TORA DAHL. Biografin om Tora Dahl utvidgar sig gradvis från det personliga till det mer generella i skildringen av plågan av att sitta fast i ett olyckligt äktenskap, längtan efter fysisk kärlek och svårigheten med att leva ett kreativt liv som kvinna, skriver Elisabeth Brännström.
Jag vill skriva sant. Tora Dahl och poeterna på Parkvägen
av Jesper Högström
Weyler förlag
Det är trettiotal och i sitt kök i villan på Parkvägen 10 på Lidingö står författaren Tora Dahl med händerna djupt nedkörda i diskvatten. Bredvid henne hopar sig smutsiga tallrikar, glas och bestick och trots att huset är fullt av folk står Tora mol allena med disken och städningen, precis som hon några timmar tidigare har tagit hand om matlagningen helt på egen hand. Dörren till köket står på glänt och från vardagsrummet hör hon påstridiga röster som strävar efter att göra sig hörda över den hetsiga jazzmusiken som en av hennes mans författarvänner, Arthur Lundkvist, envisas med att spela på grammofon. Rösterna överröstar varandra; de är hesa av den rökiga luften och sluddriga av alkohol, men man pratar sällan strunt.
De unga poeterna som tagit över Toras vardagsrum avhandlar allvarliga ämnen; allt från politik, litteratur, jämlikhet och sex ska diskuteras och debatteras, ibland in i absurdum. Man lever i föränderliga tider, och diskussionerna och de utvalda samtalsämnena blir ofta därefter.
Sällskapets medelpunkt är Toras man, litteraturkritikern och författaren Knut Jaensson, känd för sitt ställningstagande för unga poeter som uppfattades som obegripliga och hånades av sin oförstående samtid. Han och Tora har från trettiotalets början öppnat sitt hem för flera av de män som långt senare skulle utgöra gräddan av den svenska litteratureliten. Arthur Lundkvist, Eyvind Johnson, Harry Martinson, Nils Ferlin, Erik Lindegren och Gunnar Ekelöf är bara några få av namnen i den kärntrupp av poeter och författare som umgicks hemma hos Jaenssons och som också fick fungera som en sorts familj för det äldre, barnlösa värdparet vars äktenskap varit sexuellt dött sedan en lång tid tillbaka.
Knut var bisexuell och ofta otrogen och han och Tora levde tillsammans i en form av intellektuell gemenskap som inte alltid höll ihop. Paret separerade ett par gånger och Knut levde under en tid i villan på Parkvägen med en av sina älskarinnor medan Tora i sin tur hade hemliga kärleksaffärer med två av deras unga ”pojkar”, Gunnar Ekelöf och Erik Lindegren, båda runt tjugo år yngre än henne själv och involverade med andra kvinnor. Själv ansåg Tora att hennes törst efter kärlek och fysisk närhet hade blivit för stor för att kunna stävjas på något annat sätt och hon förebrådde inte sig själv för de sexuella förbindelser hon ägnade sig åt med män som hon såg som sina söner.
Den med tiden ganska infekterade, incestuösa stämningen på Parkvägen 10 sipprar nu fram i Jesper Högströms biografi Jag vill skriva sant om Tora Dahl och det liv hon levde i skuggan av Knut och hans vänner. Ett liv som skilde sig väsentligt från den tillvaro hon önskat sig. Hon fick sällan tid att skriva, led ofta av skrivkramp och kände sig ganska bitter över att ha hamnat i periferin ute i köksregionerna i ett hus som invaderades av folk och där hennes vardagsbestyr alltför ofta stördes av bråk, fyllor och bakfyllor. Trots de intellektuella samtalen höll sig poeterna inte alltid överdrivet nyktra, hetlevrade diskussioner kunde slå över i både gräl och slagsmål och Tora ansåg att hon hasade runt som en hushållerska i sitt eget hem. Hon fick passa upp både på karlarna och på deras unga fruar och flickvänner – som hon för det mesta ogillade eftersom hon fann dem ytliga och arroganta – medan hennes egen karriär fick läggas på sparlåga.
Tora skulle i sinom tid nå den framgång hon så hett eftersträvat, men den skulle komma sent i livet då hon blev folkkär med den självbiografiska, psykologiska romanserien om sitt alter ego, den utomäktenskapligt födda Gunborg Haag, och hennes djupt komplicerade förhållande till sin ensamstående mamma. Första delen Fosterbarn kom ut 1954 då Tora Dahl, som skulle leva tills hon blev 96, redan hunnit bli 70 år gammal. Under tiden fram till dess hade hennes tillvaro mest kantats av problem med både män, hushållsarbete och en ibland förlamande brist på kreativitet. De böcker hon skrev under 30- och 40-talet nådde aldrig upp till vare sig hennes egna, förlagens eller kritikernas förväntningar och det kändes många gånger som om hennes karriär hade gått i stå.
Jag vill skriva sant bygger till stor del på Tora Dahls dagböcker 1931-1943. Dagböckerna låg hemligstämplade under många år på KB, men när stämpeln lyftes på nittiotalet hade både Tora och hennes böcker så gott som glömts bort och ingen var längre intresserad av hennes hemliga minnen. Inte förrän Jesper Högström nyligen upptäckte dagböckerna av en ren slump och började forska i Toras liv vid sidan av det forskningsarbete han utförde till en biografi om Gunnar Ekelöf. Resultatet av den oväntade upptäckten har blivit en ganska ovanlig biografi som inte följer en strikt utstakad kronologi. Istället för att följa Tora från vaggan till graven, rör sig Jag vill skriva sant mellan de år då hon genomlevde sitt komplicerade liv på Parkvägen med en ofruktsam karriär och en äkta man som mest var till besvär, men med ett betydligt livligare sexliv med två unga älskare.
I den här välskrivna berättelsen baserad på Toras anteckningar får läsaren följa hennes slitsamma vardag. Det fanns mycket att göra i villan och trädgården, och genom utdrag från dagböcker och brev får vi också ta del av hennes känslor för Ekelöf och Lindegren – hon var förälskad i båda – och hennes förtvivlade kamp för att få tid och lust att skriva. Som en skön motvikt till Toras ibland ganska sura åsikter om sin närmaste omgivning har Jesper Högström även tagit med brev från Knut Jaensson, samt Ekelöf och Erik Lindegren där dessa diskuterar Toras personlighet och förhållningssätt med sina fruar eller älskarinnor. Dock utan att någonsin nämna de sexuella bindningar de hade till sin betydligt äldre värdinna. Det är ju mer än tänkbart att den typen av bekännelser inte hade fallit i god jord, ens i en tillåtande atmosfär som den på Parkvägen 10.
Biografin om Tora Dahl utvidgar sig gradvis från det personliga till det mer generella i skildringen av plågan av att sitta fast i ett olyckligt äktenskap, längtan efter fysisk kärlek och svårigheten med att leva ett kreativt liv som kvinna och författare i en värld dominerad av män. Mycket intressant är det också att få ta del av de berömda skaldernas ungdomstid, motgångar, tidiga framgångar och undangömda kärleksliv. En berättelse som känns ganska mörk och grumlig, när den berövats det nostalgiska skimmer den tidigare omgetts av.
elisabeth.brannstrom@opulens.se
