IMPRESSIONISMEN. ”Impressionisterna tycks vilja påminna oss om just det ’paradisiska’ nuet. Charm, ljus, glädje, påtaglighet.” Carsten Palmer Schale ger en konsthistorisk introduktion till impressionismen.
Impressionismen – en kort introduktion
Glittrande glimtar av ögonblick. Den oss undflyende tidens kärna. Joie de vivre. Allt detta flimrande fram inom måleriet för cirka 150 år sedan. Impressionismen.
Begrunda något av exempelvis Monet och Renoir sida vid sida med några av de stora fransmännen från decennierna innan – exempelvis Courbet eller Millet. Skillnaderna är slående! De förstnämndas verk framstår – jämförelsevis – som mer eller mindre halvfärdiga skisser, och fyllda av ljus. De sistnämnda är av ett mer klassiskt, fullbordat slag. Som om de, vilket också var fallet, målats i ateljéer i motsats till impressionisternas utomhusmåleri, präglat av snabbhet och försök att fånga det skimrande nuet.
Och precis detta är typiskt för hela den impressionistiska rörelsen. Ljuset som strilade genom lövverket; känslan av ett just då; verklig eller skenbar improvisation på grund av brådska; det ständigt föränderliga. På dukarna hastigt nedkastade färger, som dessutom ej sällan låg nära varandra, och därför förstärktes.
Det goda livets njutningar och glädje. Ja. Men många konstnärer hade redan tidigare sysslat med att gestalta detta, till exempel holländarna på 1600-talet (med sina stilleben och fylliga kvinnor). Men få, eller inga, skänker oss som impressionisterna en starkare känsla av just ögonblickets tillfällighet; tillfället då deras hustrur och barn är samman i den soldränkta grönskan. Då unga flickor och deras kavaljerer lever ut på utvärdshusen vid Seine; ögonblicket, glimten, då kanotisterna äter sin läckra frukost och håller om sina kvinnor medan solljuset fläckar borddukarna och dem själva.
Men blink! Så är ljuset borta. Som de själva och blommorna i trädgården. Impressionisterna tycks vilja påminna oss om just det ”paradisiska” nuet. Charm, ljus, glädje, påtaglighet. Som i dag uppskattas något alldeles extremt. Ändå hade impressionisterna svårare än de flesta att ”slå igenom”. Motståndet var stenhårt. Hur kunde det bli eller vara så?
De första impressionisterna
Vi förflyttar oss till sommaren 1869. Då stod Auguste Renoir och Claude Monet axel mot axel och målade av samma motiv: ett utvärdshus vid floden Seine, där folk badade, dansade och roade sig på det hela taget. Just där och då gick det egentliga startskottet för impressionismen. Två unga konstnärer fångade ljusflimret, färgfläckarna, vattnet och de badande. Antydda, skisserade. Publiken blev frustrerad och närmast aggressiv. Ja, de förstod inte de ”färdiga verken”, som Monet och Renoir hävdade att det handlade om. Renoirs version finns i Stockholm, Monets i USA. Jag har nog sett merparten.
1870 utbröt det tysk-franska kriget. Monet flydde till England. Där han på National Gallery fick syn på William Turner! Turners dimmor, hav, soluppgångar, atmosfärer, syner, visioner. För Monet var det en uppenbarelse, och Turner blev impressionisternas andlige förebild. På hemvägen målade Monet själv i Le Havres hamn något han kallade – ”Impression – en soluppgång”. Vilket gav hela impressionismen dess namn och gjorde Monet till dess centralgestalt. Impressionism blev i början ett skällsord bland kritikerna – men senare ett adelsmärke.
Monet. Men vilka var då de andra? Ja, Renoir har vi ju redan berört en smula. Från början var han en fattig porslinsmålare från Limoges. Men han var också en man, som i hela sitt liv älskade sensuella kvinnor, livaktiga barn och vackra ting. Och han fortsatte att måla i hela sitt liv. Även när gikten blev så svår att man fick binda fast penslarna vid hans händer. Kanske blev han impressionismens mest älskade målare! Han som sa, att han aldrig börjat måla om det inte funnits kvinnliga bröstvårtor.
Monet, som sagt. ”Urimpressionisten”. Älskaren av hav, klippor, trädgårdar (särskilt den egna i Giverny utanför Paris), ljusflimret och blommorna, barnen, hustrun Camille. Det var också Monet som i en berömd svit målade katedralen i Rouen från gryning till skymning.
