SAKLIGHET. ”Falks styrka är inte att återge hur människor konverserar och reagerar, utan hur de konfronterar varandra.” Anders Björnsson har läst Hans Falks roman Uppror, där den svenska kaderkommunismen på 60- och 70-talen står i centrum.
Uppror av Hans Falk
Ekström & Garay förlag
Hans Falk är kanske ingen stor berättare, men hans nya bok Uppror ger pregnanta inblickar i miljöer, som formade tidsandan i vårt land för ett halvsekel sedan eller drygt så. En liten kaderorganisation, med rötter främst i Stockholm och Uppsala, lanserade i mitten av sextiotalet en svensk upplaga av renlärig kommunism, som attraherade stora grupper inom den kulturella och akademiska intelligentian, men i sina strävanden att bli en proletär politisk förtrupp misslyckades den kapitalt.
Det handlar om KFML/SKP med förgreningar, numera helt utplånade från den politiska kartan, och i val till Sveriges riksdag nådde detta parti aldrig mer än 0,4 procent av de avgivna rösterna. Samtidigt kunde dess många hängivna medlemmar skapa västvärldens största och starkaste solidaritetsrörelse för Vietnams och andra indokinesiska folk under åren 1965–75. Man gjorde tidningar av hög klass, drev en omfattande utgivning av böcker och skivor, bildade teatergrupper, öppnade boklådor runtom i landet. Men på industriarbetsplatser, där man ville slå rot, var det öken. Nästan ingenting vältes över ända.
I Hans Falks roman är det en självproletariserad student, Mats, som lystrar till de revolutionära lockropen och som blir alltmer desillusionerad vad det lider. Han vinner sina arbetskamraters förtroende men inga nya proselyter till Partiet med stor bokstav. Han inser efter hand, att han befinner sig i fel lokaler – han är ingen duktig snickare och väljer efter fem politiskt stökiga år en framtid som skribent – och han stöts bort av den ogina och oförsonliga diskussionskultur, som råder i de politiska celler han tillhör. Utstötningsmekanismerna är råa och obevekliga.
Detta är en mycket didaktisk skildring. Falks styrka är inte att återge hur människor konverserar och reagerar, utan hur de konfronterar varandra. Linjekampen inom partigrupperna – och inom familjekretsarna – är inte rationell (trots att marxismen-leninismen betraktades som en vetenskap) utan närmast religiös. Till slut avkrävs Mats, liksom det sjunkande antalet partimedlemmar, en lojalitetsförklaring, när partiets fiender ska ideologiskt oskadliggöras, motsvarigheten till en teologisk trosbekännelse, och då släpper han taget, också om sina nära och kära. Mycket mänskligt, smärtsamt detta. Många andra gjorde likadant.
Vill man förstå, hur en politisk rörelse flammar upp och tynar bort, har man nytta av att läsa Hans Falks bok. Det är egna erfarenheter han rapporterar om och bearbetar, i alla delar sakligt-trovärdigt. Och utan all sentimentalitet.
info@opulens.se
