TV-SERIE. Charlotte Wiberg har sett SVT:s nya serie ”Gaslight” men är besviken över hur fenomenet gaslighting gestaltas. Hon tycker att en ung publik förtjänar mer välgjord och seriös dramatik.
SVT:s intressanta serie Gaslight, om det där problemet med psykisk manipulation som intressant nog kommit att alltmer ingå i vår vardagsvokabulär och användas även om fenomen utanför parrelationer, gör mig ganska besviken. Serien riktar sig tydligt till en ung publik på ett sätt som får den att kännas ganska banal. Behöver unga vuxna, som det handlar om, egentligen adresseras på ett särskilt sätt, ett sätt man kan kalla för drama light, där den beska medicin som är seriens otäcka ämne, serveras ihop med lite party party, häng i skönt kompisgäng och oändligt mycket hångel (har ni tänk på hur trist det är med långa hångelscener, inget händer utom de smackande ljuden) på ett otroligt stereotypt sätt?
Huvudpersonen Nora lever på en soffa i en lägenhet tillsammans med två vänner. Den ena av dem, Charlie, är den typiska queera sidekick-karaktären som mest verkar vara till för att göra livet lite bättre och roligare för sina strejta vänner.
Det är en massa drickande och hängande runt på banalt ungdomligt sätt, och Nora både får sitt hjärta krossat och blir ratad av den folkhögskola hon vela studera journalistik på. Perfekt läge för en manipulativ psykopat att steppa in och verka vara lösningen på hela hennes liv men i själva verket förstås vara den riktiga mardrömmen.
Relationsdramer om fysiskt och psykiskt våld är så att säga alltid relevanta, och Gaslight fungerar hyfsat rent pedagogiskt genom att visa varningssignalerna – att Simon, som psykopaten heter, går fort fram, är mån om att rå om henne för sig själv hellre än kompisumgänge, insisterar på att få filma henne i sexuella poser etcetera. Sen kommer stora terrorn med en gång och jag saknar det där mer subtila underminerandet av någons tilltro till sig själv som åtminstone jag associerar med begreppet gaslighting.
Den sista tredjedelen är den starkaste, där är dramatiken stark och Simon blir en mer utvecklad, intressant (och skrämmande) karaktär.
Den som vill se en mindre grovhuggen dramatisering av rent psykisk misshandel, där huvudpersonen närmast gaslightats sönder, kan i stället se filmen Alice, Darling på HBO. Eller varför inte gå till originalet, om ni kan få tag på det? Filmen Gasljus med Ingrid Bergman och Charles Boyer. På YouTube finns en tidigare brittisk film från 1940 som bygger på samma pjäs som 1944 års Gasljus. Också den heter Gaslight. Jag tror ska ge den en chans.
charlotte.wiberg@opulens.se
