BIOGRAFI. Lis Lovén tycker att Per Wästbergs biografi över Bernhard von Beskow är suveränt läsvärd.
Den ständige – Bernhard von Beskows liv och verk: En minnesteckning
av Per Wästberg
Svenska Akademiens minnesteckningar
Norstedts
Det är alltid något speciellt med röster från det förflutna. Jag tänker nu mer specifikt på boken om Svenska Akademiens ständige sekreterare på 1800-talet ”Den ständige – Bernhard von Beskows liv och verk: En minnesteckning”. Den är författad av Per Wästberg som sitter på stol 12 i den nuvarande Svenska Akademien.
I de minnen från det förflutna som Wästberg lyfter fram finns en borgerlig trygghet, en kulturhistoria som präglas av tillhörighet. Det som ligger kvar i glömskans rike kan väckas till liv igen. Så är det nu att läsa Per Wästbergs bok – minnena levandegörs.
Med ”borgerlig trygghet” syftar jag inte på något politiskt. Åtminstone inte så som borgerligheten ser ut i dagens Sverige. Nej, bort det! Det handlar om den, förvisso mansdominerade, borgerliga kultur i en gången tid som framträder i Wästbergs bok.
Jag har med andra ord kommit att gilla den här Bernhard von Beskow. Han var alltså ständig sekreterare i Svenska Akademien och sedan blev han ständigt bortglömd.
Per Wästberg visar de höga idealen
Kanske kan man skönja ett visst mått av borgerlig nostalgi hos Wästberg. En känsla för att väcka till liv något som trots allt äger en giltighet. Detta i en tid när högerspöken har förfulat det borgerliga arvegodset. Så ja, jag anser att Per Wästbergs bok har något viktigt att säga oss.
Det går i den här biografin över Bernhard von Beskow att se hur allt hölls samman av höga ideal. Det var en manskultur som ville något, men utan att omstöpa allt. Något stabilt, belevat, sant och rätt. En vilja att binda samman allt till en enhetlig kultur.
Bernhard von Beskow framstår som en genuin och helgjuten person i Wästbergs porträttering. Här skildras hur den ständige sekreteraren fick Akademien på fötter igen. Bernhard von Beskow (1796-1868) blev ledamot i Svenska Akademien 1828, från 1834 dess ständige sekreterare.
Det var en man som hade ett omfattande kontaktnät och inflytande i dåtidens svenska kulturliv. Han var därtill gift med en habil kvinna som hjälpte honom i hans arbete. Dessutom var han henne trogen och höll aldrig på med några kvinnoaffärer.
Bernhard von Beskow kunde försvara monarkin och ändå förbli kritisk till den samma. Kort och gott levde han upp till sina ideal.
Per Wästberg är språkligt klurig och stilsäker. Därtill vågar jag påstå att Wästberg inte låter det minsta ängsligt korrekt, inte alls hörande till de publikfriandes skara. Med andra ord är han rätt man att presentera en ständig sekreterare från förr på detta stilsäkra sätt.
I sin helhet levandegör ”Den ständige – Bernhard von Beskows liv och verk” hur 1800-talets människor hade i Sverige. Vi får en snabbgenomgång av de usla, fattiga förhållanden som många stockholmare levde under. Stockholm tycks på 1800-talet ha varit Europas mest kriminella storstad. Med omfattande prostitution, stölder, smuts och förfall.
Starka sociala kontraster
Det är logiskt att det uppstod en vilja i 1900-talets Sverige att styra upp landet och riva ner det smutsiga och fula. Inte minst tänker jag då på klassklyftorna. Kontrasten till von Beskows livsvillkor blir ju otäck när man tänker på den underklass som fanns på hans tid. Men Wästberg noterar att det borgerliga elementet hos Beskow inte alls ser ut som hos Balzac eller Flaubert. Man kan ändå undra hur borgerskapet egentligen såg på sin privilegierade ställning på den tiden. Jag tänker mig att vi människor gärna blundar för det otäcka genom någon form av bortträngningsmekanism. Vi behöver våra inre försvar för att orka leva helt enkelt. Så måste det vara för alla, då som nu. Jag tycker att Wästberg har försökt se alla sidor av saken i sin skildring av ett Stockholm i det förflutna.
Per Wästberg når språkets innersta vrår
Och Beskow som var en präktig, protestantisk och plikttrogen man följde, som sagt, inte sina känslors nycker. Men det är ändå lite befriande att höra talas om en förälskelse utanför äktenskapet som i grunden skakade om honom. Men det var således en kärlek som inte fick något utlopp mer än i drömmerier och kanske också i form av poesi. Wästberg tycks i beskrivningen av denna förälskelse ha nått ner till språkets innersta vrår och skrymslen.
I dag ser vi nog Svenska Akademien som en påtagligt sluten församling. Så var det inte på 1800-talet. Den tidens journalister hade mera insyn i hur till exempel invalen gick till. Så för den som är intresserad av att få titta in bakom ridån är detta en mycket intressant bok. Här trängs berömda personer om utrymmet. Därtill finns det ett visst mått av yttrade visdomsord.
Jag tänker avsluta med citat från boken som handlar om Beskows diktning:
Han polerade sina verser till en glans som vore de gamla mässingsskyltar. I motsats till Stagnelius och Tegnér fläckar ingen droppe blod hans sidor, på sin höjd lite lackfärg. Idag läser vi hans konstprodukter från en epok då det i breda kretsar var lika vanligt att uttrycka sig rytmiskt och rimmat som att måla i vattenfärg och på porslin. Som litterärt bagage var de utan tyngd.
Det är väl slutsatsen. Beskows arbete inom Akademien hade alltså mera tyngd och hans uppdrag fick denna institution på rätt köl. Och det är onekligen mycket fängslande att få veta hur detta interna arbete gick till. Jag tycker kort och gott att boken är suveränt läsvärd.
info@opulens.se
