KRIMI. Deckarhyllan med Bengt Eriksson ägnas den här gången åt landsbygdens mörker. Framför allt mörkret i en roman av debutanten Maria Ek.
Rubriken är övergripande för samtliga författare och romaner som jag den här gången skriver om i Deckarhyllan.
Det är också en passande rubrik för en allt större del av den svenska spänningsutgivningen – kalla romanerna för deckare, spänning, krimi eller vad du vill. Ibland kan de kallas nästan-deckare. Härmed har jag direkt noterat två mörka stråk som går genom dagens spänningslitteratur men också övrig skönlitterär utgivning i Sverige av idag. (Den senare med Lina Wolffs ”Liken vi begravde” som ett nyligt exempel.)
”Råttpojken” av Maria Ek
Men här och nu ska det handla om ”Råttpojken” (Romanus & Selling) av Maria Ek, som debuterar med en sådan där nästan-deckare. Hennes roman fylls med allt mer spänning och krimi så att den till sist blir en deckare, nästan. Och givetvis utspelar sig romanen på svensk landsbygd, i skogen, där personerna lever bortom eller kanske hitom bortom.
Närmare bestämt i Roslagens famn – en mörk famn med de djupa skogarnas tallar och råttor i husväggarna (om natten kommer de – allt större – råttorna fram). Som Maria Ek skriver: ”Det var något speciellt med det uppländska landskapet.” Förresten, jag tror att jag ska citera ett längre stycke, hennes beskrivning av Roslagen:
”Där skogarna slutade tog slätterna över, milsvida och utsträckta som långa tungor över landskapet. Mellan slätterna och skogen fanns hagar och hus, oplöjda gamla åkrar och vägar av grus och sand som ledde till vändplatser, till ändstationer och små jaktstugor. Där hade generationer suttit och spanat ut genom de små gluggarna och nött enkla trästolar med sin väntan.”
Roslagens mörker
Det kan tilläggas att författaren själv bor i Roslagen. Enligt baksidestexten: ”På fritiden vistas hon gärna i skogen tillsammans med sin hund Tudor.”
Samhället Herräng nämns, den lilla orten som finns en dryg halvmil bort i Häverö socken intill Singeröfjorden. Där, just där: i skogen, vid skogen. Oavsett, skog. Mörker, Bortom. Det är och förblir som det var, det levs i dag som levdes förr. Nej, inte riktigt men nästan.
Dit, till Herräng, har huvudpersonen Sven, som i Sven Larsson, sällan något ärende. Bara när han ska handla bröd och kaffe på Kuggen. Strax bredvid affären ligger hans föräldrahem, nedgånget och slitet. ”Råttpojken” inleds med att Sven står i sovrumsfönstret en trappa upp i huset där han bor och ser ut över skogen.
Råtthistorier
Det hörs ljud. Det är råttorna igen. De hörs i väggarna. De hörs från köket. Deras gnagande. Han går ner, där sitter en råtta, men bara en liten den här, på köksbordet bredvid en halväten kaviarmacka. Sven slår i golvet. Hunden Lukas skäller till. Sven måste ringa efter Börje igen, Börje som i Hedman, det är honom man ringer när råttorna kommer fram. Kalla Börje, tja, råttjägare, råttsanerare, råttutrotare eller skadedjurstekniker.
Börje berättar gärna råtthistorier i betydelsen drar en råttskröna, den kan vara sann. Fast paddorna, vad ska han göra åt dem, som Viola Wiklund hör av sig om, också hon boende i trakten, vid skogen, i skogen, dem kunde inte en råttutrotare göra nåt åt, trots att paddorna blev allt fler, fyllde Violas hela trädgård. Börje är allmän fixare också, hjälper folk med allt som gått sönder. Sven är pensionär, fick sparken från bruket, blev sjukpensionär… Han äter konservburksmat rätt ur burken och går med hunden i skogen.
Maria Ek är stilsäker
Ensamt. Bortom. Liksom för sig. Nu är stämningen och läget lagda. Det är mörkt i och vid skogen i tallarnas skugga men också där lever människorna. Överlever? Nej, ordet är fortfarande lever. Maria Ek är ännu en av dessa (spännings)romandebutanter som skriver som att debuten måste vara hennes tredje, fjärde roman. Hon har kontroll över ord och meningar, skriver mer, mycket mer, under, runtom och bakom, än hon skriver på de 241 fåtaliga sidor (föredömligt!) som utgör debutromanen.
Berättelsen går bakåt och framåt, och bakåt igen till Svens barndom och framåt till i dag. Han hade två systrar, den ena dog som liten. Den andra systern, Britt, lever fortfarande. Brodern Sven kom emellan dem, mellan systrarna. Han är mellanbarn. Pappan lever också, ett tag till, på väg att dö, vill träffa sin son, men sonen vill inte.
