FILOSOFI. Finns vi till för att vi tänker eller är det så att vi tänker för att vi finns till? Det är en central frågeställning i den här texten av Gunnar Lundin.
Descartes ”Cogito, ergo sum”, Jag tänker, alltså finns jag till, är det som banat väg för vetenskap, upplysning, teknologi och det stora framsteget. Som konsekvens börjar vi nu hylla AI och hoppas på robotar i hemtjänsten. Heidegger vänder på Descartes: ”Jag är, alltså tänker jag”. Det ger människan en plats i naturen, som hon också är en del av. Den platsen var nästan övergiven. Pandemin påminner oss om att den finns. Heidegger ska läsas med urskiljning, och just här urskiljer jag något viktigt. Men ontologin fick Sartre att dra slutsatsen att vi är oreserverat fria att välja våra liv – på räkenskapens dag, som inte finns, är livet summan av våra handlingar. Det är Descartes som existentialist. För Heidegger var det ett felslut. Det betyder inte att vi är ofria. Men vår frihet ser annorlunda ut.
Ett sätt att förstå vårt misstag är att läsa Karen Blixens ”Den afrikanska farmen”. Här skildrar hon de upplysta framstegsrovgiriga kolonisatörernas möten med kikuyer, massaier, och muslimska somaliska boskapsskötare. Vad hon kom att känna i mötet med naturfolken liknar hon vid vad Columbus kände när han upptäckte Amerika. Och deras ättlingar dukar nu under för de rika ländernas klimatförstöring. I utvecklingsländerna dör på grund av coronarestriktionerna lika många av svält och bristsjukdomar som av viruset i framstegets länder.
Jag delar upplysningens tro på förnuftet. Voltaire, Rousseau. Och det är förnuftet som säger mig att Heideggers vändning av Descartes är avgörande för hur det kommer att gå.
info@opulens.se
