Helgporträttet: “Jag går runt och letar efter ett vapen som fungerar”

KAMP. För ett år sedan limmade konstnären Ella Tillema fast sig på Växjö flygplats landningsbana i en klimatprotest mot statliga subventioner till inrikesflyg. Nu har dom kommit och Elin Stadenberg fick en pratstund med Tillema om bland annat det orimliga med fängelsestraff för civil olydnad, nödvändigheten av antikapitalism, och om att förstå sin omvärld genom konsten.

Det var för lite mer än ett år sedan som du och Björn Paxling utförde en klimataktion där ni limmade fast er på Växjö flygplats landningsbana, vad gick den ut på?

– Den gick ut på att lyfta frågan om subventioner till flygbränsle och flygplatser, inriktat på inrikes flygande. Vi ville påpeka hur pass orimligt det är att resa inrikes när vi har tåg och buss som alternativ. Och hur orimligt det är att det är så himla billigt att flyga och så dyrt och komplicerat att resa på andra sätt.

Vad hade ni hoppats på att ni skulle uppnå med aktionen?

– Man drömmer ju om att världen ska förändras på något sätt när man gör en sådan här sak, vi vill prata om det här mer. Jag tror inte att folk är medvetna om hur mycket staten betalar för att vi ska kunna flyga billigt, flygbränsle betalar inte någon koldioxidskatt. Under pandemin tillsköt man SAS flera miljarder för att de skulle kunna fortsätta sin verksamhet. Om en verksamhet inte går runt så finns det väl ingen anledning att försöka hålla den vid liv, särskilt inte när den dessutom är en bidragande orsak till klimatkatastrofen som vi just nu befinner oss i.

Upplever du att ni nådde det målet, trots att aktionen ledde till en dom?

– Det var ju lite meningen att det skulle leda till en dom. På ett sätt tycker jag det för du och jag pratar ju med varandra om det här nu. Jag tycker också att samtalet kring klimat och aktivism har förändrats under det senaste halvåret. Och jag tror inte att vi skulle ha kommit hit genom att fortsätta stå med plakat utanför våra lokala stats- och kommunhus.

För några veckor sedan meddelades domen, 2 månaders fängelse, för obehörigt tillträde till skyddsobjekt. Hade du kunnat vänta dig att protesten skulle leda till fängelse?

– Jag tycker det är ett helt orimligt straff med tanke på att vi båda är ostraffade sedan tidigare och lever vanliga liv med jobb, familj och är skötsamma, men också aktiva, medborgare i samhället. Vi var medvetna om att fängelse fanns med i straffskalan när vi utförde aktionen, men jag trodde rättsapparaten skulle ha en annan syn på det. Civil olydnad är inte samma sak som att vara kriminell. Vi har blivit betraktade som kriminella.

– Det är lite obehagligt att man så lättvindigt dömer klimataktivister till sabotagedomar. Jag är ingen fullblodsaktivist, utan en konstnär som har förstått klimatkrisens vidd, konsekvenser och hur det kommer att påverka mina barns liv i framtiden. Jag ser civil olydnad som ett halmstrå i en desperat tid, som en desperat mamma.

Vilka är de största hoten för dina barns framtid, känner du?

– Det jag är mest rädd för är krig och svält, och har man förstått klimatkrisen så är det en befogad rädsla. Jag har alltid varit politiskt medveten och intresserad av hur vi valt att styra vår värld, så jag kan förstå den på fler sätt än att det kommer bli varmare och att vattennivåerna kommer att höjas.

– Det skrämmer mig så otroligt mycket att hela världen redan nu rustar upp militärt, Sverige har gått med i Nato. Vad händer om det blir missväxt på flera kontinenter samtidigt? Det är klart att nationer kommer börja kriga mot varandra för att ta kontroll över den mat som finns. Vi är supersårbara. Vi har byggt vår civilisation på någonting som inte kommer att hålla så himla länge till.

Jag läste en annan intervju med dig där du pratade om kampen för klimatet som antikapitalistisk.

– Jag sa det i Flamman. Det beror ju på vem man frågar men för mig är den det. Vårt ekonomiska system är ingen naturkraft, det är ju vi människor som har byggt det. Jag anser att vi kan bestämma att vi inte vill ha det längre, eftersom det förstör vår planet. Vi tillåter rovdrift av djur och människor. Utan kapitalismen skulle vi inte heller ha haft vår koloniala historia.

– Jag ser ingen framtid utan att avskaffa vårt ekonomiska system, det vill säga det kapitalistiska systemet, som nu är globalt. Åtminstone måste kapitalismen regleras så att den inte har större inflytande än oss medborgare, vår levnadsmiljö, klimatet, naturen och ekosystemen. Jag försöker också leva på ett sätt där jag inte gör val för att ha det gött ekonomiskt, utan kan värdesätta andra saker.

Vad värdesätter du istället?

– Bara det att utbilda mig till ett yrke där jag knappt tjänar några pengar alls, men inte ser det som ett så stort problem. Jag lever ett ganska vanligt liv, bara att jag har ungefär hälften av den inkomst som andra människor har. Det går att ha det ganska bra ändå, utan att vara en löneslav. Jag tror att många är rädda av anledningar som egentligen är helt obefogade.

– Många runt omkring mig säger att de önskar att de också hade tid att vara aktivist, engagera sig eller vara med i en kulturförening. Jag känner att vi har hängt upp våra liv på fel saker. Min dröm är att människor ska värdesätta kultur, gemenskap och jämlikhet framför att ha pengar på fickan.

Du som konstnär använder ofta klimatkrisen i dina verk. Du har uttryckt att du “bearbetar din sorg över den här jävla världen”, med din konst. Kan du berätta om din praktik?

