BIOGRAFI. Vi presenterar nu några utdrag ur vår medarbetare Bo Bjelvehammars biografi över poeten och rörmokaren Bengt Cidden Andersson. Detta är den sjätte och sista delen.
Tidigare delar hittar du här.
Bengt Cidden Andersson (1948-2013) var en poet som verkade i en tid då arbetarförfattarna var förhållandevis få. Att likt Cidden i diktens form skildra vardagsliv och arbete var förhållandevis ovanligt i den postmoderna eran under 80- och 90-talet. I den tidskontexten framstår Cidden som närmast unik.
I början av året utkom en bok om Cidden författad av Opulens medarbetare Bo Bjelvehammar. Det är en annorlunda biografi som kretsar kring Ciddens liv, platsen och människorna där han levde och verkade, men också innehåller skarpsinniga och lyriskt inkännande närläsningar av böckerna.
Vi publicerar nu några kapitel i urval och här följer det avslutande kapitlet om Cidden och vad som bidrog till att forma honom som människa och poet.
Under publiceringen av Cidden-följetongen har det, vilket vi nämnde förra veckan, hänt saker i hans familj. Den äldste sonen Johan har gått bort efter ett år av sjukdom. Våra tankar går till de närmast sörjande.
CLEMENS ALTGÅRD, kulturredaktör
Läckeby akademi
Det förekommer inga rituella disputationer i arbetsboden; det finns ändå påtagliga mönster och strukturer. Reglerna bestäms av de tongivande, som är i toppen av en välkänd och väl definierad hierarki, det finns inga lappar fastsatta på anslagstavlan. Men alla känner till reglerna. Fästa som på ett klädstreck med nytvättade och lätt fladdrande lakan.
De samtal som förs är inte sällan lärorika, det är möjligen tveksamt att kalla meningsutbytena för samtal, det är kluvna, atomiserade och hopplösa ord av tanklöshet. Det är sällan någon säger något efter överväganden och aktiva beslut. Många blir svaren skyldiga och kan inte värja sig mot påhopp och elakheter. Tyvärr är det ofta samma personer, som blir utsatta och träffade av gliringar, de är utvalda. Förlorarna kan vara de eftertänksamma, de försiktiga eller de sparsamma, det gäller att hålla masken, att aldrig visa flocken, kollektivet, någon svaghet.
Segrarna är de som inte bryr sig om andras tankar om en själv. Förlorarna blir tysta, inåtvända och låter blicken vila på kyrktornet i söder. En lätt dimma hänger ofta över korset, som är svårt att se, tydligt.
Bengt Arne Andersson är snabb i tanken och slängd i käften, han låter sig inte hunsas, men angriper heller inte ett redan skadeskjutet villebråd. Med sitt sällsynt goda humör och sitt ljusa sinnelag är han en tillgång i arbetsgruppen och alltid omtyckt, han tål skällsord som poetadjävel och elaka kommentarer om frisyr och sexlekar.
Bengt vet från sitt arbete, att allt som går sönder, går inte att lagas. Men Bengt håller emot i svårigheter, han vet var han hör hemma. Nätterna är mörka, men dagarna kan vara mörkare.
Hans skolgång är sjuårig, i det som på den tiden hette folkskola, något annat fanns inte att tillgå, som passade honom, han blev tidigt en del av ett särskilt lärosäte, Läckeby Rör. Där fick han lära sig arbetets villkor och innehåll, vikten av att ta människor på rätt sätt och visa omtanke om andra. Det var många gånger både ett ensamt och enahanda arbete, men det fanns alltid ljusglimtar. Efter en lång dag som bara har trilskats, kan det på den sena eftermiddagen visa sig, att det bakvända fungerar. Men alla dessa tidiga morgnar, när gryningen hastigt störtade in i sovrummet.
Efter en hopplös dag väntade annat, efter arbetet.
Bengt lärde sig att umgås med sina verktyg och då i synnerhet rörtången, men han hade även god tilltro till skiftnyckeln.
