SENSIBELT. Med utgångspunkt i en aktuell utställning ger Paulina Sokolow en introduktion till Olof Marsjas konstnärskap och den samiska samtidskonsten. Utställningen “Triple 4 är underfundig i sin teatralitet och verken är utomordentligt sensibelt utförda och genomförda”, skriver hon, men ser den ändå som något av ett mellanspel.
Triple 4 – med nya verk av Olof Marsja
Galleri Nevven, Göteborg
Utställningen pågår t o m 6 juni 2021
Jag har sett verk av Olof Marsja tidigare. Första gången var på Luleåbiennalen 2018. Utplacerade lite här och där i det suggestivt belysta utställningsrummet på Kulturens hus la jag märke till de små gestalterna, bestående av hopknutna pinnar. De är kombinationer av å ena sidan fabrikstillverkade delar som ser ut att höra till enklare aluminiumstrukturer som finns att köpa i byggvaruhus och å andra sidan upphittade kvistar, varsamt bearbetade på slöjdkunnigt vis. Sammanfogningen kan både bestå av hamptråd, dragsko från funktionskläder eller färggranna, knutna dekorband för dräkter och folkloristiska accessoarer. De hastiga, tillfälliga lösningarna att sammanfoga de disparata delarna bildar tillsammans något som utstrålar liv, ett förvandlingsnummer likt sagans Pinocchio. Krokiga lemmar och utsträckta armar. Men det som förmänskligar Marsjas skulpturer mer än något annat är de snidade fötterna. ”Vättarna” når ett par decimeter över marken och står enfotigt men stadigt på jorden med sina plastiska leder, tår och trampytor i mänsklig storlek, anatomiskt korrekt återgivna. Även när han året därpå, nu som Maria Bonnier Dahlin-stipendiat, får en utställning på Bonniers konsthall, återfinns det till synes konstlösa fixandet och trixandet med att sammanfoga vardagsobjekt, som en plastpåse från Lidl, adidas-shorts med yrkesskicklig bearbetat renhorn, päls och masur till påfallande levande gestalter.
Numera Göteborgs-baserade Olof Marsja föddes 1986 i Gällivare och har examen från Konstfack 2017. Det är en njutning att se hur han i sin konst betonar materialiteten, ur vilken han lekfullt frammanar dess mänskliga aktivitet och närvaro. Varandet och görandet blir till ett och i vår digitala tid blir mötet med handens arbete oundvikligen något som skärper sinnena, ställer om seendet till något mer taktilt. Dessutom, i en verklighet som alltmer utspelar sig i ett imaginärt skärmrum påminner hans hybridiska skräpassemblage om det faktiska tillståndet där vi befinner oss, ett materiellt överflöd och skenande tömning av naturresurser. Olof Marsja tillhör den lilla grupp konstnärer, som utifrån sin egen samiska kontext med dess funktions- och animistiskt orienterade konstsyn, söker sig fram genom att haka i, eller snarare expandera konstfältet med hjälp av sina erfarenheter. Föregångarna inom det här fältet – att inympa en kolonialt genomskådande praktik i det förment universella samtidskonstfältet – återfinns inte minst bland konstaktivisterna kring Alta-upproret (1978 – 1982), då konstkollektivet i nordnorska Máze tog initiativ till protestaktioner mot norska statens militaristiska övertagande av ett samiskt livsrum för etablerandet av landets dittills största kraftstation. Ett tilltag som skulle innebära att stora renbetesområden hamnade under vatten. Konstnärer som Britta Marakatt-Labba, Nils-Aslak Valkeapää, Aage Gaup, Berit Marit Hætta, Iver Jåks, Hans Ragnar Mathisen, Synnøve Persen bland andra, mobiliserade hösten 1978 en protestkampanj, vars budskap ekade över hela världen, en aktion som fick människor från när och fjärran att ansluta.
Sedan dess har ytterligare ett par generationer av konstnärer som kombinerat traditionellt samiska strategier och praktiker med samtidskonstens spektrum av uttryck tillkommit. Här bör nämnas Katarina Pirak Sikku, Joar Nango – och Olof Marsja. Men medan de två förstnämnda är uttalat politiska i sin konst, där Pirak Sikkus verk ofta kretsat kring hur den historiskt sanktionerade rasbiologin i förening med storindustrins intressen rasat fram över samiska kroppar och Joar Nangos praktik sätter ljuset på hur en nomadisk tillvaro håller på att segla upp som en framtida hållbar livsstil, stannar Marsjas gestalter upp vid en mer stillsam, lyrisk-futuristisk ny andlighet. Hans attrapp-sammansatta gestalter åkallar en sorts moderna seitar, magiska andefigurer i samisk tro, som dykt upp ur ingenstans för att i sin trasighet och ofärdighet sprida oro och anmodan till skärpta sinnen.
Jag saknar det öppna och de läckande betydelserna i Olof Marsjas pågående utställning på Göteborgs-galleriet Nevven. Materialbehandlingen, den frejdiga blandningen av duodji och träslöjdsglädje i gillestugan finns kvar men här är stämningen helt klart förändrad jämfört med mina två första möten med hans konst. I det minimala rummet står tre figurer frontalt uppställda. Min blick försöker att möta deras förstelnade upphöjt, gåtfullt slutna grin, masker som tycks massproducerade ur samma form. Kroppsstommen är svetsad och den här gången står de på två ben, istället för att balansera på ett enda. Alla tre har intagit gester som påminner om medeltida avbildningar av evangelisterna och även de lila och bruna mantlarna de är insvepta i associerar jag till liturgiska dräkter, vars färger refererar till särskilda bibliska passager. Alla tre figurer är riktade mot samma vägg, på vilken det är fäst ett föremål sammanfogat av ett fågelhuvud, en snidad kvist, en bit av en North Face-jacka och en ring snidad av renhorn. Är det ett slags kors? Det känns som att kliva in objuden i en pågående mässa, utan att kunna orientera sig i religionen och jag drabbas också av samma obekväma känsla av att besöka ett etnografiskt museum med dess kontextlösa placering av nu urladdade för någon, någon gång, heliga objekt. Kan det vara så att det andliga fönster som Marsja öppnat tillfälligt nu har slutits för gott? Jag hoppas inte det.
Samisk samtidskonst har fått stå i fokus på senare tid i de mer prestigefyllda sammanhangen. Jag tidsbestämmer den här vågen till Documenta 2017 och Venedigbiennalen 2018, då bland annat Britta Marakatt-Labbas drabbande broderier visades och därpå innebar hennes internationella dundergenombrott. Det skulle krävas icke-nordiska curatorer för att få syn på de dekoloniserande konstnärliga praktikerna som tvingar blicken att riktas mot Sveriges och Norges obearbetade förflutna och i högsta grad pågående trakasserier mot Sapmi. Därefter har flera utställningar med samiskt tema ägt rum. Personligen värjer jag mig mot att bunta ihop samiska konstnärer eftersom det i det avseendet finns en tendens att både isolera och exotisera vitt skilda konstnärskap på samma sätt som när ”afrikansk”, queer eller kvinnlig konst i all välmening ställs ut kollektivt.
Olof Marsjas utställning Triple 4 är underfundig i sin teatralitet och verken är utomordentligt sensibelt utförda och genomförda. Ändå upplever jag den som ett mellanspel och ser fram emot hans fortsatta konstnärskap.
paulina.sokolow@opulens.se