– Jag försöker förstå min omvärld genom att uttrycka mig i konsten. Det är viktigt för mig att göra konst som är kritisk mot rådande system. Jag tycker det är ett bra sätt att prata om politik, om världsläget och aktuella ämnen, och jag vill tillföra det i konstvärlden.

– I och med att jag hela tiden jobbar med olika utställningar har jag möjligheten att vara aktuell, även om jag håller på med oljemåleri som kräver lång tid. Konsten är mitt språk och jag förstår oftast inte vad jag pratar om förrän jag hänger upp målningarna i galleriet. Det är först när det möter sin publik som jag förstår det.

Hur kan konsten vara ett bra sätt att prata om politik och världsläget?

– När vi pratar om svåra komplicerade ämnen i media så missar vi ofta olika aspekter av ett ämne då man nästan aldrig tar upp det känslomässiga. Det är där konsten kommer in. Vår nya regering har bestämt att vi inte ska satsa så mycket pengar på klimatfrågor, hur påverkas vi känslomässigt av det? Så fort vi har nedmonterat våra kulturella scener, tagit bort kulturskolor och estetisk undervisning så är pengarna det enda som finns kvar. Men vad gör pengarna med oss?

– Jag älskar att måla. Jag bestämmer inte att en målning ska handla om Tidöavtalet utan arbetar med magkänslan och är i ständig kontakt med mina känslor när jag jobbar. Jag vill att min konst i första hand ska tilltala betraktarens känslor och nå dem den vägen, snarare än genom politisk agitation.

Hur började du engagera dig för klimatfrågan?

– För mig kommer det ur ett intresse för hur världen fungerar. Jag vill gärna förstå hur våra politiska system påverkar oss människor och vår natur. Jag har tänkt på det i hela mitt liv och min konst handlar mycket om det. På så sätt har jag alltid varit en aktivist, men en aktivist i kulturen. Jag har försökt lyfta frågor som kanske inte är så vanliga att vi pratar om på plattformar för konst. Men det var inte förrän 2018 när Extinction Rebellion blockerade en väg vid Triangeln i Malmö som jag gick på ett uppstartsmöte och blev engagerad där.

Du har också hämtat inspiration från punken och musiken?

– Jag kommer från punken, så det självorganiserade har alltid varit närvarande. Jag är uppfostrad med DIY-projekt och har tagit med mig samma energi in i klimatkampen. Där finns också en tradition av direkt aktion, tycker man att det är dåligt med porr kastar vi färgbomber på porraffären eller blockerar den. Det finns i ryggmärgen på mig och därför var det ganska enkelt att tillämpa det på klimatfrågan.

– Jag kan sakna mina politiska kamrater i klimatkampen, jag drömmer om en vänstersinnad klimatrörelse. Vänstern är ju inte obefintlig i Sverige men vi skulle kunna vara större om vi använde våra traditionella kampmetoder, strejker och blockader. Om en klimatdemonstration samlade lika många människor som första maj så hade vi haft mycket större potential. Det gör mig lite nedslagen, jag undrar var alla är någonstans? Vi kämpar ju för samma sak, för klimaträttvisa och en rättvis fördelning av de resurser vi fortfarande har. Klimatkampen innefattar alla andra kamper.

Blir det konst av den här händelsen, aktionen och fängelsedomen?

– Jag vet inte, vi får se. Jag tror att min senaste utställning som hette Ge mig ett vapen som fungerar handlade jättemycket om den här aktionen. Jag tror att jag redan har bearbetat den här händelsen, aktivismen och civila olydnaden, men det behöver inte betyda att jag är färdig med den.

På vilket sätt handlade den utställningen om den här aktionen?

– Den handlar om den här tiden, där demonstrationer, klimatkampen och även den politiska kampen, vänsterrörelsen, på något sätt har blivit uddlös. Vi har glömt bort styrkan i det gemensamma och vad gör det med oss människor? Jo, vi blir maktlösa. Tidigare har de maktlösas enda vapen varit att gå samman och vara många men coronan var dödsstöten för gemenskapen. Vad har vi då för vapen? Det har jag gått runt och letat efter, ett vapen som fungerar.

– Det finns jättemånga satirteckningar på lämmeltåg som går över stupet, jag försöker bara ställa mig vid sidan av det tåget och fråga; vart är du på väg? Det är det konsten kan göra som inte politiken gör. Därför är jag inte politiker. På ett sätt tycker jag inte heller att aktivismen kan göra det, inte med samma poetiska finess. Därför kan jag mest vara konstnär. Men tiden kräver ett hårdare vapen än konsten, därför kände jag att civil olydnad var något för mig.

Vad var det som lockade dig med civil olydnad?

– Om man ser något som är fel eller att människor behandlas illa, att då stå upp för de människorna är det vackraste man kan göra.

Hur tror du att din tid i fängelse kommer att påverka din konst eller ditt engagemang för klimatet?

– Jag tror inte att jag kommer behöva sitta i fängelse för jag har överklagat domen. Det är klart att det skulle påverka mig och vara jättejobbigt att inte få träffa mina barn, det är en superskrämmande tanke att sitta inlåst. Men jag är trött på vår individbaserade samtid, jag tänker på det här på en samhällelig nivå. Det händer ju i världen hela tiden att folk sitter inlåsta för att de står upp för sina rättigheter. Tänk bara på alla människor i Iran. Var hade vi varit i världen om människor inte hade riskerat sin frihet? Det är en kamp som är nödvändig och jag önskar att fler kände att samhället har mer att förlora på att jag inte gör någonting.