ETT SANDKORN. Jag föddes en vacker höstdag i oktober, regnet föll och det var storm. Min mor tittade på mig och tänkte att nu blir det problem.
Naturligtvis hade hon rätt. Jag blev annorlunda, och min första mening – som jag formulerade vid fyra månaders ålder – var: Mor, finns det rymdmänniskor?
Min mor berättade då för mig att det troligen inte finns rymdmänniskor, eftersom det i och för sig finns ett jättelikt kosmos (som ingen har skapat förstås, det bara finns där, fast det fanns inte först, utan först fanns ingenting, och sen exploderade ingenting och blev allt som vi känner till och allt som vi inte känner till – vilken grej va?), men att liv bara får finnas på det pyttelilla dammkorn i detta kosmos som kallas jorden.
En lycklig slump, sa mor och nickade som för att bekräfta sina egna ord.
Tänk dig vårt vackra Sverige, sa mor. Och tänk dig sen att det är hela kosmos fast i miniatyr. Då skulle vår planet som vi kallar jorden motsvara ett sandkorn på Varamobadens strand vid den sköna Vättern, och bara där finns det liv. Allt annat är stendött. Så för att sammanfatta:
Nej, det finns inga rymdmänniskor!
På sätt och vis nöjd över att ha fått ett så utförligt och kunnigt svar, men ändå med en vag känsla av besvikelse, fortsatte jag att sörpla välling en stund. Jag yttrade inte ett ord till förrän jag började första klass, då jag sa: Fröken, jag tycker att skolsystemet är ruttet – tycker ni det?
Som svar fick jag en örfil, vilket jag tolkade som ett tyst medhåll. Mina glasögon föll i golvet.
Jag började läsa böcker i takt med att jag lärde mig alfabetet, och den genre jag framförallt fastnade för var science fiction.
Sådana märkliga och underbara historier!
Om ens ett litet grand av sanning låg i dessa berättelser så skulle ju det betyda att det formligen kryllade av liv i universum! Vissa organismer kunde till exempel ha en mångfald av tentakler, antenner på huvudet, och grön hy, samt naturligtvis en otroligt hög intelligens, och även tankeläsningsförmåga.
Med stigande ålder insåg jag att allt jag läst naturligtvis bara var grundlösa fantasier, löjliga historier skapade för att underhålla barnsliga sinnen, och ett mörker började överta mitt inre.
Jag ligger nu sen många år isolerad i ett litet rum, täcket är tungt och innehåller något slags märkliga bollar, tydligen ska det vara ångestdämpande.
Då och då kommer någon och tittar till mig, och då säger jag: Du är en rymdmänniska! Jorden far fram i rymden, alla vi på planeten är alltså rymdmänniskor! Det finns liv i rymden!
Ibland får jag ett leende tillbaka, och då förstår jag att jag har rätt, och en tår letar sig nedför min kind, och min beniga hand söker efter någon att hålla i, men där finns bara den tomma svarta rymden.
christian.wahlander@opulens.se
