TANKENS KRAFT. “Aldrig har jag varit i Paris, Los Angeles, Liverpool eller ens i Säffle tillsammans med berättelsens aktörer.” Christian Wåhlander funderar kring de så kallade inre resor som skönlitteraturen orsakar.
Redan som ganska ung upptäckte jag att romanerna jag läste inte alls utspelade sig i Paris, Los Angeles, Liverpool eller ens Säffle. Istället på Platensgatan i Motala, eller på Gröngatan nära domkyrkan i Linköping till exempel.
Det vill säga på platser jag kände väl till eftersom jag ofta befann mig där.
Då och då har jag frågat en och annan av mina medmänniskor huruvida de upplevt samma fenomen. Svaret: Absolut inte! Paris är Paris och så vidare. Vilken märklig fråga! (spott och fräs)
Så tydligen är det bara jag i hela vida världen som inte lyckas se polishuset i Chicago framför mig (har aldrig varit ens i USA…) när jag läser om nån klurig detektivs äventyr. Istället ser jag något kvarter i Motala. Och när detektiven är hemma i sin lägenhet känner jag väl igen den – fast den ligger visst i Stockholm, och jag har bott där själv. Fortfarande inte i Chicago tyvärr, även om staden omärkligt byttes från Motala till Stockholm i mitt inre.
Jag har läst fler än 2 000 romaner genom åren, och ärligt talat börjar jag tröttna lite nu (jag kommer utveckla varför i en framtida tankespegel, håll ut!) – men i varenda scen i varenda en av dessa böcker har jag befunnit mig på någon plats som jag känner igen från mitt eget liv. Aldrig har jag varit i Paris, Los Angeles, Liverpool eller ens i Säffle tillsammans med berättelsens aktörer. Jag frågar dig nu, kära (och naturligtvis trogna) läsare av denna min tjugoåttånde Tankespegel: har du?
Innan du hastigt svarar – tänk efter noga, föreställ dig en scen ur en bok du har i minnet. På vilken plats utspelar sig egentligen denna scen?
Det kan ta ett tag innan svaret framträder, och förbered dig på att bli förvånad.
christian.wahlander@opulens.se