Manet. Förmögen aristokrat. Skaparen av den mer än berömda ”Frukost i det gröna”, som gjorde skandal på Salongen redan 1863. Den geniale porträttmålaren och den svarta färgens mästare. Som väl noga räknat inte var genuin ”impressionist”. Han målade för övrigt även andra ”skandalporträtt” (exempelvis av Olympia, Zola och Clemenceau). Beundrad av Zorn, som sannerligen inte var lättflirtad, och som skänkte ”Päronskalaren” till Nationalmuseum. Manet var stramare, mer svärtad och mer klassisk – kanske – än de andra impressionisterna.
Berthe Morisot, däremot, den enda kvinnan i församlingen, och gift med Monets bror, var i allra högsta grad en tvättäkta impressionist. Måhända den finaste koloristen. Hon älskade att måla sin dotter och man i trädgården, Seine, små byar.
Sisley. Engelsmannen som levde nästan hela sitt liv i Frankrike. Besatt av soldränkta flodlandskap. Dog lika fattig som han levat. I dag vore han miljardär.
Pissaro. Den vitskäggiga manligheten personifierad, som levde bland bönder på landet och som den ende i kretsen var socialt engagerad. Han blev mer och mer fascinerad av pointillismen, med förgrundsfigurer som Seurat och Signac. Pointillismen, eller ”prickmåleriet” vinnlade sig om att lägga små prickar av besläktade färger nära varandra, som så att säga förstärkte det impressionistiska ljusflimret.
Degas. Rik. Älskare av dansöser och kapplöpningshästar. Målade och tecknade oavbrutet för att fånga ögonblicket. Han målade inte bara dansöser – även om de målningarna måhända är de mest kända – utan också kvinnor i vardagssituationer (som badar, tvättar, stryker).
Impressionisterna var alltså en blandad skara, men med gemensamma intressen: färgen, ljuset, glittret, rörelsen. Begabbade av samtiden, världsberömda i dag. Kritikerna menade att de inte målade av verkligheten, och att färgerna inte heller stämde. Zola betonade verkligheten sedd genom ett temperament.
Impressionisterna, olika – men lika
Olika – men lika. Men något manifest eller program presenterade de aldrig. Snarare var de intuitiva och vägledda av ögats tillfälliga uppenbarelser. I någon mån kan man förresten säga, med undantag för Pissaro, att de uttryckte en viss ytlighet. Och formen, eller kompositionen, var inte deras starkaste sida. Detta noterades bland annat av Cézanne, som snart lämnade dem, eftersom han hade helt andra krav än impressionisterna på motivets uppbyggnad. Han närmar sig stegvis åter en ny tids konst: kubismen och den abstrakta konsten. Picasso lärde sig mycket av Cézanne, som alltså själv hade ett ursprung i impressionismen.
Om konstens utveckling mellan – låt oss säga – 1870 – till 1930-talet finns med andra ord mycket att säga. Mycket. Men detta förtar inte impressionismens storhet.
Impressionismen som konstströmning hade sin mest intensiva och definierade period under ungefär ett par decennier. Om man tittar på de berömda impressionistutställningarna, som startade med premiären 1874 och fortsatte med flera utställningar fram till cirka 1886, kan man säga att den ”rena” impressionismen var aktiv i ungefär 12 år. Samtidigt är det vanligt att konsthistoriker räknar med att själva rörelsens utveckling – från de tidiga försöken och experimenten kring 1870 till att den övergått i andra stilar (såsom postimpressionism) i början av 1900-talet – sträckte sig över cirka 20 år. På så sätt var den grundläggande stilen hos impressionismen mest framträdande under mitten av 1800-talet, med en varaktighet på ungefär två decennier, även om dess inflytande fortsatte långt efteråt.
Det här visar hur en relativt kort period av intensivt skapande och innovation kan lämna ett djupt och bestående avtryck i konsthistorien.
