LIVFULLT. Ingela Tägil skriver med en vetenskaplig noggrannhet på ett ovanligt livfullt språk, anser Bo Bjelvehammar som läst Näktergalen, en aktuell biografi om Jenny Lind.
Näktergalen av Ingela Tägil
En biografi över Jenny Lind
Natur & Kultur
I år är det 200 år sedan Jenny Lind föddes och nu har det utkommit en biografi över henne – Näktergalen. Den har författats av Ingela Tägil som är både sångerska och musikvetare. Dessutom har hon disputerat på en avhandling om röstens betydelse för Jenny Linds mediala identitet.
I kyrkboken från 1820 står det, som kommentar till Jenny Linds födelse, föräldrar okända, det är ingenting märkligt för den tiden. För Jenny Linds del innebär det att hon får flytta mellan släktingar och fosterfamiljer. Hon är med ojämna mellanrum hos sin biologiska mor, som inte älskar henne, utan slår henne. Ja, det handlar om misshandel.
Men slumpen tar henne till en uppsjungning på Kungliga Teatern, med detta börjar en karriär och en klassresa, av ovanliga mått. Det betyder inte att hon lever ett liv i harmoni och lycka. Den svåra barndomen och uppväxten, sätter djupa spår. Under hela sitt liv får hon leva med dessa minnen, att känna sig utanför, och sakna en familj och ett hem.
Sopranen Jenny Lind erövrar världen, hon besegrar publiken i Berlin, London och New York och hon får möta både drottningar och kulturella storheter. Hon är flitigt uppvaktad av den danske författaren H C Andersen. Tänk att en oäkting, en ful ankunge kan besegra den store sagoberättaren!
Det skapas av media en bild av Jenny Lind, där alla sätter likhetstecken mellan verk och person. I själva verket arbetar hon under hela sin karriär, med att söka ett stort bekräftelsebehov, ett dåligt självförtroende och en förlamande prestationsångest. Till detta ska läggas en tidig röstskada, möjligen på grund av barndomens hårda prövningar.
Jenny Lind växer upp i orostider, hösten 1834 har Kungliga Teatern stängt i två månader, kolera härjar i omgångar och Jennys halvsyster Amalia dör i sviterna av sjukdomen. På Kungliga Teatern spelas vid den tiden både talteater och opera.
Tägil skriver med en vetenskaplig noggrannhet på ett ovanligt livfullt språk, ibland knastar det till och blir väl torrt och detaljrikt. Men beskrivningarna av tidsanda, samhällsliv och operakonstens utveckling är mycket intressanta. Med omsorg väljer hon primära källor, som brev och dagböcker.
bobjelvehammar@opulens.se
