SKAPARKRAFT. Vi får en utmärkt bild av en kvinna som inte väjer för någonting i sin stora önskan att nå sitt mål, skriver Elisabeth Brännström som läst Paul Tenngarts Birgitta Stenberg-biografi.
Världen väntar mig. Birgitta Stenberg, lusten & litteraturen.
av Paul Tenngart
Natur & Kultur
Efter en skumpig resa över vattnet från Rönnäng i oktober 2001 steg den då knappt trettioårige doktoranden i litteraturvetenskap, Paul Tenngart, i land på den lilla ön Ålstol, inte långt ifrån Tjörn. Hans syfte var att intervjua Birgitta Stenberg om hennes minnen av poeten Paul Andersson, som under det tidiga femtiotalet var medlem av den unglitterära föreningen Metamorfos. Intervjun gick inte helt som planerat. Paul Tenngart och Birgitta tillbringade hela dagen tillsammans utan att direkt diskutera vare sig Metamorfos eller Paul Andersson. Istället småpratade de om allt möjligt annat som intresserade dem; alltifrån sexualitet, kultur och droger till det gråtrista, stela svenska femtiotalet och det friare livet ute på kontinenten som Birgitta drogs till som ung och oerfaren, men otroligt äventyrslysten författare med ett livsprojekt framför ögonen. Hon skulle, med hull och hår, kasta sig in i och absorbera allt som livet kunde ge, av lust och eufori, men också av misär och förnedring för att sedan teckna ner det och ge det ett nyskapande litterärt uttryck.
Världen väntar mig, den biografi som Paul Tenngart, författare och docent i litteraturvetenskap vid Lunds universitet – nu många år efter mötet på Ålstol – skrivit om Birgitta Stenberg tar sitt avstamp år 1950, då Birgitta som stjärnögd artonåring sitter på bistron la Reine Blanche, mitt i centrum av Paris vänstra strand. I handväskan ligger de små amfetmintabletterna Maxiton, som hon just har fått av sin nye vän, den begåvade unge poeten Paul Andersson. Paul och Birgitta är på väg att inleda ett vänskapsförhållande som kommer att hålla i sig fram till Pauls förtidiga död 1976. Hennes beundran för honom som individ och poet avtar aldrig, trots att han under åren många gånger visar sig vara både elak, misogyn och opålitlig. Han går i sinom tid ner sig på droger och sprit, men för Birgitta kommer han alltid att förbli den som förlöste henne som människa och gav henne ett liv där hon vågade ta ut svängarna och lyckades med att omvandla nästan alla sina erfarenheter till litteratur.
Birgitta Stenberg har redan mycket ingående berättat om allt detta i sin trilogi Kärlek i Europa, Apelsinmannen och Spanska trappan men i Världen väntar mig guidas vi nu med hjälp av hennes texter och privata dagboksanteckningar genom de upplevelser som lade grunden till hennes position som normbrytande författare och samhällsdebattör. Tenngart placerar Birgitta i ett historiskt skede, där berättelsen om hennes rastlösa liv och spänningssökande personlighet får avteckna sig mot en tidstypisk fond, fylld av politiska debatter, intriger inom kulturvärlden och de diskussioner om normbrytande sexualitet, ungdomskultur, droger och moral i största allmänhet, som vi fortfarande hör ekon av idag.
Birgittas livserfarenheter berör många ämnen som ansågs brännbara inom det svenska samhället. Hon upptäckte tidigt att hon var bisexuell, något som ju inte sågs på med blida ögon, och hon kom genom åren att ha många lustfyllda, men också flera destruktiva förhållanden med både kvinnor och män. Mot slutet av femtiotalet engagerade hon sig också i den illa sedda raggarkulturen. Romanen Chans om raggarbruden Mari som kom ut 1961 räknas som Birgittas egentliga genombrott, trots att hon redan hade skrivit två romaner, och hon hyllades av både läsare och kritiker och av raggarna själva. Tyvärr höll inte erkännandet i sig särskilt länge.
Birgittas amfetaminmissbruk eskalerade under sextiotalet; hon höll på att gå under och spenderade mer tid i Stockholms pundarkvartar än hon gjorde vid skrivmaskinen. Mot slutet av årtiondet hade hon dock tagit sig ur det värsta och när hon sin vana trogen dokumenterade sina erfarenheter i Rapport 1969, ansågs boken utgöra ett viktigt inslag i den pågående drogdebatten.
Birgitta Stenberg har aldrig helt slutat att framstå som kontroversiell. Debatten om innehållet i hennes böcker har tagit ny fart och just nu gäller det varken normbrytande sexuella relationer eller drogmissbruk, istället stöter man sig på språkbruket och människosynen i trilogin som inleds med Kärlek i Europa, där många läsare upplever framställningen av svarta och asiater som rasistisk. Paul Tenngart har, av någon anledning, valt att enbart nudda vid det här inte oviktiga problemet men i övrigt fungerar hans strävan att följa Birgitta genom livet, lusten och litteraturen mycket bra. Vi får en utmärkt bild av en kvinna som inte väjer för någonting i sin stora önskan att nå sitt mål och även om det är lätt att skrämmas av Birgittas brist på självbevarelsedrift känns hon så tuff, orädd och livskraftig att man ändå avundas henne all hennes skaparkraft och den obändiga livslust som ligger till grund för hennes syn på världen.
elisabeth.brannstrom@opulens.se
