OPULENT. Med Slutet på historien som är tionde delen av hans samtidskrönika har Jan Guillou nått vägs ände. I intervjuer bekänner han att han är ganska trött efter detta utdragna maratonlopp. Han är dock inte ensam om att ha sprungit sträckan.
En gång var mastodontserier populära: Romain Rolland fick ett Nobelpris för sin om Jean Christophe liksom John Galsworthy för familjen Forsyte. Georges Duhamel, Roger Martin du Gard och Jules Romains kunde gärna ha fått det för sina lika brett episka verk (Marcel Proust dog innan hans På spaning efter den tid som flytt var färdigtryckt). I England var Dorothy Richardson och Henry Williamson uthålliga. Upton Sinclairs tretton delar långa krönika om Lanny Budd skrevs tätt inpå händelserna, liksom Eyvind Johnsons tre romaner om Johannes Krilon och hans tid.
Redan Bibelns Predikare visste att det ingen ände är på det myckna bokskrivandet. Vad som möjligen är en bristvara är boktitlar: Slutet på historien är en av Graham Greenes bästa böcker, filmen är inte riktigt lika lyckad. Greenes bok läser man på någon timme, Guillou och de andra tar lite längre tid…
Ivo Holmqvist
