PROSA. Gregor Flakierski har läst romanen ”Översten sover inte” av Emilienne Malfatto och finner att det är en koncis och bitvis vacker prosa men anser att helheten blir för abstrakt.
Översten sover inte av Emilienne Malfatto
Övers: Marianne Tufvesson
Norstedts, 2023
I ett land pågår ett krig, oklart om det är försvarskrig, anfallskrig eller inbördeskrig. Landet är fiktivt, abstrakt, det kan vara vilket land som helst eller inget alls. Dit kommer Översten, han är ”Specialist”, en eufemism för tortyrexpert.
Tortyr benämns givetvis inte heller vid sitt rätta namn utan som ”Arbete”. Båda de begreppen är varken abstrakta eller påhittade, de är hämtade direkt från den franska kolonialismens högst verkliga vokabulär.
Landet styrs av en Diktator, som störtade den förra diktatorn. Alla som arbetade åt den föregående makthavaren, jobbar nu lojalt åt den nuvarande, och låtsas som ingenting. Det gäller också Översten, även om han hyser ”misstro mot utbytbara makthavare”, men ”Ingen talar högt om det som alla tänker tyst”.
Översten har under sin bana som Specialist undan för undan förlorat förmågan att sova, till slut kan han inte sova alls, utan drabbas av ett livstidsstraff av minnen och mardrömmar.
Hans närmaste chef Generalen lever isolerat, spelar schack med sig själv och tappar successivt kontakt med verkligheten.
Också den yttre världen upplöses i en grå dimma, solen går aldrig upp och allt blir totalt overkligt.
Den unga franska författaren Emilienne Malfatto, som 2021 belönades med Goncourt-priset för bästa debutroman, skriver en koncis prosa, det är mycket substans med få ord, mycket effektivt och bitvis riktigt vackert.
Varje kapitel inleds med en berättande dikt, vars syfte jag har svårt att förstå, det blir bara övertydligt och pekpinneaktigt.
Och Översten, Landet, Staden och Kriget förblir abstrakta, tömda på varje förbindelse med den grymma realitet romanen vill skildra. Det som kunde vara vem som helst var som helst blir till ingen alls ingenstans.
Synd på en bra idé.
info@opulens.se
