POESI. Carsten Palmer Schale gör en återblick på den danska poesins utveckling under senare decennier och en djupdykning i antologin ”Nervsystem” som utkom för tio år sedan. Han försöker också besvara frågan om vad som gör den danska poesiscenen så vital i jämförelse med den svenska.
Samtida dansk poesi i urval
1987
1987 – för 38 år sedan – utkom Ragnar Strömberg, på förlaget Legenda, med antologin ”Beväpnad med vingar”, där svenska läsare fick möta unga, danska poeter som Michael Strunge, Pia Tafdrup och Søren Ulrik Thomsen. Upproret bestod då i en reaktion mot den prosaiska och torra politiska dikt som dominerade danskt 70-tal långt hårdare än här i Sverige.
2002
”Och ditt hjärta slår och slår – 12 unga danska poeter”, som av Ellerströms gavs ut 2002, var en brett upplagd presentation av den unga, ja faktiskt den yngsta danska poesin 15 år senare. Boken växte fram ur en nyfikenhet på vad som hände i ung dansk poesi just då. För urval, översättning och förord svarade Marie Pettersson och Annika Rydén. Boken finns förresten fortfarande i lager hos förlaget.
Samtliga tolv deltagare hade också debuterat efter 1995, flera av dem så sent som på 2000-talet. Här fann översättarna något man saknade i den unga svenska poesin. En direkthet, ett mod, yvigare gester och större anspråk. Anspråk på att säga något om världen utanför språket, mod att vara storvulen, mod att vara barnslig.
2015
Ellerströms förlag har beskrivit ”Nervsystem – ung dansk poesi” (2015) som en uppföljare. I denna antologi sammanställd av Jonas Rasmussen medverkar: Søren Petersen & Christian Bretton-Meyer, Sternberg, Rasmus Halling Nielsen, Maja Lee Langvad, Anders Abildgaard, Palle Sigsgaard, Theis Ørntoft, Amalie Smith, Julie Sten-Knudsen, Mia Degner, Louise Juhl Dalsgaard, Asta Olivia Nordenhof, Olga Ravn, Morten Chemnitz och Yahya Hassan.
Nya generationer unga danska poeter har under de senaste decennierna gett ut diktsamlingar som hamnat på danska bästsäljarlistor, kammat hem priser och väckt livliga diskussioner på de inhemska kultursidorna.
”Nervsystem” är en mycket variationsrik samling texter som rör sig mellan stramt tillbakahållen naturlyrik, intima kroppsskildringar och vital samhällskritik.
Många unga danska poeter har ett tydligt politiskt och socialt engagemang i dag, något som alltså åtminstone delvis skiljer dem från en ungefär två decennier äldre generation diktare. Poeten Søren Ulrik Thomsens rader från 1982 var under lång tid emblematiska för förhållandet mellan dikt och samhällskritik: ”Inte hälla verkligheten på dikter / Inte hälla dikter på verkligheten / Bara skriva dikter / Verkliga dikter”.
Att stycka upp 40-50 år i 10-15-årsperioder tycker jag dock vittnar om en konstruerad vurm för indelning och kategorisering. Jonas Rasmussen tycks mig också, både explicit och implicit, motsäga sig själv på denna punkt i sitt i övrigt intressanta förord. Sålunda har i Danmark Poul Borum varit en modern Brandes i mer än ett halvt sekel – med inflytande även efter sin död. Det finns en färdiglagd stengång, påpekar Rasmussen själv, direkt från Borums skrivarverkstad till det stora förlaget Gyldendal. Vidare bör det vara mer än självklart, även för den som inte för tillfället tycks vilja erkänna det, att poeter som Inger Christensen och Pia Tafdrup, varit inflytelserika under nästan lika lång tid. Brottet är med andra ord inte så abrupt som många skribenter tycks hävda. För övrigt är ju även existensen politisk.
Dansk poesi i kontrast till den svenska
Vad som däremot är intressant, är att se är hur det trots allt över tid tycks ha skett en viss förändring beträffande ton, stil och tema. Ännu viktigare är det att ställa den yngre danska poesin i kontrast mot den unga (och medelålders) svenska poesin. Viktigast är dock att få ett välbehövligt svar på vad som skett på området. Vad utmärker sig? Och särskilt så visavi ”oss”? Låt oss gå till (den numera på förlaget slutsålda) antologin och se efter!
”Nervsystem”
De förföriska, fjärilslätta och humoristiska metaforerna i dubbelpoeterna Petersens & Bretton-Meyers texter bör inte förleda oss att tro, att här inte finns utrymme för allvar. Likafullt är det den syrerika och stilistiskt viga samtalstonen som får mitt sinne att fyllas av glädje. Det är lite Alexander Weiss över det hela. Hur definierar man egentligen vissa ord och begrepp – djupast sett? Iakttagelser och frågor virvlar runt det till synes banala. Märkliga kollisioner mellan verklighetens sidor!
