”Sonetter” är en mycket njutbar föreställning

TEATER. ”Sammanfattningsvis är det här en mycket njutbar föreställning där dans, text och skådespeleri sömlöst flyter in i varandra,” skriver Lena Torquato Lidén som sett ”Sonetter” på Göteborgs stadsteater.

Sonetter
Studion Göteborgs stadsteater

På en scen bestående av en sorts stor matta som välver sig bakåt som en våg projiceras ord och bilder från ett England för 400 år sedan medan fem aktörer, i rörelse, delar på uppgiften att recitera dessa mästerverk på vers.

Det som föreställningen fångar in är den till synes helt tidlösa upplevelsen av att vara människa. Shakespeares texter handlar om kärlek, svartsjuka, otrohet och naturens och tidens växlingar. Skådespelarna är så olika varandra och i introduktionen, som nästan gränsar till en liten uppläxning om hur man bygger upp en sonett och var den kommer ifrån, poängteras att de inte tar hänsyn till könsidentiteten i originaltexterna.

Och att testa att skrika orden i en stor megafon längst upp på kanten av scenen ger ett intryck av arg ungdom även om texten kanske inte alls hade den intentionen i sin ursprungliga utformning. Men Shakespeares sonetter i sin helhet uttrycker stark passion på olika sätt och visst kan stark kärlek också i vissa fall gränsa till ilska.

I ett parti, som upprepas, säger “ynglingen” att han älskar den han vänder sig till lika starkt som den andre älskar andra och det finns en hopplöshet i det brustna hjärtat. Här visas allvaret i ett förlorat slag om någon annans kärlek. Det är något som griper tag i mig.

Men jag betraktar föreställningen också som en lek och vi i publiken skrattar och tycker att tiden flyger. Skådespelarna stiger över gränserna också genom att gå ut i publiken och spraya med rosenvatten medan de i otakt läser olika texter vilket resulterar i en kakafoni.

I en annan scen, som jag tycker om, blir den äldsta i ensemblen, Philip Zandén, en mycket skicklig skådespelare, ”retad” för att skönheten vittrar med åren. Det talas om de svarta lockarna som blir vita och den äldre delen av publiken hummar i medhåll.

Sammanfattningsvis är det här en mycket njutbar föreställning där dans, text och skådespeleri sömlöst flyter in i varandra. Det är i linje med mycket annat i regi av Kenneth Kvarnström som i applådtacket ställer sig upp med den mästerliga översättaren Lena R Nilsson vid sin sida.