PERSONA NON GRATA. “Lars Vilks kvalifikationer som både konstnär och teoretiker kunde ingen ifrågasätta, samtidigt gjorde Rondellhundsprojektet honom utfryst.” Det skriver Lars Anders Johansson med anledning av att det nu gått ett år sedan Vilks omkom.
Lars Vilks var en konsekvent försvarare av den institutionella konstteorin, en martyr för yttrandefriheten och en formidabel meningsmotståndare.
Det har redan hunnit gå ett år sedan Lars Vilks omkom i en bilolycka, tillsammans med de två polismän som avdelats för att skydda honom mot dem som ville se honom död. Det är onekligen en bister ödets ironi att konstnären som tvingades att leva som en fånge de sista femton åren av sitt liv överlevde alla mordförsök men omkom i en olycka tillsammans med dem som skulle skydda hans liv. Vilks var någonting i vår samtid så ovanligt som en principfast och konsekvent person, som drev sina poänger till sin spets, och därför hamnade i skärningspunkten för vår tids stora konflikter.
Första gången jag hade med Vilks att göra var i samband med den så kallade Figurationsdebatten 2008-2009. Ett antal samtida norska och svenska figurativa konstnärer, med Odd Nerdrum i spetsen, ställdes ut på Edsviks konsthall i Sollentuna. Detta inopportuna tilltag väckte med sin hopplösa otidsenlighet ont blod hos det svenska konstetablissemanget. Men medan mindre välartikulerade skribenter som Eva Ström och Jessica Kempe dömde ut utställningen som nazianstruken anlade Vilks en skickligare angreppslinje. Vilks, trogen den institutionella konstteorin, ifrågasatte det meningsfulla i att återuppliva gamla tekniker och manér i en samtid då konstlivets institutioner sedan länge övergivit dessa. Om det är konstvärlden som definierar vad som är konst är det således meningslöst att ägna sig åt sådan konst som konstvärlden inte längre räknar som konst.
Vilks hade redan dödshot hängande över sig.
Medan kultursidorna rasade och raljerade fördes de intressantaste samtalen på Vilks blogg, där han artigt men vasst svarade alla, både etablerade och oetablerade. Han var en formidabel meningsmotståndare. Påläst, snabbtänkt och skrämmande konsekvent. Denna debatt utspelade sig några år efter att Vilks teckning, “Profeten M. som rondellhund” för första gången visats, på Tälleruds hembygdsgård utanför Karlstad. Vilks hade redan dödshot hängande över sig. Terrororganisationen Al Qaida utlovade en belöning på 100 000 dollar till den som dödade konstnären, och ytterligare 50 000 dollar om han ”slaktades som ett lamm”. Det demonstrerades mot Vilks och teckningarna, i Pakistan och i Örebro.
Likväl betraktades Vilks vid denna tid som en del av konstetablissemanget, och i Figurationsdebatten som en försvarare av en rådande hegemoni. Det var först senare, när mordhoten blivit fler och även omsatts i faktiska försök att mörda honom, som Vilks på allvar hamnade ute i kylan. Vilks, den institutionella konstteorins främste och mest välartikulerade försvarare, kom genom sin rondellhund att bli samma konstteoris främste utmanare.
Sveriges Radios konstkritiker Mårten Arndtzén har i dagarna utkommit med boken Konsten är vi, om Vilks och rondellhundsprojektet. Arndtzén beskriver självkritiskt sin egen omsvängning i synen på verket och driver tesen att Vilks bevekelsegrunder inte handlade om politik, utan hade udden riktad mot konstvärlden och dess förljugenhet. Vilks processkonstverk, där reaktionerna utgör en mer central del av verket än teckningen som sådan, uppfyller i själva verket det samtida konstlivets samtliga kriterier för stor konst, utom ett: det är inte politiskt korrekt.
Genom att utmana fel tabu blev Vilks persona non grata i konstlivet och försatte samtidigt detsamma i en svår situation. Vilks kvalifikationer som både konstnär och teoretiker kunde ingen ifrågasätta, därtill var han alldeles för meriterad och etablerad, samtidigt gjorde Rondellhundsprojektet honom utfryst från institutionerna och han hindrades från att ställa ut. Den fråga som då måste ställas är, om det är konstlivets institutioner som definierar vem som är konstnär eller inte, vad händer då med den konstnär som blir utfryst av dessa institutioner – upphör han att vara en konstnär och upphör hans konst att vara konst?
Arndtzén argumenterar övertygande för att Vilks drivkraft var just detta, att trycka på konstlivets ömma punkter. Samtidigt blev han genom sin konsekvens och sin vägran att vika ned sig för hot och påtryckningar, ett slagträ i flera av samtidens mest brännande politiska och kulturella debatter, den om yttrandefriheten och dess gränser och den om västerlandets förhållande till den islamiska kultursfären.
I yttrandefrihetsdebatten fann jag mig gång på gång rycka ut till Vilks och yttrandefrihetens försvar, samtidigt som jag med stigande förvåning kunde se allt fler överge grundläggande liberala principer med argument som att yttrandefriheten inte borde missbrukas, eller att yttrandefriheten borde inskränkas om den riskerade att göra någon kränkt eller ledsen. Andra menade att rondellhundsteckningen inte borde omfattas av yttrandefriheten eftersom den var slarvigt utförd. Journalisten Täppas Fogelberg satte ett nytt lågvattenmärke när han offentligen deklarerade att han ansåg att Vilks livvaktsskydd skulle dras in.
Vår konstteoretiska träta fortsatte dock ända till slutet.
Till och med efter attacken mot satirtidningen Charlie Hebdo i Paris 2015 fanns det de som argumenterade för att man borde vika ned sig för de våldsverkare som ville inskränka yttrandefriheten.
Vilks syfte var kanske aldrig att bli en martyr för yttrandefriheten, men han fick leva de sista 15 åren av sitt liv i en slags fångenskap eftersom han vägrade att vika ned sig och med högburet huvud tog konsekvenserna av ett konstnärskap som på allvar utmanade samtidens tabun. Våra konstteoretiska diskussioner fortsatte ända till slutet. Mindre än ett halvår före sin död gick Vilks på sin blogg i svaromål mot en av mina texter:
“Konstvärldens institutioner är huvudsakligen intresserade av att definiera konstnärlig kvalitet. Vad som skall klassificeras som konst avgörs främst genom ett beteende som de flesta i västvärlden har lärt sig, åtminstone grunderna och det är fullt tillräckligt – och tämligen ointressant. Med detta kan man tala om att det faktiskt finns en objektiv definition.”
larsanders.johansson@opulens.se