Artistnamnet ”Sternberg” hänvisar till poeten Jesper Sternberg Nielsen. Sternbergs poesi framstår som språktekniska övningar parade med samhällskritiska giftpilar. Cyborgen, det patriarkala våldet och en sorts förundran över det absurda i tillvaron lyser i eldskrift. Orden flödar i rännilar, konstruerar mekaniska världar och murar sten på sten i vårt moderna panoptikonfängelse. Ett depressivt stråk flyter likt Styx under den konceptuella bebyggelsen. Sternberg är språkvirtuos och semiotiskt prövande. Han är ironisk. Omkastningar av begrepp formulerar viktiga frågor.
Rasmus Halling Nielsen skriver en mångbottnad lyrik, vari friktioner mellan disparata element alstrar energi som alstrar mening. Nielsen är en poet som framstår som både lekfull och pretentiös, svårgenomtränglig och öppen, ojämn och högintressant. Särskilt det säregna bildspråket kräver sin läsare. Nielsen är såväl sensuell som surrealistisk och en aning magisk. Han är också metapoet.
Texten brinner.
Relationen mellan utanförskap och innanförskap, identitet och kultur, yttre och inre rörelser och ”danskheten” utgör golvet i den etiskt laddade dikt som den adopterade dansk-koreanskan Maja Lee Langvad skriver. Formellt bygger hon i detta urval upp sin observationsplats med hjälp av en serie djupt oroande frågeformulär. Texten brinner.
Ingenstans i modern nordisk poesi har jag stött på ett så smidigt filosofiskt sätt att ringa in och sätta fingret på den nordiska rasismen och främlingsfientligheten. I Maja Lee Langvads långa konceptdikt ”Hun er vred – Et vidnesbyrd om transnational adoption” hamras vreden in som ett maniskt mantra. På det följer en lång personlig redogörelse av erfarenheten av att vara adopterad, liksom en systematisk avklädning av den adoptionsindustri som bara i Sydkorea inbringar femton miljoner dollar varje år. Identitet, moral, svärta, och en sorts smärtsam humor står i centrum. Och ”Danskheten”. Och – öppet och mer dolt – Pia Kjærsgaard!
Vem är jag, vem är du, vilka är vi?
Den som är förtjust i poetiska sentenser eller aforistisk dikt bör läsa Anders Abildgaard. Utsagorna formerar sig likt existentiella remsor uppklistrade i det offentliga rummet – och det privata. Paradoxer, motsägelser, humor och rebusar mejslas ut och ställer läsaren framför de ömsom konvexa och ömsom konkava speglarna. Vem är jag, vem är du, vilka är vi? Marginalanteckningar och iakttagelser av konkreta detaljer suggererar närmast omärkligt fram en värld som är besynnerligt undflyende och fenomenologiskt minerad.
Tvivlets komplexa anatomi
Palle Sigsgaard väcker oro med sina milt ironiska och stilistiskt experimentella förmedlingar av vardagsvärlden. Vi ser oss och livet genom varandras glasögon och språkliga filter. Det nödvändiga är alltid bara ett komma i en ofullbordad mening om ontologin. I en lång dikt om en kvinna som hyser tvivel erinras vi inte bara om den danska scenpoesin, utan också och fastmer om det programmatiskt dubbeltydiga å ena sidan och det eventuellt möjliga å den andra. Det är ingen tillfällighet att Herakleitos och Parmenides får formulera den filosofiska utgångspunkten – den vi kanske måste återvända till för att på nytt kunna sterilisera våra kirurgiska begrepp. Ifrågasättandet av det nödvändiga. Det nödvändigt onödiga och det onödigt nödvändiga? Tvivlets komplexa – och ironiska – anatomi. Ordens brist på förankring i en giltig grammatik – som livets brist på fäste i stabila strukturer. Panta rei – men också hotet från motsatsen?
Illusion och science fiction
Det finns ett både metapoetiskt och ultrakonkret anslag i Theis Ørntofts relationistiskt djuplodande och socialantropologiska undersökningar. Språk, juridik, tidslighet och existens bollas fram och tillbaka över nätet som om Sharapovas tredje matchboll utgör tillvarons själva poäng. Den återhållsamma, anspända, digert tystlåtna. Det möte – den punkt – som kommer att avgöra alla beslut i det kommande livet. Livet kan förstås både som illusion och science fiction. Bilder växer och krymper och försvinner. Tsunamin är ett existentiellt tillstånd.
