FILM. Filip Hallbäck har sett Dag Johan Haugeruds film ”Sex” och uppskattar både det filmiska hantverket och tematiken om uppluckrade könsroller. Ändå finner Hallbäck att något saknas och ger filmen en stark trea i betyg.
För den svenska publiken blev den norske romanförfattaren och filmskaparen Dag Johan Haugerud ett känt namn med filmen Barn (2019). Nu är han tillbaka med den första delen av sin sex, drömmar, kärlek-trilogi.
Sex handlar om två sotare, välspelat av Jan Gunnar Røise och Thorbjørn Harr, som genomgår krisartade upplevelser som förändrar deras syn på identitet, sexualitet och maskulinitet. Den ene har haft en återkommande dröm om att David Bowie ser honom som kvinna och han vet inte hur han ska tolka denna dröm, den andre har haft ett sexuellt möte med en manlig kund och berättat om det för sin fru (Siri Forberg), som blev alldeles chockad.
Den här underhållande handlingen utspelar sig i utkanterna av Oslo, där vi får blicka ut över lyftkranar bland höghusen. Men det är inte bara staden som präglas av nybyggnation, det gäller även de heterosexuella äktenskapen.
Haugerud tycks ha en viss fäbless för stillastående kameravinklar och verkar ha hämtat viss inspiration från den amerikanska independentfilmens pionjär John Cassavetes verklighetstrogna berättande, renat från metaforer och konventionell dramaturgi, vilket skapar en känsla av oförutsägbarhet. Vissa scener är långa, men aldrig någonsin tråkiga. Vissa scener är som att kika in genom ett nyckelhål, där vi som åskådare får ta del av högklassig dialog som driver handlingen framåt.
Vad jag saknar i den här filmen är lite mer aktörskap från den ena hustruns sida, alltså frun till den man som hade sex med en annan man. Nästan så att jag hade önskat att hon kom med något avslöjande ur sitt eget liv och kanske till och med visade förståelse.
Om man jämför med komedifilmen Humpday (2009), som handlar om en heterosexuell man som vill spela in en bögporrfilm med sin barndomskompis för att visa den på en konstvideofestival, så visade flickvännen där en kärleksfull förståelse för sin pojkväns ganska excentriska vilja. Jag minns inte ordagrant vad hon sade, men det var något i stil med ”jag vill inte att du går runt och lever med en massa outlevda begär”.
Något liknande hade jag gärna velat se hos hustrun i Haugeruds film, så att även hon kunde växa som karaktär både som subjekt och i relation till filmens tema om frihetsskapande uppluckring av traditionella könsroller, samt förändringar i synen på kärlek och lojalitet. Jag ger därför den här filmen en stark trea i betyg.
info@opulens.se