Mörker och misär
Mörker = misär. Då och nu, från barndom och uppåt. Britt och Sven pratar inte om det som var. De pratar inte så mycket om det som är heller. Men episoder ur deras liv sipprar fram i och mellan romanens rader, en efter en, i återblickar och samtal. Trots att Sven inte vill prata eller ens tänka bakåt, sina minnen har han lagt åt sidan, trängt ut, trängt bort, försöker att inte tänka på.
Deras liv blev som de blev. Kanske ska jag ändå använda ordet överlever, snarare än lever? Britt, som också bor bortom, men i Stockholm, bortom skogen. Tänk AA, tänk mer än så. Medan Sven bor hitom bortom, fortfarande hans barndoms bortom. Tänk, igen, matburksburkarna.
Country noir
Vad kan jag mer skriva? Vad vill jag mer beskriva? Vad ska jag skriva? Kalla stämningen för country noir, det är en schablon och en floskel, men så är det, floskelschablonen stämmer, den är sann. Jo, jag kan tillägga en sak.
Sven finns i berättelsens centrum med sin röst, men avlöst av bland andra Viola och hennes hund. Inte alla men så gott som alla personer får göra sina röster hörda. Också råttorna, då blir det riktigt hemskt. Nej, jag gillar inte råttor. Jag skulle definitivt inte kunna bo på landet om huset var fullt av råttor i väggarna och på köksbordet, där sprang en över golvet och en stor jäkla råtta sitter plötsligt i ett hörn. Nej, jag skulle inte vilja att vår trädgård fylldes med paddor heller (räcker med dom två som finns här).
En av årets bästa spänningsdebutanter
Men jag uppskattar att Maria Ek lyckas förmedla all denna stämning i debutromanen ”Råttpojken”. Hur otäck stämningen än är, för det är den. Hur mörkt livet – liven – än gestaltar sig i och vid Roslagens tallskog, för så är det. Det är mörkt, det är svårt, det är livet. Maria Ek placerar sig som ännu en av årets bästa svenska spänningsdebutanter (på väg att bli trångt) på kriminallitteraturens debutanttopp.
Fyra boktips med mera mörker
”Mörkerfolk” av Malin Hedin
Redan titeln på Malin Hedins nya, fjärde roman, ”Mörkerfolk” (Norstedts), avslöjar vilka den handlar om och låter också ana vad och var. Detta mörker, igen. Denna svenska landsbygd. Dessa fält och denna skog, om än gles granskog. Där folk lever i dag som folk levde i går.
Och landsvägsbussen, som släpper av Christelle.
Det här kan vara hennes chans. Att komma tillbaka och få tillbaka Nova, sin dotter, som omhändertagits av socialtjänsten. Nog hennes sista möjlighet, om Christelle visar att hon kan jobba, att hon vill arbeta, sköta sig. Här, mellan fält och skog, i går och i dag, vid den träskylt som med texten ”Erlandssons strutsgård” pekar bortåt en grusväg och en ekallé.
”Egentligen inget ställe man bör jobba på”, enligt Christelles moster Eva-Marie. Men ändå ett jobb ”som jag tror du kan få”. Två bröder fast ”inte precis bröderna Bussiga de där inte”. Men för bröderna kommer inte Christelle, nyss ute ur fängelset, hämtad av mostern, att behöva visa några referenser.
Jobba svart? Eller vitt? Christelle måste jobba vitt, annars kan hon inte visa för soc att hon arbetar. Och få tillbaka Nova. Mor och dotter. Det handlar också om Christelles mamma Mona. När, var och hur försvann hon? Varför bodde inte Christelle hos mamma utan med sin moster, i en liten köping.
Ena brodern, Sven, är speciell. Den andra, Douglas, bestämmer. I yngre dagar hölls det stora fester på gården, bröderna var kända för sina ”rövarfester”. Också Eva-Marie har varit där en gång, på en sån fest. Tillsammans med mamma Mona…
Malin Hedin skapar en vibrerande oro: stilla men definitiv, osäker. Hon målar mörkret svart och öppnar en glipa. Berättelsen, uppdelad eller fokuserad i sju delar, börjar 2015 för att sen gå bakåt och framåt-framåt och bakåt-framåt. Se själv hur årtalen växlar: 1991-1993-1994-1995-2015-1995-1996-1974-1996-2015-2002-2015-2002-2015-2002-2015-2016.
Hedin pusslar ihop berättelsen: de olika men snarlika liven. En mors och en dotters liv. Mödrars och döttrars. Plötsligt ringer jourmamman som har hand om dottern och undrar om det är Christelle Persson, kan hon prata med Nova? Detta, korta, kapitel biter.
