SÅNGFESTIVAL. Arne Melberg har besökt den stora estniska sångfestivalen Laulupidu i Tallinn. Den har djupa historiska rötter och är tillika ett inslag i Estlands upprustning och försvar. En nationell manifestation. Här följer hans rapport.
Sångfestival vart femte år
Laulupidu, den estniska sångfestivalen, avhålls vart femte år. Vi var där som åskådare för fem år sedan och nu i år igen när den kulminerade den första helgen i juli.
På lördagen kunde vi följa hur körerna marscherade från Frihetstorget i Tallinns centrum ut till sångarstadion som ligger i utkanten. 11 000 dansare hade gjort sitt dagen innan, nu var det körer från hela Estland och hela världen, sammanlagt runt 32 000 sångare, som samlades för att sedan sjunga lördag och söndag.
Den estniska diasporan
Den estniska diasporan är omfattande: många har fördrivits och många flydde, särskilt hösten 1944 då Sovjet-trupperna marscherade in och esterna fruktade en upprepning av de deportationer som gjorts förra gången, 1941. Det skulle visa sig vara en helt berättigad fruktan: deportationer skedde i stor skala fram till början av 1950-talet.
Bara till Sverige flydde minst 30 000 ester och självfallet finns det ättlingar som bildat de svensk-estniska körer som nu vandrade ut mot sångarstadion.
Samlad sång
Det regnade i stort sett hela tiden men det verkade inte påverka humöret det minsta: plastkapporna täckte nödtorftigt folkdräkter och festkläder. Orkestrarna spelade, deltagarna hejade och sjöng och viftade med estniska flaggor och vi som gick vid sidan av hejade tillbaka.
Utmarschen tog väl uppåt sju timmar och till slut hade alla sångarna äntrat tribunen och publiken – ungefär 80 000 – samlats på bänkarna och i grässlänten. Elden tändes i tornet intill, presidenten höll ett litet tal, orkestern stämde upp och alla – 110 000 människor – sjöng nationalsången. Resten av kvällen och dagen därpå växlar mindre körer och ensembler med varandra varefter allt mynnar ut i samlad sång – denna gång en jublande final under ledning av den avhållne legendaren Neeme Järvi.
Sångfestival med 150 års historia
Den första sångfestivalen ägde rum för 150 år sedan. Den var ett led i det nationella projektet: att hävda det estniska språket och de estniska traditionerna gentemot den ryska överheten. Under nästa ockupation, nu under sovjetisk regim, tolererades festivalen men man tillät inga nationella sånger. Det var ett förhållandevis lindrigt inslag i russifieringen: ester deporterades och ryssar flyttade in, ryska påbjöds om officiellt språk, också i skolorna, och landet styrdes av partiet. Men sången levde:1989 inleddes den ”sjungande revolutionen” och några år senare var Estland återigen fritt. Den första sångfestivalen efter frigörelsen var jublande: nu kunde man återigen sjunga de fosterländska sångerna.
En nationell manifestation
Sångfestivalen är en nationell manifestation: en stor del av Estlands befolkning samlas på en liten yta under några dagar för att sjunga tillsammans. Nationell yra utmärker också exempelvis Norges 17: e maj och Frankrikes 14:e juli. Men det är bara i Estland som folket sjunger! I år var denna nationalism mer påfallande än någonsin, vilket förstås betingades av närheten till den stora och hotfulla grannen.
Alla minns upptågen kring ”Bronssoldaten” 2007: statyn skulle flyttas och ryssarna tog tillfället i akt att sända in busslaster med ungdomar – de kallades redan ”Putin-jugend” – som skränade på Tallinns gator i några dagar. Också i dag, inte minst i dag, kan man föreställa sig att Putin deklarerar att Baltikum ”egentligen” är ryskt och att han måste sända in trupper för att skydda och befria den ryska befolkningen. Ja, den ”hybrida” krigföringen pågår redan och stridsplanen cirklar kring den ryska ”skuggflottan”.
Närmare en tredjedel av Estlands befolkning är rysktalande – ättlingar till dem som skeppades in på 1950-talet. De flesta verkar inte så ”ryska” att de stödjer det ryska anfallskriget i Ukraina och många har lärt sig estniska men åtskilliga lever i enklaver och håller sig till ryska medier. Samtidigt har esterna skärpt tonen: man kräver estniska för medborgarskap och har gjort estniskan obligatorisk i skolorna – ungefär som ryskan under ockupationen – och man rustar, mentalt och militärt.
Sångfestivalen är därmed ett inslag i denna kombination av upprustning och försvar. Den skiljer sig från alla andra varianter av upprustning som jag känner till: den sjunger. Den välkomnar och inkluderar. Den är en fest som trotsar allt.
info@opulens.se
