SOCIALPOLITIK. En hållbar arbetssituation är ett måste om den nya socialtjänstlagen ska fungera som tänkt. Det anser socionomerna och forskarna Sara Hultqvist, Katarina Hollertz och Lisa Norén. De efterlyser därför insatser för förbättrade arbetsvillkor.

Inlägget publicerades ursprungligen i Sydsvenskan den 11 juli 2025. 

En kunskapsbaserad socialtjänst kräver en hållbar arbetssituation

Den höga personalomsättningen i socialtjänsten är ett problem. Det vittnar både medarbetare och medborgare om. Problemet visar sig i att den kunskapsbaserade verksamhet som den nya socialtjänstlagen föreskriver blir omöjlig att realisera när stora delar av personalstyrkan ständigt består av personer som är nya på jobbet. En hållbar socialtjänst kräver en organisation där socialarbetare stannar kvar och fördjupar sina kunskaper och förbättrar verksamheten lokalt. Bristen på personalkontinuitet omöjliggör relationsarbete och hindrar en utveckling där socialtjänsten bedrivs i linje med vetenskap och beprövad erfarenhet.

Socialtjänstlagens fundament

Den 1 juli i år trädde den nya socialtjänstlagen i kraft – i vilken det slås fast att socialtjänstens verksamhet ska vila på vetenskap och beprövad erfarenhet, och att arbetet kontinuerligt ska följas upp och utvecklas. Det handlar inte längre bara om goda intentioner utan om lagstadgade krav – socialtjänsten ska vara kunskapsbaserad. Redan när regeringen våren 2017 beslutade om en översyn av socialtjänstlagen gavs direktivet att en reformerad socialtjänst skulle bidra till ”social hållbarhet med individen i fokus”. Ambitionerna om en socialt hållbar socialtjänst finns med i den nyligen ikraftträdda lagen.

Hög personalomsättning

Idén om en socialt hållbar socialtjänst måste kopplas till hållbarhet i organisationen, i det här fallet hållbarhet i relation till socialtjänstens personal. Forskning visar att hög personalomsättning påverkar både de som vänder sig till socialtjänsten och personalen negativt. Arbetsmiljö och verksamhetskvalitet hänger ihop. För att socialtjänsten ska kunna baseras på kunskap krävs viss personalkontinuitet.

Fackförbunden SSR och Vision som organiserar personal i socialtjänst publicerade förra året rapporter som visade på problem förknippade med den höga personalomsättningen.

I några kommuner var personalomsättningen över 50 procent. Från chefshåll konstaterades att andelen socialchefer som tyckte det var svårt att rekrytera socialsekreterare ökade från 35 procent till 77 procent mellan år 2020 och 2023. Med sådana förutsättningar är det omöjligt att bygga en långsiktigt hållbar verksamhet. En socialtjänst som vilar på vetenskap och beprövad erfarenhet är orealistisk att förvänta sig, när de få erfarna socialsekreterarna utöver att hantera ett stort antal ärenden också måste ägna sig åt att ständigt introducera nya kollegor.

Att människor byter jobb behöver inte i sig vara ett problem. Problem uppstår när det sker så frekvent att kunskapsackumulation omöjliggörs och allianser mellan socialarbetare och medborgare som söker stöd raseras.

ALLA har slutat!

I socialtjänsten, där relationen mellan medborgaren och socialarbetaren är det viktigaste verktyget, får hög personalomsättning konsekvenser för kvaliteten på arbetet. I våras publicerade Catharina Eriksson en stark text i nättidskriften Socialpolitik där hon talade utifrån egen erfarenhet: 

”En gång till, sa jag till mina två nya socialsekreterare på vuxenenheten, en gång till ska jag be om hjälp och kämpa. En sista gång, sen orkar jag inte mer.

Förutsättningarna, om man ska lyckas, är ju att man är ärlig i sina avsikter. Kan man tycka.

Man ska tala ut om allt. Diskutera. Komma fram till saker. Planera, ut bland folk, vara socialt anpassad, ta för sig, jobba! You name it. Möten, möten, möten.

En förutsättning till som faktiskt är av vikt, är att människorna man planerar sitt liv med är kvar. Kan man också tycka.

Det var också ett av mina krav, när jag återigen bestämde mig för att starta kampen för en förbättring av min situation.

ALLA har slutat!” 

Hur ska personalen förmås stanna kvar?

Frågan om arbetsvillkor borde vara en självklar del i en ny reformerad socialtjänst. Hög personalomsättning försvårar kunskapsutveckling. Omvänt borgar viss personalkontinuitet för en organisatorisk minnesbank och att utvecklingsarbete som förankrats kan fortskrida och fördjupas utan att gång på gång behöva starta om. Och, personalkontinuitet bäddar för att det centrala verktyg som relationen utgör i socialt arbete kan användas effektivt och integreras med den kunskap som finns och förvaltas i organisationen. 

Hur personalen ska förmås stanna kvar kan med fördel undersökas genom att prata med de socialsekreterare som känt sig nödgade att sluta, trots att de gärna vill arbeta i socialtjänsten. Vad hade de behövt för att fortsätta?

Viktiga kriterier

Vi vet redan en hel del om vilka faktorer som är viktiga. Rimlig ärendemängd, stöd från kollegor och ledning, mandat och möjlighet till kompetensutveckling är lågoddsare till svar. Addera en genomtänkt och grundlig introduktion för nyanställda och ett tydligt mentorskap där erfarna kollegor vägleder nya – det är avgörande för att både förankra befintlig och utveckla ny kunskap. Med dessa insikter och föreslagna insatser skulle vi kunna ta viktiga steg mot en socialt hållbar organisation, där socialtjänsten verkligen kan bedrivas i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet.

Sara Hultqvist, socionom, docent i socialt arbete och lärosätesambassadör för Lunds universitet i Forskarskolan för Yrkesverksamma i Socialtjänsten

Katarina Hollertz, socionom, docent i socialt arbete och lärosätesambassadör för Göteborgs universitet i Forskarskolan för Yrkesverksamma i Socialtjänsten

Lisa Norén, socionom och doktorand i Forskarskolan för Yrkesverksamma i Socialtjänsten, Lunds universitet