MINIESSÄ. Gunnar Lundin tecknar en fascinerande bild av en framstående poet i 1900-talets Ryssland – Osip Mandelstam – och hur denne fann en hellenism på kristen grund.
”De kristna konstnärerna är så att säga försoningstankens friköpta slavar och inte några livegna eller några förkunnare.”
”När dödens frö (Kristus) föll i Hellas jord blommade det upp på ett mirakulöst sätt”
Osip Mandelstam om Skrjabin.
Det tidiga 1900-talet var i Ryssland en period av förvirring och splittring. En stor förändring låg i luften. Folk kunde som vid alla stora händelser andas in den utan att därför bli klokare. I överklassen ett utsvävande liv i stil med under Ludvig XV:s (efter oss syndafloden) epok före franska revolutionen samtidigt som liberaler och socialister krävde livegenskapens upphörande.
Tolstoj vände sig från politiken och ville bortskänka Jasnaja Poljana tillsammans med copyrighten på sina böcker (vilket hustrun Sofia livligt protesterade mot) och leva ett enkelt liv nära jorden. En oframkomlig väg för den unge Osip Mandelstam. Han fann en hellenism – en akropol – på kristen grund i kamp mot den relativistiska nihilism och det icke-vara som hotade den ryska kulturen.
Mandelstam liknar Lars Ahlin i sin kritik av kausaliteten som djupaste metod till förståelse (även vetenskaplig). Om det bara vore fråga om kausalitet blev Darwins lära en nihilistisk oändlig kedja av händelser. I essän om Dante lyfter han fram att poeten i skildringen av människor inte frågar efter quando (när) utan come (hur) – det vill säga att han istället för kausalitet söker samband. Politikerna och diktarna blir i Commedian samtidiga.
Pjotr Tjaadjev (1794-1856) vallfärdade till Europa för att få syn på den europeiska enheten; han fann den direkt gestaltad i de gotiska katedralernas arkitektur. En sten är en sten är en sten men tillsammans kan stenar bygga ett fängelse för dissidenter eller en katedral. Kristendomen har, om man inte stannar vid storinkvisitorer, varit civilisationsskapande. Se påven med trehövdad krona i sin bärstol under baldakinen – idag, som för tusen år sedan! Tjaadajev fann när han återkom (hur många dissidenter valde inte att stanna kvar i Västerlandets ”vara”) en syntes mellan den ryska karaktären och den europeiska enheten. En kosmopolitisk nationalism.
Vi kan inte börja historien på nytt (som de ryska revolutionärerna trodde)
Även Bergson, som Mandelstam läst, ser inte fenomenen som blott underordnade tidsföljdens lagar utan söker inre samband. Hos Bergson finns också idén om ett vetande grundat på samband och inte på kausalitet. Den sjuke vet nog in på benet att kroppens och läkarens – om han har tur! – kausalitet gäller. Han måste hålla sig till empiri, deduktion, induktion (därmed inte sagt att det inte finns analogier mellan det kroppsliga och det andliga)
Mandelstams ”hellenism” har sitt ursprung i att det ryska språket genom munken Kyrillos fick sin ortografi genom grekiskan. Den grekiska andan – ett vara som Mandelstam ställer mot vad han kallar buddhismens och teosofins icke-vara – dämpas eller snarare förändras och får ny kraft då ”dödens frö” (Kristus) föll i Hellas jord. Här finns kärnan i friheten för den intellektuella och moraliska människan.
Vi kan inte börja historien på nytt (som de ryska revolutionärerna trodde). Vi ä r i historien. Om inte enhet finns ”finns i bästa fall ’framåtskridande’, inte historia, klockvisarens mekaniska rörelse”, inte händelsernas växling och samband. Två gånger skriver Mandelstam smädedikter mot bergsbon i Kreml…tyrannen vilken i genomsnitt läste trehundra sidor om dagen. Hade inte poeten på något ställe hyllat revolutionen?, kanske kunde han bestickas…Men andra gången nekade han sig inte nöjet att stoppa i sig den godbit som en ny dödsdom (Sibirien) innebar.
info@opulens.se
