Helgporträttet: ”Boken slog ner som en bomb i välfärdssverige”

KLASS. Nina van den Brink vann årets Augustpris för bästa fackbok, med biografin ”Jag har torkat nog många golv” om Maja Ekelöf. Jenny Wickberg fick ett samtal med henne om städerskan som blev författarinna, klassresor, folkbildning och en abort som räddade liv.

Ditt intresse för Maja Ekelöf startade med att du såg ett foto på henne och tyckte att du kände igen något från din mormor. Berätta?

– Jag läste hennes bok,”Rapport från en skurhink” och började googla på vem Maja Ekelöf och fick se ett foto där hon tittar på fotografen med trotsig blick. Jag kände igen blicken från min mormor. Maja Ekelöf och min mormor hörde till samma generation, hade samma yrke och samma förutsättningar. Det som skilde var att Maja Ekelöf blev en person som skrev insändare och deltog i demonstrationer, något mormor aldrig hade gjort. Jag blev nyfiken och ville veta var hon fick sin kraft ifrån.

Maja Ekelöfs gick från att vara en okänd städerska till att vinna en förlagstävling och hamna i strålkastarljuset. Vad kände du till om hennes historia innan du började arbetet med din bok?

– Jag visste att hon var en ensamstående fembarnsmamma som slitit hårt, var väldigt trött och som vann en romantävling med sin dagbok, och sedan blev jätteberömd och tjänade pengar. Det är en otrolig historia, men när den berättas som en askungesaga blir den samtidigt förminskande. Då låter det som om hon bara halkade in, som av en slump.

I boken lägger du in korta beskrivningar av din egen släkthistoria, både din mormor och mormorsmor var städerskor. Har arbetet med biografin förändrat någon i din syn på var du själv kommer ifrån?

– Jag har fått större förståelse för hur man kan sitta fast i sina omständigheter. Trots att Maja Ekelöf hade kraften och viljan så var hon över 50 år innan det blev möjligt för henne att kunna uttrycka det hon hela livet hade känt.

En koppling mellan era släkter är städning, något som inte så ofta beskrivs i litteraturen men som har varit av stor betydelse för många kvinnors liv. Din mormor flyttade från Finland till Sverige och fick jobb som städerska. Du skriver att det för henne var ett liv i lyx.

– Hon kom hit 1971 eller 1972 och kunde flytta in i en miljonprogramslägenhet, där allt var helt nytt och med lättstädade plastgolv,  rinnande varmt och kallt vatten. Mormor kom från trästaden i Borgå. Idag är det ett medelklasmecka som står på tur för att komma med på Unescos världsarvslista, men då var det bara fattiga arbetare som bodde där. Mormor hatade svårstädade trägolv och tyckte det var galenskap när människor rev bort plastmattorna.

Hur såg din egen uppväxt ut?

– Vi bodde först i Stockholm men flyttade till en by utanför Söderhamn, när min styvpappa fick jobb på sulfitfabriken. Vi bodde i ett hus som alltid var skinande rent och doftade gott. När jag skulle börja åttan skildes de och mamma och jag flyttade till en lägenhet i Söderhamn, och mamma fick jobb på LM Ericssons fabrik. Hon städade också, men det var senare.

I din research ingår att du har pratat med Majas fem barn. Vad var deras reaktion när du kontaktade dem?

– Jag ringde först den äldsta sonen, som blev glad och berättade mycket. När jag återkom två veckor senare för att fortsätta intervjun hade han pratat med sina syskon, som inte ville medverka. Isen bröts när jag släktforskade och fick fram gamla brev, och kunde berätta saker om deras släkt som de själva inte kände till. Alla blev positiva och till sist fick jag Maja Ekelöfs kvarvarande dagböcker. Det kändes överväldigande.

Hur länge har du levt med Maja Ekelöf-berättelsen?

– I fyra år. Jag fick idén redan när jag läste hennes bok och skrev till Norstedt för att fråga om de var intresserade. De ville först se en synopsis och två provkapitel innan de bestämde sig. Jag jobbade som anställd då och det tog mig ett år att få fram det. Senare sade jag upp mig, för att hinna skriva klart.

I både din och Maja Ekelöfs släkthistoria är det personer som gör klassresor. Vad ser du som viktigast för de förändringar som hon och dina förfäder gjorde för att skapa bättre livsförutsättningar för sig själva och sina barn?

– Klassresa är ett komplext begrepp, som både kan handla om utbildning, att tjäna pengar och kultur. En person kan börja tjäna pengar men där det tar tio, femton, tjugo år innan kulturen hinner ikapp. Boken gjorde att Maja Ekelöf började tjäna pengar och fick en plattform, men hon höll fast vid sitt tidigare liv och fortsatte känna sig som en bluff.

Handlar det inte också mycket om mod, att våga kliva fram?

–  Verkligen. Men om man inte har sett någon i släkten visa att det går, är det svårt att tro att man kan vara någon annanstans än på botten. Det behövs förebilder.