Det blev en viktig del, av många, när han skapade sina egna universitet, med lärofäder av högsta kvalitet, det fanns inga arbetsuppgifter, som var betydelselösa och värda att negligera, allt arbete var av vikt. Arbetet blev en viktig del av en helhet, av en särskild värld. Det behövdes ingen facklitteratur för att läsa på om det, det fanns i vardagen och krävde inga seminarier. Eller tjocka uppsatser för att upptäcka.
Arbetet var som en väsentlig del av ett större bygge, en Alma Mater i Läckeby. Arbetet var viktigt för Bengt – han älskade sitt arbete, även om han morrade över det, ibland, när det var krångligt och särskilt arbetsamt. Det fanns för Bengt liksom för alla andra, dagar av både hopplöshet och håglöshet. Men för Bengt fanns det vissa hedersregler – det är en skyldighet att aldrig ge upp. Det gällde även in i sjukdomen och ända in i döden. En stark livsmoral.
Läckeby är universums mitt och förblir det under Bengts hela liv, jag bortser från de första sju åren i Billeberga i Skåne.
Det är möjligt att det är väl stort att tala om universitet, det räcker måhända med högskola, men alla de människor, många unika och udda, som Bengt möter skulle kunna arbeta på ett universitet. Jag tänker särskilt på byggjobbaren Karl Viktor Persson, som får stor plats i Ciddens diktning, nästan en fjärdedels samling.
Karl Viktors funderingar ger Bengt råg i ryggen – Karl Viktor lärde sig tidigt att både kröka rygg och räta spik. Men Karl Viktor lärde även Bengt att vara stolt, säga sin mening och att se rakt fram och inte glo ner i marken på skonosarna och asfalten.
Karl Viktor känner även arbetets glädje – särskilt arbetet med träklubba och stämjärn och högtidsdagar i arbetet, som att brädklä en södervägg i dagsmejans tid. Då glömde han till och med arbetsgivarens klocka, i slutet
av varje arbetsdag. Den verkade stanna och aldrig komma till ett slut. Men det är ändå så tydligt för alla andra – dagen vrider sig runt bygget.
Karl Viktors första bygge var en fågelholk, den fick samma gröna färg som hans fars cykel, sparkstöttingen och gårdspumpen. Det var den färg som fanns att tillgå, det var inte tal om att köpa en ny färg.
Bengt skildrar med närhet, närvaro och klar blick, alla de människor, som han möter.
Han tar fasta på flagor av ord, låter deras krökta tankar bli lite rakare och enklare. Kraftigt ogräs rensas bort. Av allt det som han ser och hör omkring sig i sitt arbete skapar han i omedelbarhet och avkläddhet sin egen poesi. Alla de människor som finns nära honom bidrar till hans eget liv. Att forma det. Han behöver aldrig vara ensam i ömhetsmarker.
Det är de små tingen, som är de stora i tillvaron, i världen. Bengt märkte de små sakerna, de obetydliga, de bagatellartade. De gick många andra förbi, ingen lade vikt vid dem, ingen såg dem.
Bengt både såg dem och kunde klä det han såg och hörde i ord.
Detta är särskilt synligt i hans förhållande till naturen – till träd, blommor och växter – allt kring Bengt, deltar i ett organiskt samspel, ett dynamiskt skeende, en rörelse. På så sätt är han känslig för förändringar, han ser när naturen skiftar färger, han ser när vårtecknen visar sig i det särskilda ljuset och känner när jordens dofter ändrar sig.
En vårdag i mars ligger det kvar snörester, men även den första blåsippan tränger upp ur jorden och skyddar sig med sina hjärtformade blad. Alla får lära sig stå ut med vårens lynnighet.
Någon talar helt enkelt om lögnaktighet. Först kommer viporna, efter kommer lärkorna. När den första lilla starflocken landar i äppelträdet, då blir det tyst på bygget – hammarslagen upphör, liksom den monotona transistorradion.
Alla uppmanas lyssna på stararnas sång. Det är regelmässigt, den 12 mars.
Allt blir annorlunda med våren – ljuset går över fälten och vinden går i gräset. Våren hinner inte göra sig färdig, förrän sommaren tränger sig på och vallmon kommer med ordet återkomst.