Till sist får läsaren veta, vad som hände med mamma Mona, vad som kanske, hoppas, kan hända för mamma Christelle och dottern Nova. Hur de där bröderna var, precis som det sagts om dem. ”Mörkerfolk” går från spännings- till gangsterroman, polisroman och deckare, Och thriller, en verklig thriller.
”Själasörjaren” av Sara Rörbecker
Sara Rörbecker debuterar med en mer vanlig spänningsroman (om sådana finns). ”Själasörjaren” (Modernista) är en detektivhistoria på det sättet att här sker något som söker sin lösning.
Dock förekommer ingen detektiv, om inte prästen Anna (i efternamn From?) ska räknas som amatördetektiv. Här finns poliser men de är så knappt förekommande att de nästan blir osynliga. Också vad gäller sitt uppdrag: utredningen av en flickas försvinnande.
Rörbecker använder ett par vanliga teman från dagens spänningslitteratur. Det ena är återvändartemat, det andra landsbygden. De skrivs ihop till ett: Anna har varit präst i Stockholm men återvänder nu till sin barndoms hembygd i Småland, för att bli präst i Askeryd (som för orientering ligger i Aneby kommun inom bokklubbsavstånd från Eksjö bokhandel).
I barndomstrakten finns den ensamstående Michaela, barndomsvän till Anna, med dottern Nora. Och så finns Rebecka och Simon, som gått itu av saknad efter sin ena dotter. Tvillingarna Tuva-Lill och Emmy-Lou var i skogen för att plocka lingon men Tuva-Lill kom tillbaka ensam; Emmy-Lou försvann och förblir försvunnen.
Det är berättelsens sorgliga tråd – Missing People, jaktlaget, hela bygden – som till sist ska få sin lösning eller åtminstone upplösning. Men vägen dit är lång, alltför lång. Författaren Rörbecker hade ju mycket annat hon skulle skriva om och få ihop.
Som Anna; som Michaela. Bägge är, låt säga, sexintresserade: av kvinnor respektive karlar. De är ju kåta halva boken igenom! Nu vill jag inte påstå att min kunskap om kvinnliga präster är så värst, särskilt inte om lesbiska präster. Men hur trovärdig är Anna, som dricker så pass att hon visst fick med sig en kvinna hem i sängen och när Anna kommit till prästgården i Askeryd tar hon sitt morgondopp naken.
Under åsynen av en kvinnlig församlingsmedlem meddelar Anna, helt apropå, att här kan bli en prästfru i framtiden. ”Jaså. Jaha. Ja, det går ju bra det också,” säger församlingsmedlemmen. Alltså, jag bor också i en by på landet. Det där replikskiftet tror inte jag på.
Fast ”Själasörjaren” tar sig efter hand. Centralt i romanen är prästens tystnadsplikt. En man biktar sig för Anna och hon hamnar i tvivel. Ja, förtvivlan. Måste hon alltid hålla på tystnadsplikten? Det måste hon.
Så ska ännu en flicka försvinna, en till Anna närstående ung flicka. Det ena försvinnandet knyts ihop med det andra, den ena mammans sorg knyts till den andras. Det är skickligt beskrivet, så att sorgen verkligen känns och än mer: känns verklig.
Det blir spännande mot slutet. Rätt hemskt också, drabbande är ordet. Men det tog lite väl många sidor innan debutanten Sara Rörbecker nådde fram.
”Sot” av Sara Strömberg
Sara Strömberg har, som väl varje svensk deckarläsare känner till, placerat Åre med omnejd i den litterära brottstatistiken. Denna glesbygd, dessa skogar och detta mörker, livet och döden. Med sin nya kriminalroman ”Sot” placerar hon också Åre i världen och världen i Åre.
Som ”Strömmen”, tidningens och Vera Bergströms chefredaktör, säger i slutet: ”… att någon ska kunna stå utanför världens oroligheter idag är ett satans naivt önsketänkande…” Så kanske borde också jag ha citerat detta sist i recensionen, för det ska läsas som en sammanfattning av berättelsen.
”Sot” är fjärde titeln – efter ”Sly”, ”Skred” och Skinn” – i kriminalserien med och om Vera Bergström, mer eller mindre frilansjournalist åt/på Jämtlandsposten. Också seriens bästa titel? De tidigare, alla tre, har varit riktigt bra men nya fyran är nog snäppet vassare ändå. Ännu skickligare skriven och sammanvävd, vad gäller intrigen.
