BIOGRAFI. Vi presenterar nu några utdrag ur vår medarbetare Bo Bjelvehammars biografi över poeten och rörmokaren Bengt Cidden Andersson. Detta är den andra delen.
Del ett hittas här.
Bengt Cidden Andersson (1948-2013) var en poet som verkade i en tid då arbetarförfattarna var förhållandevis få. Att likt Cidden i diktens form skildra vardagsliv och arbete var förhållandevis ovanligt i den postmoderna eran under 80- och 90-talet. I den tidskontexten framstår Cidden som närmast unik.
I början av året utkom en bok om Cidden författad av Opulens medarbetare Bo Bjelvehammar. Det är en annorlunda biografi som kretsar kring Ciddens liv, platsen och människorna där han levde och verkade, men också innehåller skarpsinniga och lyriskt inkännande närläsningar av böckerna.
Vi publicerar nu några kapitel i urval och här följer kapitlet om Ciddens första diktsamling.
CLEMENS ALTGÅRD, kulturredaktör
Gräs och vindruvor – dikter från 1978
”Maria du är ensam i natt ta på dig en kappa
och följ mig ut i regnet.”
Detta är de tre första raderna i Ciddens egenutgivna första diktsamling.
Lite längre fram står det:
”Att säga dej orden jag älskar dig Maria
skulle aldrig falla mig in Nej-
dom orden är så helvetes slitna Men-
jag ska hitta andra ord”
Det säger mig att detta är Bengt Cidden Anderssons första diktsamling; den förefaller ha tillkommit under en längre tidsperiod, det finns ingen tydlig tematik, möjligen skulle det vara livets elände, lidande och skuggsidor.
Det går bara att känna en stor längtan vid läsningen till ett rent vatten att skölja ansiktet med eller att med en träkåsa från en vresrot dricka vatten ur en silverkälla. Mest finns det sunkiga vatten.
Bengts senare vana att säga saker på ett rättframt och öppet sätt, finns inte här. Det saknas inte helt, men det är inte vanligt. Orden är inte öppna, läsaren bjuds inte in, det är som låsta hus, med stängda fönsterluckor.
Språket känns igen när Bengt skriver om hälsingebonden och spelmannen Ebbe Pålkar och hans dotters nässelbrända kropp. I den och liknande dikter, går det att ana det som senare ska bli Bengts signum, de varma och ömsinta personporträtten och de små detaljernas storhet och styrka.
Och Ciddens stora förmåga att fånga något, som människor känner igen och förstår.
Men nu finns det stappliga ojämnheter både
i språkets form och innehåll.
I dagboksliknande blad fångar Bengt vardagen på ett fint sätt – en svag rörelse, ett kort avstånd eller ett knäppande i väggarna ger en hel dikt.
”Mellan månen och mig hänger en lånad spetsgardin.”
Men det finns i denna verklighet en varsamhet och ett tyst viskande för att inte störa, det kommer få ord från en snötyst mun. En känsla tar över av ensamhet och ett inlåst tillstånd, det är mörkt och tätt.
Den första avdelningen i samlingen är tillägnad Maria, stundtals är det en öm kärleksförklaring; men Marias svåra liv tar över, ett liv av övergrepp och sorg, av köld och regn.
Maria är stark, hon orkar besegra det mesta, hon orkar en dag och en dag till.
Men hon är ofta ledsen och gråter. Hon ses ofta vid stenbrottet med vattengraven, hitom det lilla berget och det uttjänta krossverket.
Även den andra avdelningen, Trasdockorna i den ändlösa natten, präglas av ett mörkt vemod; det formar ett mänskligt landskap
i död och förfall, människors kroppar är i upplösning, fulla av sår och var som rinner. Natten tar aldrig slut, mörkret viker inte, människor överlever genom förnekelse och genom att iklä sig masker och umgås med nyttiga vanor, det är ingen liten sak. Men det är ingenting som skapar uttryck, inte heller skrivs det historia, det mesta förblir oskrivet och blankt.
Alldeles på slutet av diktsamlingen får vi möta en dysfunktionell familj, där barnet antingen gråter eller är tjurigt, ingenting är roligt.
”Sagan är skitdålig Dagen är för lång En tand är lös Flugorna hopplösa.”
Det finns bara en sak att göra, att vara tyst,
gå och lägga sig och sova gott.
Det är ord bortom spår och avtryck, möjligen finns det morgonen därpå rester av snigelslem, när det lätta regnet faller och vattnet söker finna sin väg. Och där lyser skrivarlampan varje tidig morgon och varje sen kväll när skymningen rör sig mot natt. Sökandet efter de undangömda orden och tankar att följa med på en flygtur tillsammans med de två ungkråkorna, som flyger och spekulerar inför nästa nedslag.