Analyser av det danska samhället
Samlingen. Den ekologiska helheten. Konvergensen och systemet. Se där ytterst viktiga kodord för Amelie Smiths poesi. Smith är ett språkgeni – och en filosof besläktad med ekosofiska storheter som Jane Bennet och Arne Naess. Hennes tekniskt-naturvetenskapliga utbildning ingår här även förening med hennes skrivarutbildning. Jag skall inte göra någon hemlighet av att detta är min personliga favorit i den här antologin.
Texten kretsar kring dualismen eller möjligen dialektiken mellan samling och upplösning – och också – i en numera (på gott och ont) etablerad poetisk tradition – begreppen ordning och entropi. Inte minst är Smiths bidrag dock laddat med moraliska implikationer. ”En död kropp är i spridning”. Både rent konkret och i en mer överförd bemärkelse utgör dikterna kemiska analyser av det danska samhällslivet. Celldelningens hastighet är naturlig och onaturlig och en förutsättning för barnets utveckling, samhällets uppluckring och den cancerogena populismens nej. Upprepningarna och systemtänkandet kan på en och samma gång framkalla trygghet och klaustrofobi.
Våldet smyger sig på
Etik är det i många avseenden också frågan om hos Julie Sten-Knudsen. I relationerna mellan män och kvinnor, danskar och invandrare, religion och sekularitet. Dikterna flammar upp som trädkronor eller antar ytans och sotflagans svartvita flagg. Förtrycket och den existentiella ångesten har invaderat språket som sådant. Sten-Knudsens dikt är grafiskt stark på ett betydelsebärande sätt: vi lever i eller på ett kors? Våldet smyger sig på. Livet naglas fast med sylvassa ordstift.
Relationsvåldet, närvarande hos flera av poeterna, är kanske särskilt framträdande hos Mia Degner. Men det handlar här inte alls bara om en tvåsamhets implosion, utan än mer om – som jag uppfattar det – mänsklighetens. ”Koncentrationsläger är det första ordet”. Det som får dikterna att höra ihop är upprepningarna, den rytm som skapas av varierad upprepning. I farföräldrarnas värld tar sig de hårda omständigheterna in. Ett förlopp styrs av beslut.
Asta Olivia Nordenhof lyfter fram våldet i allmänhet och våldet mot kvinnor i synnerhet. Det meningslösa som ambition. Äcklet och grymheten. Tomaten som hotar att brista – en symbol för både liv och död, möjlighet och hot. Knull, råhet, hot. Det rika pisset. ”Danskhet och all annan skit” versus handgreppets sensulla närhet och värdighet. Taktila minnen från förortsrum. Överdoser. Klassklyftor. Det finns kärlek! Nordenhof svävar språkligt runt i sin kakelbeklädda värld som en ilsken bålgeting.
Erotik och språkexperiment
Louise Juhl Dalsgaard är taleskvinna för bland annat emellanheten; ett socialt tillstånd som kan växla innebörd och tyngd som ebb och flod. Men även för den prekära balansgången mellan rätt och plikt. Likafullt, och också ställd axel vid axel med de andra, framstår hon för mig som samlingsvolymens främsta företrädare för det erotiska. En långsam dansk form av flamenco eller tango. I detta: existensens eld.
Språkexperiment kan vi beakta hos Olga Ravn. Samtidigt finns här håligheter i tillvaron som smärtar och sticker. Om än temperamentsfull och intensiv så det räcker, förefaller mig verkshöjden och textens modus operandi mindre tilltalande.
Säregen naturlyrik
Morten Chemnitz skriver en säregen form av naturlyrik, som däremot omedelbart tilltalar mig. Den handlar lika mycket om livet som natur som om naturens ekologi. Vi inbjuds att iaktta en iscensättning av vårvintriga korsvägar, och den kultur som samtidigt är natur. Vi är det vita. Vi är också och snart det gröna och vinden som vänder tillbaka från innergårdens vajande växtstänglar. Men Chemnitz dubbelexponerar också dagen i dagen och livet i livet och lövet och oss. Och varandras är vi i allt. Just denna form av naturlyrik är helt ny för mig, men inbjuder till vidareläsning. Det är som vore vi, som för övrigt hos Sternberg, inblandade i en kulturens och naturens ömsesidiga befruktning.
Yahya Hassans poesi
Antologin ”Nervsystem” inleddes med metaforiska krumbukter och humoristiska allusioner. Den avslutas med ett rasande utdrag från den numera berömde, och i förtid döde, Yahya Hassans egennamnsbetecknade debutsamling. Det är klart att Hassans dikt är stark, och starkt oroande, men ur rent poetisk synpunkt finner jag den relativt alldaglig. Däremot kan man knappast överskatta Hassans signalvärde i den litterära tiotalismkontexten i Danmark. Detta faktum sluter för övrigt den cirkel som Jonas Rasmussen påbörjade i sitt förord.
