Stor berättarkonst i “Löpa varg”

PROSA. Kerstin Ekman befäster sin position som en av våra största berättare, skriver Bo Bjelvehammar som läst hennes senaste bok Löpa varg.

Löpa varg. Berättelse
av Kerstin Ekman
Albert Bonniers Förlag

Efter den storslagna trilogin Vargskinnet, återvänder Kerstin Ekman nu till vargen i denna berättelse, Löpa Varg, från norra Hälsingland. Hon är lika säker i sin miljöskildring här som i det hon berättar från Jämtland eller Roslagen. Hon skriver nära de grundläggande elementen och gestaltar skickligt träd och örter.

Hon är säker när hon fastslår ställen av ormbunkar, hon kan se skillnad på träjon och den större släktingen skogsbräken. Det är på den platsen de begraver den älskade hunden Zenta. En vacker plats.

Den som berättar här är den pensionerade jägmästaren Ulf Norrstig, tillika jaktledare. Han har under andra tider varit med om samvetslös avverkning av skog liksom besinningslös bekämpning av lövsly.

Nu blir ett möte avgörande för en omprövning av värdemönster och tankelinjer. Ett möte som förändrar seendet och leder till eftertänksamhet och ångerfullhet.

Mötet sker i myrkanten mellan en enbuske och en förkrympt tall. Han ser profilen med den markerade nosen, den branta pannan och de uppåtstående öronen. Han glömmer aldrig mötet med vargens ögon, han kallar vargen Högben – ett djur som rör sig med självklarhet och integritet i markerna.

Efter mötet med vargen börjar han tänka om. Han lämnar uppdraget som jaktledare och ser tydligare varghatet omkring sig och särskilt i jaktlaget. Men Inga, hans hustru, visar honom på de gamla jaktdagböckerna vilka han läser på nytt. Det ger självförståelse, men även ett tvång till nya tankespår. Ulf Norrstig ser sig själv som en annan, tillsammans med både träden, växterna och de vilda djuren. I den sista tredjedelen stiger spänningen. Ulf tvingas att ta ställning till en av sina vänners nidingsdåd och svek.

Det är en ömsint berättelse mellan två människor, Ulf och Inga, som har levt länge med varandra, under gnissel och gnäll, men med en stor omsorg om varandra. Det finns både stänk och flikar av vemod i berättelsen, ibland tänker jag på Sara Lidman vid läsningen. Kerstin Ekman befäster sin position som en av våra största berättare.