MUSIK. Efter julfirandet insåg jag att Nyårskonserten från Wien faktiskt är det mest andliga vi har kvar i offentliga sammanhang. I alla fall om man med detta menar något slags stram fokuserad närvaro. Jag vågar inte tänka på vad Jesus hade sagt om det sorglustiga tingeltangel som julen förvandlats till. Poängen är att det faktiskt bara är en gång om året vi får inblick i de aristokratiska rummen i Wien och drömma lite om kristallkronor och långklänningar.
Traditionen erbjuder en annanhet att längta till, men även en viss uppfodrande stramhet vi alla behöver. Detta i ett tidevarv präglat av sociala mediers sockerchock dygnet runt. Det är detta konstanta spektakel Melodifestivalen blivit en del av nu, ”hela Sveriges Mellofest”, och vi är trötta på det. Trötta på att det blivit en arena för enbart positionerande och drama. Melodifestivalen som från början var närmast en eftergift från Sveriges strängt mästrande public service. ”Nå, svenska folket kan väl få lite sockrig skärmtid.”
På Eurovisionsnivå var tanken att det skulle samla och överbrygga ett Europa som mindes åren 1939-1945. Kanske dags för Sveriges Television att komma ihåg detta och lära av Nyårskonserten? Kostym eller långklänning! Melodin och sångrösten i fokus! Det är nämligen en känd paradox att möten och överbryggande aktiviteter sker bäst inom ett visst ramverk. Ja, jag vet det är överdrivet att associera till gudstjänst men tänk på den psykologiska aspekten. Som det är nu ser vi snarare en negativ kulmen på vår samtid; en gräll och polariserad apcirkus.
JESPER NORDSTRÖM