Tänk, så är det med mycket – det blir aldrig färdigt, det är som det skall vara.
Sommaren är tidigt vacker, det går bara att tänka på körsbärsträdets högtidskläder.
Redan i augusti kommer höstkänningen, den sys i stygn efter stygn – himlen blir orolig, det drar in åskfronter och stormskyar. Ljuset är annorlunda, från silvervitt till vitgrått.
Bengt Anderssons naturpoesi är lätt att förstå, han skriver med en självklar och enkel auktoritet, det finns en vila och ro i hans ord, ingenting är rastlöst och oåtkomligt. Det finns ingen språklig överbyggnad eller svårgripbar ornamentering.
Det är lika klart som när mor Anna kallar in Bengt till mat och mörker.
Bengt kallar sig inte gärna poet, det ordet kan ställas framför, i vägen, det kan vara för högtidligt och pretentiöst för vanligt folk, han kallar sig gärna, det han är, rörmokare eller lite svajigt för rörkrökare, han använder inte ordet rörmontör.
En rörmokare rör sig fritt på stora byggen, i sunkiga tvättstugor och ostädade grovkök. En gång i tiden var det ett tungt, ansträngande och smutsigt arbete, då man grävde i gatorna för kommande avloppsledningar. Ordet mocka har just med det att göra – ett ansträngande och tungt arbete.
Det finns vissa scener, som dröjer sig kvar i tankarna. En handlar om Bengts besök hos sin mormor i Skåne, de går varje vecka fram till samhället, mormor ska sälja ägg till handelsmannen Erik Olsson, en särdeles god människa, som hjälper mormor på olika sätt och låter henne handla på bok, skriva upp varorna och betala senare.
Vid Jennys enebacke börjar mormor tala om sina bekymmer med morfar och för sin yngste son Ove, som nu arbetar på gjuteriet, men ovanan av fysiskt arbete gör att både
händer och armar får omfattande brännskador. Mormor stannar ofta, hon är trött, det blir långa sträckor av tystnad, mormor har glömt att ta sina mediciner. Då blir det särskilt, säger mormor, det blir svårt med orden och grus i tankarna.
En vilsen harunge sitter mitt på vägen, den flyttar inte på sig, Bengt vill ta med den hem till mormor, men hon säger att harpalten har det bäst här, mamman är inte långt borta.
Mormor sjunger en sång för harungen, om en liten viskande fågel, det är svårt att höra orden. En lätt vind träffar mormors ansikte, klockan är fem när de är tillbaka, hönsen ska ha sitt, grisen kokta potatisar, snart ska de gå till Börje Rasks familj för att äta kvällsmat.
Morfar ska inte följa med.
Det finns en sak, som Bengt aldrig glömmer, när han går fram till byn med äggen tillsammans med mormor. Det är värmen från mormors hand. Den känslan försvinner aldrig.
Bengt och mormor var aldrig ensamma, alltid fanns Gud närvarande, särskilt vid kvällsbönen och psalmsången – Bengt lärde sig snabbt Gud som haver barnen kär och Tryggare kan ingen vara.
Mormors Gud ingrep även i det dagliga livet, mormor kunde efter råd och anvisningar, ändra sig löpande, lägga till, dra ifrån och korrigera sig själv.
Bengt tyckte inte om detta skiftande och fladdrande, men mormor säger många underliga saker, som att ingen i släkten skriver dikter, själv har mormor egenbroderade väggbonader med vackra ord, ord som Stillsamt som morgondimma eller Där uppe lyser månen.
Bengt förstår redan då att mormor ser, hör och upplever på sitt eget sätt.
Mormor tar inga svordomar i sin mun, det starkaste hon använder är Kattsingen och då är det nödläge och risk för att topplocket går. Mormor fördömer aldrig andra människor, hon är förstående och förlåtande, hon säger ofta att var och en är annorlunda, var och en lever annorlunda och var och en dör annorlunda.
Mormor gråter alltid när hon talar om sin bror, Karl-Erik, som långa tider vistades på ungdomsvårdshem och räddningsinstitut.
bo.bjelvehammar@opulens.se
