FÖRUNDRAN. Förmodligen är förundran den attityd vi måste ställa vårt hopp till om kärleken ska frodas i mellanrummet, det som avgränsar mig från dig och resten av världen, skriver Susanne Liljedahl.
[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]
Jag minns hur jag som student brotttades med kärlekens väsen på Teologicum i Lund. Det var i slutet på åttiotalet och jag förläste mig på ett opus magnum av professorn och biskopen Anders Nygren – Den kristna kärlekstanken genom tiderna: eros och agape ( del I 1930, del II 1936). Boken tillhör teologins klassiska litteratur, är översatt till många språk, och beskriver en vidunderlig historia om den kristna kärlekens gestaltförvandlingar genom historien genom återkommande växlingar av syntes och reformation. Boken är en ständig inspirationskälla, rik på teser, ibland mer, ibland mindre hållbara.
En kritisk punkt ligger däri att författaren ställer eros (den mänskliga kärleken, längtan, åtrå) och agape (den gudomliga kärleken, offret, osjälviskheten och självutgivelsen) emot varandra på ett sådant sätt att de verkar oförenliga. Denna djupa dualism ter sig som en ren abstraktion och jag frågade mig: är inte all kärlek både eros och agape? Saknas det åtminstone inte ett uttryck till – filia (den tillgivna vänskapen, känslan att ha någon kär)? Nog är det exempelvis vänskapskärleken som bryter fram när Jesus för tredje gången frågar den förnekande lärjungen Petrus: har du mig kär? Och Petrus svarar med fileo, du vet allt (berättelsen i sin helhet återfinns i Johannesevangeliet).
Dyker jag ner i samtiden skymmer det betänkligt av existentiell ensamhet, kärleksmelankoli och depression i västerlandet.
Än tror jag att varje uttryck förkroppsligar en aspekt av kärleken. För att göra en parafras på en mening i aposteln Paulus vackra lovsång i Första Korinthierbrevet: nu består Eros, Agape och Filia, dessa tre, och störst av dem är Agape. Men min framställning här om låt säga treenig kärlek är bara skissartad schematik och inga studier i världen kan väl helt uttrycka eller fånga in något som är större än hjärnan. För mig förblir kärleken till syvende och sist ett mysterium som övergår förståndet. Och tron att Gud blev människa övergår förståndet mer än något annat. Förundran. Dunbollsteologi eller inte.
Vad jag vill ta fasta på är att kärleken alltid verkar meningsbärande och alltid visar sig som relation oavsett hur den gestaltar sig i olika tros- och livsåskådningar, kulturer och epoker.
Dyker jag ner i samtiden skymmer det betänkligt av existentiell ensamhet, kärleksmelankoli och depression i västerlandet. Jag läser professor Emma Engdahls, Depressiv kärlek – En social patologi (Daidalos, 2016). Paradoxalt nog inleds boken med Paulus lovsång till kärleken (agape):
Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, vill ingen något ont. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den… Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.
Men Engdahls bok är inte en bok om de bibliska texterna eller om kärleken som de flesta föreställer sig den. I stället utforskas alltså kärlekens förvandling till ett fenomen som har starka beröringspunkter med depression i vår kulturs emotionella manuskript. Mina skygglappar åker av och jag läser om Kärlekstal vid avgrundens ytterkant, om Språnget in i det depressivas sfär och om Förvrängda kärleksideal.
Kärlekens egenvärde har förvandlats till nytta och man tar istället för att ge.
Ingen klämkäck KBT precis, men en gedigen forskningsinsats som jag svårligen kan förneka. Om sanningen ska fram konsumerar vi kärleksrelationer som aldrig förr, och Engdahl påtalar bland annat att relationen mellan individens drifter, önskningar och begär och andra människors och samhällets krav skapar känslor av otillräcklighet. Den ökade användningen av SSRI-preparat, antidepressiva piller, bidrar ytterligare till bilden då preparaten åtgärdar förekomsten av prestationsångest, handlingsförlamning och utmattning.
Kärlekens egenvärde har förvandlats till nytta och man tar istället för att ge. Den depressiva kärleken blir även en kugge i den globala marknadens ekonomi.
Engdahls bok rymmer även en hel del innerliga reflektioner om kärlek, och sammantaget längtar vi efter den beröring som gör att vi sätts i en annan rörelse som inte stelnar i den pose som den depressiva kärleken utgör.
Förmodligen är förundran den attityd vi måste ställa vårt hopp till om kärleken ska frodas i mellanrummet, det som avgränsar mig från dig och resten av världen.
info@opulens.se
