ANTISEMITISM. I Tyskland startade den så kallade reformjudendomen. Den syftade till en assimilering, men även till en enighet av de olika schatteringarna inom den judiska tron. Ändå drabbades judarna starkast av pogromer just där, trots att de var väl integrerade i både den urbana hög- och småborgerliga miljön.
En av 1900-talets vassaste pennor och hjärnor – Theodor Adorno – visade med skarp och raffinerad psykologi att det var just likheten, inte skillnaden, som skapade irritation och hat. Hans tunga akademikerprosa kan vi lämna därhän, men resonemanget går ut på att när allt var kollaps, hyperinflation, arbetslöshet och alla var tvungna att trixa och fixa och mångla och prångla förstärkes fördomen om just judarnas skicklighet beträffande att trixa och fixa. Genom sin påstådda förmåga att schackra och ”nästla sig in” blev de en negativ spegelbild av även de kristna tyskarnas predikament, som innebar att alla, med en modern term, nu tillhörde prekariatet.
Låt mig då retoriskt fråga: är det en slump att antisemitism och främlingshat nu blommar upp igen när vi tvingas leva med konsekvenserna av den nyliberala hegemonin?
Jesper Nordström
