Tove Jansson och enkelhetens skärpa

LITTERÄRA KLASSIKER. ”Tove Jansson visar oss något annat: att det genuint mänskliga bor i gråzonerna, i tvekan, i det ofärdiga.” Det skriver poeten Mi Tyler, som anser att det enkla ofta är det mest geniala.

Tove Jansson och enkelhetens skärpa – ett memento från Mumindalen

Något märkligt har skett med kultursidorna. Texterna, som en gång ville öppna världen, tycks numera mest vilja imponera. Alltför ofta breder de ut sig i långa invecklade, nästan självsmekande meningar, där alla referenser och associationer till slut kväver själva budskapet. Orden glänser och briljerar på sin intellektuella catwalk – men på vägen förlorar de sin själ.

I en tid då debatter blir till tävlingar och politiken gärna urartar till pajkastning, är det en lisa för själen att stiga in i Tove Janssons stilla språk – det som bär upp hennes innerliga noveller, och som målar upp hela den oförlikneliga Muminvärlden.

Här påminns vi om att det enkla ofta är det mest geniala. Här ryms det som så sällan får plats i vår samtid: ömhet, ärlighet och modet att vara liten i en mycket stor värld.

Det finns författare som skriver för att bli förstådda – och så finns Tove, som skriver för att förstå. I hennes språk finns ingen strävan efter att imponera, bara en vilja att se klart, att tränga in under ytan av det mänskliga och motsägelsefulla. Framställningen undviker briljerandet, men griper desto starkare tag. Ett skrivande inte för att bevisa författarens oerhörda klokhet, utan med drivkraften att undersöka vad det innebär att vara människa.

I Mumindalen finns inga poser, inga intellektuella rökridåer. Där får ensamheten vara ensam, rädslan vara rädsla, längtan vara längtan. Jansson låter sina karaktärer andas och agera utan att analysera sönder dem.

Muminmamman bär sin trygghet både som sköld och börda. Snusmumriken flyr världen för att kunna andas – men i hans tystnad ekar också priset för friheten. Han älskar avståndet, men det är just där, i tomrummet mellan honom själv och andra, som hans ensamhet växer. Lilla My sprakar och fräser för att hålla mörkret borta, medan den skrämmande Mårran i grund och botten bara vill bli sedd och värmd.

Alla är de ofullkomliga, och just därför så mänskliga – trots sina svansar och morrhår.

Jansson väjer inte för motsägelserna, hon skriver ur dem. Hon förstår att livet inte går att ordna i logiska kategorier. I hennes värld får allt finnas samtidigt: det vackra och det skrämmande, det storsinta och det själviska, det som gör ont och det som läker. Och det behövs en hel fauna av varelser för att gestalta mångfalden av möjligheter och spänningar.

Kanske är det just den blicken som saknas i dag. I ett samhälle där orden blivit till slagträn, där varje samtal snabbt hårdnar till positioner, befinner sig Tove Janssons penna i en motrörelse. Vår samtid har en dragning till det endimensionella, som om världen kunde delas upp i hjältar och skurkar – men i hennes böcker påminns vi gång på gång om att livet inte är en rubrik eller ett ställningstagande – att ingen människa är enbart ond eller enbart god.

Tove Jansson visar oss något annat: att det genuint mänskliga bor i gråzonerna, i tvekan, i det ofärdiga.

Det är därför hennes berättelser fortfarande känns sanna när så mycket annat ter sig konstruerat. För där många ord i dag försöker tänka sig fram till betydelse, låter Tove Jansson sina ord känna sig dit.

Och kanske är det just det vår kultursfär behöver mest av allt – mindre briljans, mer eftertanke. Fler som vågar ta sig tid att förstå. Och någon som, med stilla röst, vågar säga som Muminmamman en gång gjorde: ”Allt ordnar sig till slut.”

På något oförutsägbart sätt gör det alltid det.