Några hastiga minnesanteckningar inför nästa morgon. Plötsligt förvandlas allt, klockan är fem, träning som vanligt, mot kvällen kom regn.
Cidden hade aldrig några tankar på att göra karriär, att komma upp sig eller på något sätt lyckas i livet, han ville bara leva. Med rörtången, orden och musiken; den heliga treenigheten.
I skrivandet låter han dagens samtal fortsätta, han tänker tillbaka på orden i möten, på berättelserna på väg från kafferasten och de avhuggna stavelserna i arbetsboden eller fröken Anna Åkessons jämmer när han kommer för att rensa filtret i tvättmaskinen.
Samtalen kan inte fortsätta i evighet, de måste avslutas, så låter Cidden dem fortgå, när han blir själv med orden. Anna talar om våren – takdropp, smältvatten och snösörja. Pölar och fläckar. Tussilago och videung. Tibasten är lila.
Det är som inre monologer, som får mogna och växa till sig och så uppstå i yttre diktstycken.
Han kan inte tänka sig att bara skriva, det gör honom ensam och isolerad – det är inte hans livsstil att isolera sig, att gå in i en tystnad. Att stänga om sig.
Då blir saknaden efter arbetskamraterna för stor och han förlorar närheten till arbetet, i synnerhet rörtången. Allt detta ger ju honom allmän näring och särskild energi till skrivandet. Om arbetet och hans kamrater försvinner, då kapas rötterna av till skrivandet, till orden och formuleringsförmågan.
Cidden har försökt att bara skriva i perioder; då har dagarna växt in i varandra till otydlighet, mörkret har kommit allt tidigare till gården, det kvällas tidigt bland träden, det som kallas berget syns inte och katten är borta i dagar. Det känns svårt att göra någonting alls.
Men ögat ser, när Jeanettes hår blåser upp, när hon går över gårdsplanen, en räv springer över fältet.
Många går genom skogen utan att minnas träden, mossan eller stigen och sammanhangen.
Plötsligt föds ett nytt sammanhang -1998 kommer Bengt Cidden Anderssons Samlade, där finns inte längre dikttiteln Gräs och vin- druvor, titeln är i stället Arbetaredikter.
Där talas inte heller om de enskilda orden – att det finns ett språkligt samband mellan gran och gräs liksom mellan barr och björk. Men det talas om storheten i att bygga till- sammans, bygga något helt och stort.
”Du har en såg jag en rörtång Algot en murslev
Vi kan gjuta en ny grund.”
Det är bara att låta rörtångens käft gripa om röret, till musik av Rolling Stones och Bob Dylan.
Om vi återvänder till inledningen av den här texten, så infinner sig en fråga – är detta färdigt eller ofärdigt? Ordet ofärdig handlar inte om ofullkomlig, handikappad eller lytt. Det handlar mera om något ofullständigt och halvfärdigt. Något som inte fått sin slutliga form. Ord som inte får redigt fäste. Möjligen går det att arbeta om eller putsa lite till på ordslingorna, bygga något bättre och något nytt? Framför allt öka precisionen i orden, finna alternativa ord och uttryck.
På gränsen mellan färdigt och ofärdigt finns rester som blir över, som sorteras bort eller sparas inför framtiden. Textfragment som läggs undan, tillvaratas, sådant som inte direkt hittar sitt viste, sin självklara och naturliga plats. Vid det aktuella tillfället. Det kan vara till synes obetydliga småsaker som växer
– sandkorn som blir till stenar. Eller försiktighet och återhållsamhet, som har verkat hämmande på texten.
Nu finns det i det ofärdiga en charm, en tilllåtande rörelse och en tilltalande spännvidd. Att skriva handlar aldrig om perfektion och enhetlighet. I skrivandet styr inte mallar och schabloner, de är bara tvångströjor och likt trånga korsetter.
En språklig promenad är berikande eller en exkursion för att fånga det vildvuxna och det gränslösa och sedan ge sig hem för bearbetning och finsnickeri.
Mycket handlar om att se.
Men det är märkligt vad allt går fort, driver förbi som vinden i björkridån, vinden kommer idag från öster. Och allt är sig likt från dag till dag, pionen hänger i samma ställning, varje dag.
Sommaren är kort, höstmössen knaprar redan på sommaren och Cidden står och pratar med vem som helst, för att hålla humöret uppe.
bo.bjelvehammar@opulens.se
