FOTBOLL OCH KONST. Den vandaliserade Zlatanstatyn i Malmö ska nu repareras på hemlig plats. Om skulpturen till slut återigen hamnar på sin angivna plats på Stadiontorget återstår att se. Fotbollskulturen innefattar alltifrån konstnärlig sensibilitet till brutal ikonoklasm och huliganism, skriver Clemens Altgård.
I skrivande stund håller de allra sista resterna av den illa åtgångna Zlatan-statyn på att fraktas bort från Stadiontorget i Malmö. När jag bläddrar bland gamla foton på min hårddisk hittar jag ett foto från 2012. Det rör sig om ett graffitiverk på en vägg i Malmö med titeln “Zlatan is king” där fotbollsidolens rötter i Malmö FF framhålls. Det kan ses som ett exempel på fotboll och konst i förening. I detta fallet i form av street art. En av många hyllningar till idolen som förekommit under årens lopp i Malmös gaturum. Men det är mycket som kan förändras drastiskt i fotbollens värld.
När statyn invigdes i oktober förra året var det nog inte många som ifrågasatte att Malmö stad frångått principen att aldrig resa statyer över levande personer. Då visste förstås ingen att Zlatan Ibrahimovic inom kort skulle bli delägare i Hammarby IF och därtill, som salt i såren, säga att han har för avsikt att göra Hammarby till den främsta fotbollsklubben i Skandinavien.
För tio år sedan blev jag ombedd av MFF Support att skriva en text om tifo ur ett konstperspektiv för supporterföreningens medlemstidning. För den som inte är fotbollsintresserad kan det kanske behövas en förklaring av vad tifo är. Tifokulturen utvecklades Italien och Sydeuropa i slutet av 60-talet. Idag utgör den ett kreativt inslag på läktare lite varstans i världen. Vanliga beståndsdelar i tifot är bland annat konfetti, tygmosaik, ballonger, banderoller och flaggor. Det ingår även koreografier. När det gäller Malmö FF står tifogruppen MT96 för arrangemangen.
Jag konstaterade redan då att det fanns en förmåga att både överraska och knyta an till historiska sammanhang. Nostalgi var en ingrediens och är så än idag men det finns också konstnärliga grepp som är moderna eller rentav postmoderna. Inte minst knyter MT96 tifon ofta an till popkonsten. Det som har slagit mig har varit den höga kvaliteten och ambitionsnivån på MT96:s tifon. Det är alltså ett kollektivt skapande som i konstnärligt avseende möjligen står i motsats till den romantiska föreställningen om det ensamma konstnärliga geniet.
Den som hört raderna: “Åh, vi älskar Malmö FF / Bortom tid och bortom rum” förstår att det finns människor som tar det här med fotboll på ett allvar som tangerar metafysiken, eller religionens domäner om man så vill.
Vilket osökt leder mig in på att det kan uppstå en motsättning mellan den enskilda fotbollsspelaren sedd som individuellt snille och lagets kollektiv och även i förlängningen det större kollektivet, publiken, lagets supportrar.
Den som hört raderna: “Åh, vi älskar Malmö FF / Bortom tid och bortom rum” förstår att det finns människor som tar det här med fotboll på ett allvar som tangerar metafysiken, eller religionens domäner om man så vill. Eller för att citera Bill Shankly: “En del tror att fotboll är en fråga om liv och död. Jag kan försäkra er att det är mycket allvarligare än så.”
De flesta – även de av fotboll ointresserade – känner nog till vad som hände efter att Hammarby-affären tillkännagivits. Den guldglänsande skulpturen, utförd av Peter Linde, utsattes för ett flertal vandaliseringar. Det slutade med att den sågades vid fotknölarna efter att tidigare fått bland annat näsan avskuren. Brutala och destruktiva handlingar utförda av okända personer och fjärran MT96:s intelligenta och kreativa tifon. Vilket också visar på två helt olika sidor av fotbollskulturen i vid mening. Den innefattar alltifrån konstnärlig sensibilitet till brutal ikonoklasm och huliganism.
Isobel Hadley-Kamptz har skrivit insiktsfullt om detta i en artikel i Sydsvenskan (15 januari 2020) där hon jämför attackerna mot statyn med att klippa sönder en otrogen partners favorittröja: “…även om klubbar, tränare och spelare ser alltihop som business så finns vi supportrar kvar. Och vi ser det inte så. För oss handlar det om kärlek, lojalitet och gemenskap. Det finns ingenting som gör lika ont som att bli sviken av någon man älskar. Eller älskat.”
Hon anser också att den enda som haft något intressant att säga om förstörelsen av statyn är Lars Vilks. Vilks menar att “den processuella förstörelsen har skapat en helt annan formvärld och man kan inte undgå att den har blivit modernistiskt expressiv. Eftersom ett konstverk är beroende av vilka historier och händelser som kan förknippas med det blir Zlatanstatyn betydligt bättre genom vandalernas våldsamma kreativitet.”
Men Zlatanstatyn ska nu repareras på hemlig plats och kommer att återfå sin ursprungliga lätt kitschiga glans. Om statyn till slut återigen hamnar på sin angivna plats på Stadiontorget i Malmö återstår att se. Blir det så kommer vi nog att få en fortsättning på den process som Vilks talar om. Och om placeringen i framtiden blir på en mer skyddad plats så kommer ändå bilderna av statyn i skadat skick att finnas kvar i det allmänna medvetandet. Så, ja, Peter Lindes verk har förändrats, dels genom Zlatans agerande, dels genom reaktionerna på det samma.
clemens.altgard@opulens.se
