora katterna
vad trodde ni egentligen om de riktigt stora katterna?
I gräset där gud vilar
det finns en liten figur i gräset där gud ligger begravd
en liten människofigur skuren i körsbärsträ
den är klädd i ockrafärgat ylletyg
och det är som att vi äger den lycka som figuren består av
men vi förstår inte att gud själv behöver den lyckan
nu när han är död och allting
och det kommer snart fler onda dagar från nordväst
dagar som vi inte önskar oss
den dag då vi kom hit var en sådan
vi kom hit i släpljus i slutet av november, vi kom från nordväst
och vi byggde våra hus här, inte av tegel, utan av vansinne
nu går klungor av svältande lejon omkring på gatorna och söker våra blickar
och vi böjer våra knän och ber om en större skuld att betala
vi ler inte alls och vi ska snart bli fattiga, riktigt fattiga
vi inser det, det är alltför mycket som rasar, vi får ingen ro
vi lägger oss ner i gräset på graven där gud vilar
och vi blir små figurer i gräset
fattiga små figurer i gräset
info@opulens.se