Eller den varp kring vilken de tre trådarna är vävda. Eller fyra, om man inkluderar förstakapitlet, det enda som inte har en namngiven röst, Veras eller Mikaels, utan är allmänt. Där skildras två människor som bor i en cykelverkstad, nere i källaren, efter att en bomb slog ner i bostadshuset. Vad har hänt? Vilket land? Vilket krig? Kan ”olivträd” vara ett geografiskt ord? Också ett annat ord nämns: ”Sotet”.
Ovan nämnda huvudpersoner, som berättar i jagform respektive som det berättas om: Journalisten Vera Bergström har äntligen – !!! – bestämt sig för att flytta ihop med Thomas, som hon varit kär i sen ungdomen, men hon kan ändå inte fatta mod att säga upp sin lägenhet i Vånn. Att det ska vara så svårt!
Psykologen Mikael Nyman är skild. Efter skilsmässan bor han kvar i huset men trivs inte längre, inte engagerad i arbetet heller och barnen har han dålig kontrakt med. Han kommer in i kriminalromanen när polisen rapporterar om en sönderslagen ruta på torpet i Björkvattnet, ärvt efter föräldrarna.
Övriga trådar: Känd kvinnlig designer faller (?) från fjärde våningen på Hotell Copperhill i Åre. En socialarbetare sprängs ihjäl i sin eka när han fiskar. I uthuset till torpet i Björkvattnet hittas en svårt misshandlad kvinna.
Dessa tre trådar skriver och väver Strömberg ihop – med den fjärde i inledningen? – till en sammanhängande kriminalroman. Hon väver dessutom in skildringarna – ja, porträtten – av journalisten Bergströms och psykologen Nymans liv i kriminalromanen. Så att kriminalromanen blir en roman som kan läsas även av dem som påstår sig aldrig läsa ”deckare”.
Det är skickligt, ja, suveränt gjort.
”Silverkaninen” av Maria Grund
Det finns faktiskt skog på Gotland. Och jag som trodde att det mesta var hedland, men nästan 50 procent av Gotland består av skog. Mörkt är det också, så det förslår.
Inte minst i Maria Grunds nya polis- och kriminalroman ”Silverkaninen” (Polaris). Detta återkommande tema, inte bara hos denna kriminalförfattare: Ensamhet. Mödrar och barn. Och papporna. Män! Skog och mörker, i Småland, eller hed, skog och ännu mörkare, på Gotland.
Sanna Berling, som författaren Grund började skildra som äldre polis i romanerna ”Dödssynden och ”Dödsdansen”, för att sedan gå bakåt i tiden och istället skildra som ung, nybliven polis i ”Nattflygaren” och ”Bläckfisken, är i ”Silverkaninen” tillbaka (eller hur man ska säga) på Gotland. Fast miljön från Småland, den lilla byn Augu, förekommer också.
(Jag ska inte ta upp det här igen, att Maria Grund började skildra polisen Sanna Berling som äldre, i en romanserie, för att sen gå bakåt i tiden och skildra Sanna som yngre polis, i en ny serie. Något förvirrande. Men hon skriver ihop dem, den yngre med den äldre, de var och är en och samma person. Det framgår tydligt, så konstigt nog fungerar det.)
Sanna har nu äntligen flyttat ihop med Patrik, som renoverar ett gammalt kalkstenshus åt dem. Men det blir besvärligt, svårare än han tänkt med renoveringen. Och så inträffar livet. Polisen Sanna är dessutom höggravid, när hon och en kvinnlig kollega åker till en avlägsen gård vid en grusväg längst ner vid Sundre på södra Gotland.
Hemtjänstens nattpatrull larmade. Mitt i natten och mörkret skulle nattpatrullen ha besökt en ensam gammal kvinna för att vända på henne i sängen – men inte hittat henne, till att börja med. Så hittades hon… i vilket skick får framgå vid din egen läsning.
Som alltid skriver Maria Grund som i splitter; människosplitter. Här är kvinnorna i centrum. Den gamla på gården, Anna-Karin, som visar sig ha varit en annan kvinna än den gamla. Emelie, Lina och Johanna, de tre ”systrarna”. Kristina på värdshuset i Augu med sin pappa. Deras mödrar, deras fäder, deras liv, deras mesta om inte allt. Också polisen Carina, kollegan till Sanna, med sin son och sin man. Och Sanna själv.
Som i Grunds tidigare romaner får läsaren också pussla ihop läsningen och blir därmed nästan medförfattare. Men hon skriver tydligare den här gången, mer rätt på och argare också. ”Silverkaninen” – observera romantitlarna, bland de smartaste i Sverige – är kanske inte hennes bästa roman men tveklöst hennes mest otäcka.
Maria Grund tar stora grävtag ner i människors djupaste mörker. Fram och upp kommer livets värsta beståndsdelar.
info@opulens.se