Politisk poesi
Danmark har även fortsättningsvis upplevt en spännande utveckling på poesiscenen. Poeterna har åtminstone blivit mer politiska – och politiska poeter, märk väl, inte plakatmålare, Därmed har de också fått tillträde till det offentliga rummet på ett helt annat vis än vad som tidigare varit fallet.
Det jag upplever vara kännetecknande för lyriken i ”Nervsystem” är att det ironiska inte längre utesluter det allvarliga – eller tvärtom. Postmodernismen, i renodlad bemärkelse, har varit haft betydelse, men kan inte upprätthållas längre. Det utesluter inte att man kan använda ironi, humor och sarkasm i sina verk. Tvärtom kan samma verk – det tycker jag att man kan se hos till exempel Theis Ørntoft – både inta den postmodernistiska positionen och en allvarlig, akut position samtidigt.
Många av de poeter vi talar om nu har vuxit upp i en tid då välfärdsstaten håller på att avvecklas. Man börjar se människor falla ut ur trygghetssystemen, och det är väldigt våldsamt. Solidariteten har varit dalande generellt i Danmark. Speciellt i det offentliga samtalet, och särskilt för dem som är ekonomiskt utsatta eller inte tillhör den homogena gruppen. Allt detta får det etiska att framträda tydligare – och mycket tydligare än i Sverige, även om viss politik smugit sig in även här. Att skriva politisk poesi kan emellertid vara riskfyllt. Om gestaltningskraften försvagas utöver en viss gräns töms politiken på poetisk vigör och poesin kan falla in i ett svart hål.
Varför har poesin kunnat blomstra?
En viktig grund till att den unga litteraturen kunnat blomstra i Danmark är för övrigt den starka och levande litterära uppläsningstraditionen. En annan är förlagspolitiken. Gyldendal ger ut väldigt många fler debutanter än Bonniers, och rätt många fler diktsamlingar.
Redan 1987 slog Ragnar Strömberg fast att hans urval ”har det gemensamt att de är sinsemellan mycket olika.” Skillnaden nu är väl att poeterna är ännu mer olika. Och att de danska poeterna utmärker sig mot sina svenska kolleger främst genom att vara mer konkreta än abstrakta. Metaforerna som används är djärva, hisnande, uppkäftiga. Den chockerande direktheten fanns redan på 80-talet, bland annat i Strunges rapporter från psykoser. Här skrivs det uttryckligen och explicit om det privata, om sex, svett, blod, toalettbesök, sjukdomar, gränslösa erfarenheter – kort sagt: om liv. I sammanhanget kan också nämnas en ung och arg poet som Amina Elmi som slog igenom 2023 med ”Barbar [Tavshedens objekt]”.
2000-talets digitala genombrott
Under det tidiga 2000-talet föddes onlineplattformar som förändrade hur dikter publicerades och delades. Digtsamleren blev en samlingsplats där både etablerade och nya röster kunde nå en publik direkt på nätet. Initiativet, drivet av David A Jensen och Michael Juhl Svendsen, har sedan starten främjat och utvecklat dansk poesi genom att presentera tio fasta skribenter samt en rad gästpoeter som kontinuerligt publicerar nytt material.
Nyckelpoeter och stora genombrott
Pia Tafdrup och ”Sansekvintetten” (2012–2022)
Pia Tafdrup, en av sin generations mest inflytelserika poeter, avslutade 2022 sitt storverk ”De fem sanser” med samlingen ”Beröringen av hud”. Varje band i kvintetten undersöker en mänsklig känsel – från ”Smagen af stål” till ”Lyden af skyer” – och demonstrerar hur kroppen blir diktens centrala lins mot omvärlden. Jag har tidigare skrivit utförligt om den här i Opulens.
Yahya Hassan: självbiografisk upproriskhet
När Yahya Hassan debuterade 2013, skakade hans råa, självbiografiska stil den danska litteraturen. Hans dikter om uppväxt, utanförskap och identitet blev en omedelbar snackis och förde in stark sociopolitisk kritik i lyriken. Den ofiltrerade tonen har inspirerat en hel generation att se poesin som ett forum för uppriktigt politiskt engagemang. Yahya Hassan dog för övrigt 2020.
Haidar Ansari och institutionsblicken (2022)
Med ”Institutionaliseret” (2022) tecknar Haidar Ansari en berättelse om att växa upp i det danska institutionslandskapet. Hans dikter skildrar knivskarpt hur fängelsemiljöer, sociala strukturer och gängkoder sammanvävs med en ungdoms sökande efter identitet. Ansaris debut har hyllats för sin ärlighet och samhällskritik. I år (2025) kom så en uppföljning i form av boken ”Normaliseret” som är en långdikt om kontrasterna mellan miljön han växt upp i och de finkulturella rum han nu fått tillgång till.
info@opulens.se
