JULFIRANDE. ”Det har i efterhand blivit just den jul vi minns bäst och ur vilken vi kan ösa tankar om andlighet, skörhet och tacksamhet.” Jesper Nordström minns en jul som inte blev som alla andra jular.
Nu har väl de flesta av oss ätit sig allt närmare en kärlsjukdom igen. Tillåt mig axla Grinchen-manteln, hytta med käppen och påtala att vår tids jul- och nyårsfirande har ytterst lite att göra med ifyllande av Exceldokument och luftkonditionerade kontor. Det vill säga att det faktiskt krockar med både sans och förnuft.
Och apropå det moderns livets förhållande till julen kan man undra om det en slump att vår moderna jul är en konstruktion från det sena 1800-talet? Som om den tidens ofattbara acceleration med tunnelbanor, ånglok, experiment med flygmaskiner, kallt elektriskt ljus i stället för gaslyktor måste motas lite med levande ljus och gran.
På frågan om varför Oscar Wilde, som den fräna och kvicka satiriker han var, vurmade för kyrkan svarade han såklart aforistiskt att ”i vår upplysta tid har vi inte råd att förlora ytterligare ett mysterium”.
Mammas närmaste vän låg för döden i skelettcancer.
I och med vårt glöggindränkta och sockerstinna julfirande har mysteriet svårt att göra sig gällande. I alla fall om vi avser en viss ödmjukande och överväldigande upplevelse av hur tillvarons förunderliga immanens går rakt genom huden.
Den sortens upplevelse kom till oss Nordströmare i överflöd julen 2018. Mammas närmaste vän låg för döden i skelettcancer. Pappas alla ålderssjukdomar började göra sig gällande. Det syntes att den gamla vithåriga kämpen, med en bakgrund som inkluderade fiske, svartkrutsskytte, segling och att ha byggt en egen bil, inte längre var den Hemingway han alltid identifierat sig med.
Vårt besök på hospis i cancerns slutskede var lika inbjudande som en scen ur ”Chernobyl”; smutsgula tegelväggar, flimrande lysrör och därtill ett obehagligt gröngult sken över firmamentet. Det sistnämnda var ett fenomen som prosaiskt nog visade sig bero på Gunnar Perssons enorma växthus med artificiellt solljus.
Mamma gråter dock inte, hon häver upp ett mörkt bullrande gapskratt i allt detta elände.
Men det slutar inte där. Väl hemma stapplar far i väg med rullatorn till toaletten och hinner inte riktigt ända fram. Äckelmagat svabbande av golv följer och just den här dagen bestämmer sig också spisen, en Electrolux lyxmodell från1976, för att ge upp. Mamma gråter dock inte, hon häver upp ett mörkt bullrande gapskratt i allt detta elände.
Där i bristen och de akuta problemen föds den verkliga krisen och skörheten som blir prerekvisit för en jul i sant empatisk kristen anda. Mammas vän är som nämnts döende. Pappas morgonrock luktar verkligen, minst sagt, illa. Det blir, av förklarliga skäl, ingen varm mat denna julafton. Den hulda modern serverar därför råkost i något slags vag jultappning: strimlad rödkål, majonnäs, mandarinklyftor, kanel.
Där sitter vi så med varsin kall men nyttig tallrik med något slags tyst fundering: ”Alltså vad är det här egentligen?”
Det har i efterhand blivit just den jul vi minns bäst och ur vilken vi kan ösa tankar om andlighet, skörhet och tacksamhet. De stora julbordsexcesserna och friktionsfria jular som kommit och gått i ett pärlband har vi däremot svårt för att skilja från varandra.
jesper.nordstrom@opulens.se
