RETROSPEKTIV. ”Det var i sättet att arbeta med rumslighet som konstnären Pär Andersson på ett alldeles eget sätt skapade magi.” Det skriver Maria Johansson som sett en retrospektiv utställning på Konstakademien.
Pär Andersson
Retrospektiv
Konstakademien, Stockholm
Utställningen pågår t o m den 22 november
Pär Anderssons liv och konstnärliga gärning
Konstakademien visar en retrospektiv utställning som speglar Pär Anderssons (1926-2015) konstnärliga gärning. Han är något av en doldis trots att han under sin levnad hann med att utföra nästan 100 offentliga uppdrag.
Även om han är mest känd för sina arbeten i kyrkor var ”bara” 40 av hans 100 uppdrag i kyrkor.
I övrigt utförde han offentliga uppdrag i T-banan, på sjukhus, företag, skolor och i fastigheter.
Många som läser detta har nog hällt upp ett glas mjölk ur Arlas mjölkpaket mellan 1981-1982 utan att reflektera över att det bar Pär Anderssons design.
Han var även aktiv som utställande konstnär. Särskilt under senare delen av sin levnad då Pär Andersson flyttade från Stockholm till Lidgatu i Ångermanland. Där utvecklade han ett akvarellmåleri med det omgivande landskapet som motiv.
Karriärens början
Pär Andersson föddes i Skellefteå och kom till Stockholm som 17-åring för att studera till teckningslärare. Han kom från en bakgrund där det ansågs viktigt att skaffa sig ett levebröd. Så hans tankar gick inte omedelbart till konstnärsyrket utan till något närliggande med bättre försörjningsprognos.
Efter att ha vunnit en affischtävling lämnade han planerna på att bli teckningslärare för att i stället bli reklamtecknare. Inom kort övergavs även dessa planer och Pär Andersson hamnade till slut på Konstfacks avdelning för bild och form för att utveckla det fria måleriet. Han ägnade sig inledningsvis åt konkretism och studerade måleri i Paris under ett år för konstnären André Lhote.
1951 blev han antagen som elev på Konstakademien. På konsthögskolan knöt han starka band med sin professor Olle Nyman som vid samma tid introducerade monumentalverkstaden på Konsthögskolan.
Pär Andersson hittade hem
Man kan nog påstå att Pär Andersson hittade hem där. Han började arbeta med offentliga uppdrag redan under sin studietid och uppdragen fortsatte sedan att komma in kontinuerligt.
Under studietiden hann han gifta sig med konstnären Astrid ”Tesse” Theselius och få sina första tre barn, tvillingarna Olof Theselius och Erik Andersson följt av sonen Mats Theselius. Kort efter föddes Jonas Theselius och Johanna Andersson-Birkeland.
De två sistnämnda är likt sina föräldrar professionellt utövande bildkonstnärer och sonen Mats en välkänd möbeldesigner.
Mellan 1959 och 1972 var Pär verksam som lärare på Konstfack, avslutningsvis som huvudlärare i dekorativt måleri.
Pär Andersson gick från klarhet till klarhet
I utställningskatalogen visas ett fotografi, från Konstakademiens examensutställning 1954, med en varmt leende Pär som har humor i blicken. Utifrån sett tycks allt ha varit lätt för Pär Andersson.
Som konstnär går han från klarhet till klarhet till synes utan motstånd. Pär Andersson beskrivs som ödmjuk, generös och tolerant. Därtill beskrivs han också som jordnära. Han arbetade 9-17 och när ett uppdrag var klart tog han sig an nästa. Några stipendier sökte han aldrig. De stipendier Pär Andersson ändå tilldelades kom till honom utan ansökningar.
Men det måste ändå ha varit ett omtumlande äventyr för en arbetargrabb från Norrland att hantera allt detta.
Alla som känner till villkoren för konst som utsmyckande verksamhet vet att det inte är lätt att bli förmögen på sådana uppdrag och att samtidigt på kort tid få fem barn är en utmaning för vem som helst. Det är som att Pär Andersson föddes med magiska fingrar.
Naturen inspirerade
Vid hans ateljé på tomten till familjen hus i Ålsten fanns naturen och grönskan inpå knuten. Den blev hans stora inspirationskälla i arbetet med utsmyckningar. Ett exempel är t-banestationen Universitetet som stod klar 1974 där han förvandlade det underjordiska bergrummet till en skog som ingav betraktaren intryck av en genuin naturupplevelse. Att SL med mycket grumliga motiv valde att måla över den 1996 var nog Pär Anderssons största, och vad jag vet enda, motgång. Personligen upplever jag det som ett övergrepp mot både konstnären och konsten. Kort sagt, en skam för Konstsverige.
Pär Andersson vidgade rummet
Pär Andersson hade ett eget och speciellt sätt att ta ett grepp om rummet med sina utsmyckningar. Hans gestaltningar går över alla rumsliga och formella begränsningar. Ta till exempel utsmyckningen av Pilgrimskapellet 1977 där skogen breder ut sig över rummets hörn och ger betraktaren en upplevelse av att rummet är mycket större än det faktiskt är.
Andra exempel på hur han inverterade rumsliga begrepp är hans objektmålningar som ”Grönskande torso” 1971 där en studie av en kvinnokropp på en sockel bemålats med grönska. Eller ”Fåtölj i grönska” 1971, en egendesignad stol med referenser till arkitektur som bemålats med grönska.
De mellanrum som stolens design skapar får betraktaren att intuitivt vända på uppfattningen av det rumsliga. Stolen uppenbarar sig i mellanrummen och grönskan tycks vandra från stolen ut i rummet. Dessa verk är också exempel på hur han smälte samman sitt tidiga intresse för konkretism med sin kärlek till naturen.
Många anser att Pär Andersson framför allt revolutionerade kyrkomåleriet och ett av hans största konstnärliga verk är Immanuelskyrkan i Stockholm. Gestaltningen av rum och interiör spränger alla gränser där och samtidigt lyfter han kyrkorummets andliga dimension.
Det var i sättet att arbeta med rumslighet som konstnären Pär Andersson på ett alldeles eget sätt skapade magi.
Även när konsten trotsar rummets alla självklara gränser så sker det med ödmjukhet och i glädje. Man upplever inte att han med sin konst sätter sig över rummet utan i stället att han befriar det.
info@opulens.se