Vikten av folkbildning är en av de saker jag slogs av när jag läste din bok. Den har varit så avgörande för både enskilda personer som Maja Ekelöf och för nationen Sveriges utveckling från fattigland till välståndssamhälle. Är det något vi har börjat glömma betydelsen av?

– Att de nu ens tänker tanken att försämra villkoren för folkhögskolor och bildningsförbund är något som gör mig fruktansvärt upprörd. Folkbildning är något det här landet har levt högt på, och som gör att vi har en arbetarklass som kunnat läsa i några hundra år. Det är tack vare folkhögskolorna och komvux som den som missar gymnasiet får en chans till.

Maja Ekelöfs skrev manuset på sin vinnarroman på stulet papper och tjuvlånade skrivmaskiner. Trots att hon under en period hade sju jobb samtidigt och arbetade under sin semester så fick hon inte livet som ensamstående fembarnsmamma att gå ihop. Socialbidrag hjälpte ibland men hon är samtidigt kritisk till att en arbetande människa ska behöva tigga för att få ihop till sin försörjning.

– Boken, där hon beskriver sitt liv, slog ner som en bomb i välfärdssverige. Många var övertygade om att de levde i en tid när det inte längre fanns människor som inte kunde försörja sig, trots att de gjorde allt rätt och arbetade, var plikttrogna, plockade bär och snålade. Maja Ekelöf visade att människor som hon fanns. Det var många i Sverige som var rusiga av framgång då, och som trodde att allt gick framåt.

Ser du likheter mellan Maja Ekelöfs situation då och villkoren för många i dagens nya underklass, de lågutbildade flyktingarna?

– Verkligen. Att hjälpa den gruppen att hitta till folkhögskolorna är ju en satsning man hade velat se. Det finns också paralleller mellan Maja Ekelöfs problem med försörjningen, och dagens prekariat med människor som får hanka sig fram på osäkra och dåligt betalda småjobb.

Trots egna svårigheter var hon passionerat intresserad av vad som hände i omvärlden och deltog aktivt på olika sätt. Tror du att det omvärldsintresset var typiskt för hennes tid, eller hade en Maja Ekelöf idag tänkt på liknande sätt?

– Hon var påverkad av sin tid och hennes politiska engagemang vaknade i samband med att 68-rörelsen växer fram. Idag har vi en högervåg, på samma sätt som man hade en vänstervåg då, och människor är inte så kollektivt orienterade. Men vi har samtidigt klimatsidan, där ett starkt uppvaknande är på gång. En Maja Ekelöf idag kan finnas, men hade fokuserat på andra frågor.

Du citerar ett brev som Maja Ekelöf skrev till Vilhelm Moberg, där hon säger sig vara tacksam över att författare finns för ”genom Era böcker får man känna att man är en människa med tankar, och inte bara en arbetsmaskin i detta effektiva välståndsland.” Vad tänker du kring det citatet?

– Mötet med 1900-talets arbetarförfattare blev avgörande för Maja Ekelöfs utveckling, där hon kunde läsa om en verklighet hon kände igen sig i. Det är tydligt hur hon vänder sig mot författare på ett nästan religiöst sätt, som om de var upphöjda. I slutet av sitt liv fick hon själv sådana brev,  från utslitna kroppsarbetare som kände sig sedda genom hennes bok. Det är rörande att se.

Maja Ekelöf är nyskild när hon inser att hon är gravid med tvillingar. Hon är en redan sliten lågutbildad fembarnsmor med osäker inkomst. Hon fick kämpa för att få göra en abort och blev anklagad för att vilja mörda sina barn. Vad tror du hade hänt i hennes och hennes redan födda barns liv om hon inte fått avbryta den graviditeten?

– Hon sade själv att hon inte hade överlevt utan aborten, och att hon med den räddade livet på de fem barn hon redan hade. Hon kände sig jagad av de sociala myndigheterna och tog emot mindre hjälp än hon hade rätt till, av rädsla för att de skulle hitta något de kunde kritisera henne för. Det var redan svårt att klara fem barn, och sju hade blivit för mycket. De hade sannolikt tagit i alla fall några av barnen från henne.

Din biografi är en av flera böcker under senare år som lyft fram bortglömda kvinnor, med intressanta livsöden. Är det något i vår tid som gör att sådana historier nu börjat komma fram?

– Det har varit en lång våg, som startade redan under 70-talet och som steg för steg har ökat under de decennier som gått. Det är de biografier som borde ha kommit ut under 1900-talet som aldrig skrevs då, som nu kommer. Det finns ett stort sug efter dem.

Du sade upp dig för att få tid att skriva klart biografin om Maja Ekelöf. Nu är boken klar. Vad händer i ditt liv framöver?

– Det är en bra fråga. Jag frilansar och är ute på turné på biblioteken och pratar om min bok. Men jag planerar också för en ny bok, där det finns fler intressanta kvinnor att lyfta fram. Jag har några i åtanke.