Matisse och impressionismen
Henri Matisse hade en intressant relation till impressionismen. Han exponerades tidigt för impressionistiska idéer – bland annat genom sina studier i Paris där han kom i kontakt med verk av målarna som fokuserade på att fånga ljusets och ögonblickets flyktiga effekter – men han lärde sig snabbt att gå bortom den rena återspeglingen av naturens skiftningar. I stället blev färgens rena intensitet och den dekorativa, ofta förenklade, gestaltningen centrala inslag i hans konst. Genom att använda starka, nästan överdådiga färger lyckades han uttrycka en inre emotionell verklighet som skiljde sig från den mer direkta naturtroheten i impressionismen. Det är alltså så att medan impressionismen erbjöd en grund att stå på, utvecklade Matisse en egen konstnärlig vision som senare kom att bli en hörnsten i fauvismen – en rörelse där den känsloladdade, abstraherade färganvändningen var av central betydelse.
Om vi inbäddar impressionismens arv i en vidare historisk linje spelar postimpressionisterna en central roll. Konstnärer som Paul Cézanne, Vincent van Gogh, Georges Seurat och Paul Gauguin tog de impressionistiska idéerna om ljus och färg och byggde vidare på dem genom att introducera nya sätt att tänka kring komposition, form och djup. Dessa konstnärer ville inte bara fånga det flyktiga ögonblicket, utan de sökte även en djupare struktur och en ny tolkning av verkligheten – något som banade väg för modernismens och abstraktionens utveckling.
Fauvismen
När det gäller vidareförandet av det Matisse initierade, blev fauvismen det huvudsakliga blomstrande uttrycksmedlet. Här ser vi att konstnärer som André Derain och Maurice de Vlaminck tog Matisses experimentella sätt att använda färg och form och förde det ytterligare in i en radikalt ny riktning. Medan Matisse själv experimenterade med att bryta ned naturen till sina mest centrala känslotoner och former, byggde dessa samtida konstnärer vidare på idén om att färgens uttryckskraft kunde stå för sig själv – fri från traditionella regler om djup och realism. På så sätt kan vi se en tydlig linje från de impressionistiska idéerna, via Matisses nyskapande vision, vidare in i modernismens och de abstrakta konstnärernas universum.
Eller via Matisse själv. Om vi tänker på Matisse – en mästare när det gäller färgens, linjens och formens poesi – skulle jag säga att han står någonstans mitt emellan den djupemotionella, ofta med dysterhet laddade uttrycksfullheten hos Munch och den drömlika, fria, nästan revolterande tankevärlden hos surrealismen.
Munch gav oss konst som var en intensiv spegling av den mänskliga själen – den existerande smärtan och den nästan outhärdliga känslan av existentiell ångest. Hans verk, där ”Skriet” är den kanske mest kända, fungerar som ett fotografi av en inre storm och ibland mörka sanningar. Den atmosfär han förmedlade lade grunden för en rad emotionellt laddade konstarter, där individens inre liv blev det centrala temat.
Å andra sidan har vi surrealismen som ville riva ner de logiska strukturerna och ge plats åt det irrationella, det undermedvetnas gåtfulla landskap. Här tas betraktaren med på en resa där drömmar blandas med verklighet, och där symbolerna dansar fritt utan att nödvändigtvis förklara sig själva. Surrealistiska verk av till exempel Dalí och Magritte spelar med absurditeter, oväntade associationer och en känsla av att världen kan vara mycket mer än vad den vid första anblicken tycks vara.
I Matisses fall handlar det om att skapa en harmoni där färg och form lyfter livets positiva aspekter. Med en betoning på en dekorativ, nästan poetisk känsla, använde han färgens intensitet för att kommunicera en fest av liv och skönhet – en estetik som inte drunknar i den melankoli som kännetecknar Munch, och som inte heller helt släpper loss de irrationella krafter som surrealismen hyllar.
I Matisses målningar, exempelvis i den resa man kan följa genom verk som ”Marockanskt landskap”, är det snarare en kärlek till det visuella, det omedelbara och det harmoniska som står i centrum. Det är en inbjudan till betraktaren att möta världen med nyfikenhet och värme, utan att behöva konfronteras med livets tyngsta sorger eller de absurda vridningarna av verkligheten.
Så kan man säga att Matisse utgör en bro mellan den råa, känslomässiga intensitet som Munch förmedlar och den drömska frihet som surrealismen erbjuder. Matisse möter det mänskliga i sin fulla glans och smärta genom färgens och formens språk, och skapar en konstnärlig värld där livets skönhet blir ett sätt att både förstå och försköna verkligheten.
info@opulens.s
